Ett angenämt problem

Jag har en ny favoritsysselsättning (och jag tycks inte vara ensam då Armin Samandi borta på Svenska Fans redan hunnit publicera en artikel med samma ämne). Att fundera på hur Janne Andersson ska formera mittfältet under den kommande säsongen. Jo, det är sant, så nördig kan man bli efter att klubben har gjort klart med en ny(gammal) mittfältare. Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag. Jag kan ägna timmar åt detta angenäma problem. Om du frågar mig så finns det just nu inget bättre. Och om du frågar min kära sambo (L) så undrar hon vem den här Sebastian Johansson är och varför han är så viktig för vårt förhållande. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara henne men som jag har varit inne på tidigare så tjusas jag av att möjligheterna just nu känns oändliga.

Så här kommer då (ytterligare) en lång, seg, navelskådande, introvert och spekulativ text om hur Janne Andersson kan tänkas formera mittfältet.

Vem ska spela från start och vem ska sitta på bänken. Hur disponerar vi laget för att få ut mesta möjliga av vår kapacitet? Ska vi spela med tre, fyra eller fem man på mitten. Rak formation eller diamantformation? En spelfördelare centralt i planen eller placerad på en kant? Finns det någon anledning att tilldela en spelare en fri roll och var ska denna spelare i sådana fall positioneras? Vad är egentligen den optimala lösningen utifrån befintligt spelarmaterial?

En sak är i alla fall klar och det är att Janne Andersson är en tränare som anpassar spelsystemet, eller ska vi kalla det för ”leken med siffror”, efter spelarmaterialet. Under framgångsåret 2004 – enligt många blåsvarta Janne Anderssons ”bästa” år i klubben – så spelade Halmstads BK med fyra man på mitten. I en diamantformation där Magnus ”Turbo” Svensson hade ansvar för defensiven och Dusan Djuric skötte offensiven (även om det givetvis inte är så enkelt i praktiken). Under den gångna säsongen (2009) inledde Halmstad säsongen med en 4-4-2-uppställning för att tämligen omgående gå över till 4-2-3-1. En kort period (en match om jag minns rätt) spelade man även 4-3-3.

Huvuddelen av våren spelade man dock med fem man på mitten (2-3). Mycket på grund av att man då hade två av seriens bästa centrala tvåvägsspelare: Andreas Johansson och Tim Sparv. En eller två matcher efter att Andreas Johansson försvann till Bochum gick Halmstad över till att spela 4-4-2. Och det var även så man avslutade säsongen. Min sammanställning av Halmstads lek med siffror för säsongen 2009 visar att man ställde upp med en 4-2-3-1-uppställning 16 gånger, vilket resulterade i 18 poäng (1,13 poäng per match). Man ställde upp med en 4-4-2-uppställning 13 gånger, vilket genererade 14 poäng (1,08 poäng per match). En match spelade man 4-3-3, och då förlorade man.

Om Andersson – enligt folk med koll är Andersson i grund och botten en 4-4-2-man – väljer att spela 4-4-2 under 2010 är jag fullständigt övertygad om att han kommer att formera mittfältet på följande sätt (åtminstone till en början eller till dess att Björn Anklev efterfrågas på någon annan position):

Som jag ser det är detta, i nuläget, det absolut starkaste fyramannamittfält vi ställa på plan. Ett mittfält som inte hade gjort bort sig i Allsvenskan. Ett mittfält som borde kunna dominera i Superettan. Tre spelare som är hyfsade tvåvägsspelare och en kille som tror att försvarsspel stavas huvudlös glidtackling i eget straffområde mot ett lag som är en man mindre och som dessutom hänger på repen och bara väntar på knockoutslaget – nej, jag har inte glömt matchen på Stockholms Stadion den 24 oktober (aka ”Den svarta lördagen”), och ja, jag är en långsint djävel – men som har en gudabenådad offensiv när allt vill sig väl. Jag inbillar mig att denna uppställning skulle stå sig riktigt, riktigt bra mot seriens topplag samtidigt som den har tillräckligt med ”fire power” för att köra över bottenskrapet. Om jag får säga det själv så tycker jag att den har en riktigt bra balans samtidigt som den ger oss möjlighet att spela med två riktigt vassa anfallare. Japp, i nuläget räknar jag med att Álvaro Santos dyker upp på ÖIS-gården, och att han spelar med ÖIS åtminstone fram till sommaren. Något annat är inte acceptabelt. Det enda som grämer mig med den här uppställningen är att jag inte får med Markus Gustafsson. Ett alternativ till denna uppställning skulle därför vara att sätta in Gustafsson istället för Anklev till höger på mittfältet:

Med nuvarande trupp och spelarmaterial finns det ytterligare ett par anständiga varianter för ett mittfält med  fyra man. En tänkbara variant är t.ex. att spela med ett rakt mittfält men där man satsar på två rejält offensiva yttrar. Jag tänker mig en uppställning likt den vi mönstrade under en period under första halvan av 2000-talet då vi spelade med Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn på mittfältet (och ja, jag vet att vi spelade diamant då men ni fattar vad jag menar):

Tanken med den här uppställningen är att Sebastian Johansson och Pavel Zavadil tar ett defensiv grundansvar, och det även om Pavel givetvis måste ha tillåtelse att fylla på ordentligt i offensiven. Vi vet alla vad hans fötter kan uträtta i Superettan. Med Markus Anderberg och Alex Perreira på var sin kant kommer motståndarnas ytterbackar att få det hett om öronen:

Swiiisch!

- Ohh, vad var det!?!

Swooosch!

- WTF!

Nätrassel!

Och det ska väl också sägas att man utan några som helst problem kan byta ut Markus Anderberg mot Markus Gustafsson i den här uppställningen, men det är klart då får vi ett något annorlunda spel. En annan fördel med den här uppställningen är att man då kan spela med Álvaro Santos och Björn Anklev som anfallspar. Vad Santos kan vet vi mycket väl men jag tror det är många som har glömt bort att Björn Anklev faktiskt vann den interna skytteligan säsongen 2008. Om jag inte minns helt fel så mäktade han med 11 mål den säsongen (samtliga spelmål dessutom). Det är ändå rätt hyggligt. Som jag ser det kan det här vara en lämplig formation mot seriens svagare lag – lag som Väsby United och Ljungskile SK – och de rena bonkegängen – sannolikt IK Brage och FC Trollhättan. Det är helt enkelt en uppställning för de där matcherna som vi bör vinna med åtminstone 5-0 (om det nu finns några sådana matcher i årets upplaga av Superettan – jag är dess värre tveksam till det och tror att det kommer att bli tuffare än vad vi kan tänka oss).

Även om Janne Andersson sägs vara en tränare som föredrar 4-4-2 med diamantformation så måste jag säga att jag är en stor anhängare av 4-2-3-1. Jepp, jag har köpt hypen. Förd bakom ljuset av José, Fabio och Luiz Felipe. Smartare än så är jag inte. Det är så sant som det är sagt.

Nej, men allvarligt talat, jag tycker faktiskt att det nuvarande spelarmaterialet optimeras i en 4-2-3-1-uppställning. För det första anser jag att Álvaro Santos gjort sina bästa matcher i ÖIS-tröjan som ensam anfallare. Han är tillräckligt vass för att spela som ensam anfallare. Han är stark som en bisonoxe, fungerar hyfsat som bollmottagare och allt som oftast hinner han in i straffområdet för avslut. Och om vi ska vara lite självkritiska måste vi väl våga erkänna att vi ser rätt tunna ut på anfallssidan. Jag menar också att vi i nuläget har tillräckligt med bra centrala mittfältare för att försöka ha så många av dessa på planen som möjligt. I nuläget känns det som att det är där vi har vår styrka. Vi måste också våga erkänna att vi för tillfället har ont om kvicka, tekniska kantlirare som klarar av att slå sin gubbe en mot en. Därför bör vi ställa upp följande sätt (eller någon liknande variant) under säsongen 2010:

Fattar ni hur bra den här uppställningen är? Med den här uppställningen tror jag till och med att vi kan vara med och utmana om seriesegern. Visst, Assyriska är fortfarande storfavoriter, men om den här uppställningen kan spela tillräckligt många matcher så tror jag att vi blir att räkna med denna säsong. Minst kvalplats. Den här uppställningen har i stort sett allt man kan önska sig. Stabil defensiv, två starka bollvinnare på mitten, fungerande kantspel, en riktigt vass framspelare på mitten, en kille som löper så mycket att han inte hinner med att tänka på vart han ska springa utan han bara springer rätt på ren instinkt, en vänsterkant som levererar ”all-killers-no-fillers-inlägg” och en sylvass och blytung avslutare på topp. Mumma!

En annan variant på femmannamittfältet är följande uppställning där Alexander Mellqvist går in bredvid Sebastian Johansson istället för Pavel Zavadil:

Med Mellqvist på plan frigörs Zavadil och kan flyttas upp ett steg i plan. På så vis får vi loss lite extra offensiv kraft. Man kan även tänka sig en mer dynamisk uppställning där de tre centrala mittfältarna alternerar och uppdelning mellan defensivt och offensivt ansvar är lite mer flytande och beroende på situation. En annan bra sak med denna uppställning är att vi kan flytta ut Markus Gustafsson på högerkanten. Glöm inte bort att Gustafsson har gjort många av sina bästa matcher i en ”fri roll” med utgångsposition till höger på mittfältet.

Som ni kan se har Janne Andersson och ÖIS ett stort antal formationer och kompositioner att välja på inför den kommande säsongen. Faktum är att alternativen känns så många och så bra (på olika sätt) att det är svårt att välja bara en uppställning. Man måste säga att det är ett angenämt problem som han har den gode herr Andersson.

4-4-2 eller 4-2-3-1?

Who’s on first, Hussein’s on second.

Oavsett vilket så tror jag att det blir bra det här.