Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…
5. Silly season 2004/2005
Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.
4. Silly season 2002/2003
Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.
3. Silly season 2006/2007
Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.
2. Silly season 2009/2010
Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?
1. Silly season 2003/2004
Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.
Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.
Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.
2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)
1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008
Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).
2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)
1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008
Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).
'Och vinnaren i kategorin 2000-talets värsta Silly Season är…' have 26 comments
27 januari, 2010 @ 18:40 Yodabul
Än är inte santos förlorad men, ja
,kanske, ok, det är han antagligen…
Gillar dock inte att du skriver ”vem tusan saknar Tryggvi Gudmundsson”. Nja, jag hade i alla fall saknat allsvenskan när vi utan hans ”mål” åkt ut 2004…
27 januari, 2010 @ 19:05 Rafael
Håller med, för mig är Tryggvi en kultlirare. Den totalt oförtjänta strumprullaren i sista minuten mot assyriska är ett av mina absolut starkaste fotbollminnen alla kategorier och då har man ändå följt fotboll som en tok en väldans massa år. Dessutom hade karln ett par rejäla pungkulor, han sa vad ha tyckte både på plan och utanför vilket kanske inte är så ”öisigt” och var en stor anledningen till att han inte fick speltid och till slut fick lämna. Men detta är trotts allt en beskaffenhet jag djupt saknar hos dagens öis överlag.
Minns årets bortamatch mot Aik, då de båda lagen stod uppraddade för spelarpresentation slog det mig vad det var för muppar som representerade klubbmärket. Då man såg de båda lagens ansiktsuttryck och attityd innan matchen ens hade börjat behövde man inte heta freud för att förstå att de skulle få smisk. Ett gäng alphahannar mot ett gäng mjäkiga svärmorsdrömar som inte riktigt ville vara där. Summa kardemumma, saknar den underbart kaxige lilla flintsen Tryggvi.
27 januari, 2010 @ 19:20 Martin Johansson
Haha, jag visste att jag skulle få äta upp att jag sägade Tryggvi. Men kom igen, även om han var en kultlirare (vilket jag inte tycker att han var) så betyder ju inte det att det inte var skönt att han lämnade klubben. Personligen blev jag oerhört besviken på vad Tryggvi visade upp på plan. Snack men ingen verkstad håller inte i min bok.
Och när det gäller dagens ÖIS och den vekhet du talar om så skulle jag vilja säga att det finns en liten sak som du glömmer bort. Ett lag bestående av elva Tryggvi hade fått rejält med spö mot årets AIK. Dagens AIK kan nämligen backa upp sin kaxighet och alphahannighet med riktigt bra spel. Något som Tryggvi definitivt inte kunde. Eller så glömde han bara bort att visade det under sin tid i ÖIS. Men visst, lite mer Tryggvi hos spelare som Alex Perreira, Alexander Mellqvist, Markus Anderberg, Nicolas Sandberg, Markus Gustafsson och Robin Jonsson.Där håller jag helt klart med dig.
28 januari, 2010 @ 11:16 Rafael
Visst, det kändes som Tryggvis bäst före datum hade passerat när han kom till Öis. Det gick ju inte jättesnabbt i svängarna milt uttryckt. Minns dock en hyfsad speluppfattning med fina tidiga inlägg, en stenhård frisparksfot (läs drömmålet mot örebro hemma, och den identiska som gick i kryssribban mot Aik hemma). I relation till förmodad lönekostnad var han en flopp och det var rätt att han fick lämna, samtidigt var han ju inte mycket sämre än någon annan den säsongen, han var definitivt bättre än Joi som fick stanna kvar. Saknar dock Tryggvi då han representerar den där ”våga ta för dig andan” som våra yngre förmågor uppenbarligen inte får lära sig i ungdomslagen (visst finns undantag, ex Ken, men dem är få). Jag hade inte haft någonting emot att kanske fimpa vår mentala coach och den typen av kvacksalvare och ta in Tryggvi på konsultbasis för att lära ut ”Tryggviesk sturskhet”.
27 januari, 2010 @ 19:13 Martin Johansson
Yodabul, jag är ledsen men Tryggvi Gudmundsson gjorde en enda bra sak under sin 22 matcher i ÖIS och det var den där lyckosparken mot Assyriska. För den är jag honom evigt tacksam. Å andra sidan skulle jag vilja hävda att vi aldrig hamnat i den situationen om Tryggvi varit den spelare som han själv sa sig vara. Om han hade kunnat backa upp sin kaxighet och sturskhet på plan hade jag kanske kunnat sakna honom. Men som det var och blev så måste jag säga att jag inte saknar Tryggvi men som sagt jag tackar honom för att han räddade oss kvar 2004.
27 januari, 2010 @ 19:32 Martin Johansson
Och en sak till, för mig är Álvaro Santos tid som ÖISare förbi. Long gone. Gone daddy gone. Tyvärr, jag hade verkligen sett fram mot en säsong med Santos men efter de senaste veckors händelser kan han lika gärna spela i IK Virgo. Jag vet inte ens om jag vill se honom i ÖIS även om han skulle ändra sig.
28 januari, 2010 @ 11:26 Rafael
Det är lurigt det där. Det är just sådana känslor Santos vill röra upp. Blir han avskydd av supportrarna blir han omöjlig och det sätter press på ledningen att sälja, oavsett pris. Jag håller med dig, men det känns som han har fått oss precis där han ville.. han blir den stora vinnaren och får en tjockare plånbok. Man önskar att sådant svinaktigt beteende för en gångs skull inte skall få löna sig.
29 januari, 2010 @ 07:25 Martin Johansson
Du har givetvis rätt. Samtidigt kan jag inte låta bli att falla på hans klurigt upphängda snubbeltråd. Den här typen av uppträdande och illojalitet gör mig förbannat upprörd. Jag tycker helt enkelt inte att det är OK. Jag har svårt att tolerera det. Har man signat upp för någonting (tagit på sig att göra någonting) så avslutar man det utan en massa gnäll och gny. Sedan om det är en strategi från Santos sida må så vara. Jag vill inte ha den typen av spelare i ÖIS. Och som jag skrivit tidigare, jag såg verkligen fram mot en säsong med Santos i ÖIS-tröjan. Tror det hade blivit helt fantastiskt. Som en dans på rosor. Fågelkvitter, solsken och blå, blå moln. En kall brewski på en sommarsolvarm kobbe i skärgården. Min gissning är att han hade öst in mål i Superettan men nu spelar det ingen roll. Om han blir kvar och väljer att spela tror jag inte ens att jag kommer känna glädje om han gör mål. Trist, men så är det.
27 januari, 2010 @ 19:19 läktarcoachen
Jag håller med dig i det mesta. Fast Ivica Skiljo kom inte under silly sesaon 2006-2007 utan året innan då han värvades av Zoran Lukic. Jag vill minnas att det var vår enda värvning under silly sesaon 2005-2006. Skiljo var en av de som sprang in på Nya Ullevis leråker i premiären mot GAIS 2006. Källa var skadad och Ailton drog upp en baksida och blev borta hela våren. Måtte vi aldrig mer spela premiärmatcher mor GAIS.
27 januari, 2010 @ 19:20 Martin Johansson
Ah, det har du så klart rätt i. Tack för korret!
28 januari, 2010 @ 15:18 Rafael
Ola Toivonen kom även han 2005-2006. Ola tillsammans med Ivica var de enda nyförvärven denna sillyperiod.
29 januari, 2010 @ 07:18 Martin Johansson
Och var någonstans var du när jag skrev den här texten? Precis den här typen av input hade varit bra att ha.
Det sätter onekligen 2005/2006 i en annan dager. Kanske dags för en lista över de bästa SS under 2000-talet?
28 januari, 2010 @ 09:35 Bob Dobalina
Världens bästa blogg. Tack!
29 januari, 2010 @ 07:17 Martin Johansson
28 januari, 2010 @ 11:17 Mikael Carlsson
Håller med dig Martin. Det här var som taget ur min egna hjärna. Skönt med lite mindreading så att jag slipper skriva så mycket ;). Speciellt den emotionella rangordningen på dem som har lämnat laget under åren. Lysande!
Att Santos inte är med är inte så konstigt i o m att han knappt hann vinna våra ÖIS hjärtan från skadeperioden tills dess att han började yla till media om hur lite klubben har ställt upp för honom. Det grämer mig samtidigt lite att man aldrig fick chansen att ta till sig Santos och göra honom till ÖISare på riktigt. Samtidigt inser man ju mer och mer att Santos vara i laget mer har med Marcus Allbäck att göra från första början än vad man kanske hade hoppats på. Nu när Mackan är borta på riktigt så ser Santos ingen anledning att stanna kvar i laget. Det är trist med det mesta förhonom. Klubben, läkarna, serien, staden och lagkamraterna. Inget duger åt honom här längre. Bye bye.
28 januari, 2010 @ 13:11 Voldemort
Ja, Santos och Allbäck är väldigt förknippade med varann. Och bengan och Allbäck. Nathan Coe och Allbäck. Joakim Geigert och Allbäck. Hade han spelat kvar så hade väl Allbäck även försökt få hit Tobbe Linderoth. Fan vet om inte han låg bakom Åge Hareide också….?
Det är just det här som är ett av öis problem. Ända från ungdomslag upp på A-lagsnivå. Kameraderi.
Jag hoppas innerligt att Öis som förening kan resa sig upp mangrant och låta de personer som besitter en tjänst (läs; Dick) göra sitt jobb utan alltför mycket inblandning. Se till att få in nya influenser, städa ur det gamla och få in nytänk. Annars överlever inte den här föreningen på sikt. Vi behöver inte oroa oss över historik och traditioner. Det dryper väggarna av i denna klubb. Lått oss få hit lite folk som kan tapetsera över med en modern tapet. Jag hoppas att Jannes inträde, Mackans och Källas utträde är starten på något nytt och fräscht.
28 januari, 2010 @ 12:36 C
Och nu Martin vill vi fórstå vad som gõr årets silly till den bästa när vi summerar ihop det hela senare i vär?
29 januari, 2010 @ 07:17 Martin Johansson
OK! Ska se vad jag kan göra. Drömma är jag bra på.
28 januari, 2010 @ 15:23 Slicen
Blir ganska förvånad att du placerar rådande Silly så högt på listan, Martin. Bortsett från den tjurige bisonoxen och palavern kring honom så känner jag mig ganska positiv – vi har trots nedflyttning fått behålla kärnan i laget och kunnat signa Seb och Robin som blir mycket viktiga. Peter är tillbaka och och vi har gjort oss av med lite slagg (förlåt Källa).
Det finns bara en Mackan och det är Mackan – MarGus får ursäkta. Han kommer alltid att vara en hjälte i ett Öis-hjärta. Samtidigt öppnar hans frånfälle för att kunna driva upp någonting yngre och ge de yngre ett större ansvar. Stjärnors skuggor är som bekant ganska stora och inte alltid så lätt att få näring i.
Vi har dessutom en spelarmarknad med oerhört många arbetslösa spelare och förhoppningsvis innebär detta en förskjutning mot större makt för klubbarna gentemot spelare/agenter. Tror därför Dick och JA/JC kan göra ett och annat ytterbacksfynd eller en bra målskytt till ett bra pris. Då kanske Santos inte alls kommer att saknas av oss när serien drar igång.
29 januari, 2010 @ 07:33 Martin Johansson
Hmm. Vad ska jag säga. Som jag skrev i texten så spelar ju Mackans pension in en hel del. Turerna kring Åge Hareide var också rätt jobbiga. Och nu världens bitchigaste, dyraste och mest illojala bisonoxe. Känns bara som motgångar. Så pass att jag inte ens registerar att Sebastian Johansson har skrivit på för 3 år, att Janne Andersson har lovat att ta skutan till Allsvenskan och att vi har förlängt med David Leinar och Robin Jonsson. En del ser molnen på himlen, en del ser att det spricker upp. Du kan kalla mig ”Glaset är halvfullt” om du vill.
Och när det gäller dina synpunkter på Mackan Allbäck och hans inflytande på ÖIS så har du vissa poänger. Samtidigt måste jag säga att det är inte helt fel att ha en person med det kontaktnät och den dragningskraft som Mackan har. Det är rätt bra att kunna fixa fram en målvakt av Nathan Coes kaliber på ett par veckor eller att kunna locka till sig Åge Hareide med kort varsel. Det ger vissa fördelar. Hade dessa ”värvningar” varit möjliga utan Mackan? Jag tror inte det. Samtidigt har du givetvis rätt när det gäller möjligheterna för de yngre spelarna att ta plats och utvecklas.
29 januari, 2010 @ 13:47 Slicen
Martin, jag tror inte Mackan kommer att kunna hålla sig undan – vi kommer att ha nytta av hans kontakter även i framtiden. Hans engagemang för landslaget kommer nog också att innebära en bra insyn i vad som är på gång och säkert kommer Öis att få tillgång till en del ”överskottsinformation” som kommer att vara till godo.
Dessutom tror jag att han en dag kommer tillbaka till klubben med en rejäl ledarutbildning från verkligheten och med nya visioner.
29 januari, 2010 @ 09:24 Hox
Har precis kommit hem från ett löppass på den isgata som kallas elljusspåret i Hisingsparken. Det (enda) roliga med att vara ute och springa är att jag konstant tänker på ÖIS, taktiska uppställningar och dispositioner, nyförvärv, you name it! En väldigt återkommande tanke är den att jag ska vinna en jackpot på lotto (säg 100+ miljoner), ta ut pengarna i kontanter och hyra in 10 Securitasväktare i mörk kostym och svarta solbrillor och kliva in på ÖISgården och hälla ut pengarna på bordet mitt under ett möte och säga ”Här! Köp hem Ailton!”. Hade jag någon gång i mitt liv spelat på lotto och vunnit had det varit coolt. Samt väldigt nördigt.
29 januari, 2010 @ 09:26 Hox
Eh… Hade jag någon poäng med mitt inlägg? Det skulle i så fall vara att mitt förstaval på den sportsliga listan är Johan Anegrund alla dagar i veckan, samt två gånger på matchdagar. Fast det kanske gick att utläsa?:-)
29 januari, 2010 @ 10:07 Öis til the day I die!
Kul lista. En riktigt nostalgi-tripp för skallbasen när man tänker tillbaka på alla dessa karaktärsstarka lirare.
Jocke Karlsson. Där har vi en spelartyp som saknas i dagens Öis. Hans stålhårda närkampsspel och bollvinnande högt upp i banan har lyst med sin frånvaro ända sedan han flytta tillbaks till sina renar uppe i norr. Tänk om vi hade en sån powerforward i dagens gäng. Fan vad najs!!
Tryggvi Gudmundsson. Hans mål 2004 mot Assyriska glömmer jag aldrig. Han är och förblir en kult-spelare i mina ögon. Sen förtränger jag hans kaxighet och stundtals osympatiska sätt. För herrejädrans vilket göttigt mål det var..
29 januari, 2010 @ 17:42 Calle
Kul grepp, men lite tråkiga minnen. Kommer mig mest för att kommentera Ken. Hann egentligen inte fastna för honom, så just därför. En egen produkt, Öisare i hjärtat, Hisingskille i klacken.. som en kvart senare framstår i media som ovän med allt och alla i rödblått och som inget hellre vill än att sticka till.. Danmark. Av alla ställen, innan han knappt börjat. Där var det väldigt tydligt att allt vackert med Afonso, Paulinho, Jeff i boxningsoutfit, Samba-Erik och Valter, obesegrade under vårsäsongen, Hamrén,bättre och bättre drag på matcherna och en ljus tillvaro faktiskt var slut. Och ersatt med ett hopp om ”en ny Ken” – en ny kille som personifierar 2000-talets Marcus Allbäck, där ett Öis-hjärta går snabbt att byta ut med transplantation.
29 januari, 2010 @ 17:45 Calle
(”en 2000-talets Marcus Allbäck” var slarvigt skrivet. Menade något i stil med klubbens store son, någon som personifierar Öis mer än förvisso stora hjältar som Pavel, Bengan och till och med Källa, någon som faktiskt snörde på sig skorna med en känsla för klubben. Alltså typ att 2000-talets Mackan inte är någon Mackan).