Kan vi inte möta GAIS varje vecka?

0-2! Álvaro Santos! Ken Fagerberg! Dennis Jonsson! Robin Jonsson! Peter Abrahamsson! Markus Gustafsson! Hätsk och infekterad stämning på plan och på läktare. Två röda kort! 0-2! 0-2! 0-2! Mot ett formtoppat GAIS. Härligt! Kan det bli bättre?

Varför kan vi inte möta GAIS varje vecka?

Är det inte lite lustigt hur lite som krävs för att man ska må så här bra? En tämligen orättvis 0-2-seger mot en lokalkonkurrent. Ett hyfsat försvarsspel, åtminstone centralt. En imponerande stark insats från en centralt placerad The Second Coming: såg ni hur fint han vann boll i dag. Speluppfattningen. Avslutet! Det kan räcka långt. En uppjagad och riktigt infekterad stämning på läktaren: många avgrundsvrål, en hel del fingrar i luften och ett och annat pajasuttalande från undertecknad. Fy fan, vad gött! Varför kan inte alla mina lördagar vara så här? I’m in heaven when you smile. Etc.

Tyvärr måste jag dock säga att det offensiva liret lämnade en hel del att önska. Det blev många långbollar och det saknades allt som oftast rörelse när bollen befann sig i ÖIS backlinje. Så kan vi inte ha det. Var det överhuvudtaget någon som ville ha bollen? Var det överhuvudtaget någon som ville ta ansvar för uppspelen? Var verkligen spelplanen att lira runt i backlinjen och sedan låta Christofer Bengtsson tjonga långt på Álvaro Santos? Jag är tveksam till det. Och vad jag hörde från Janne Andersson så väntade nog en rejäl utskällning på Öisarna efter match. Här måste man skärpa till sig.

Om vi istället koncentrerar oss till det som såg hyfsat, eller rent ut sagt bra ut kan man väl konstatera att Dennis Jonsson och Robin Jonsson, under långa stunder, skötte sig riktigt bra mot Björn Andersson, Wanderson, Marvan Celik och Joel Johansson. Visst, man släppte till en och annan farlighet men det gör alla lag mot så vassa spelare som Andersson och Wanderson. Dessutom visade Peter Abrahamsson upp ett riktigt fint spel, förutom de gånger då han kom på mellanhand i ett par höjddueller.

Sedan måste man kommentera Álvaro Santos säsongsdebut. Den killen är tung. Som en blåval. Det var oerhört roligt att se hur svårt Fredrik Lundgren och Rickard Ekunde hade att rå på Santos i duellspelet. De kunde inte rubba på honom. Hade Santos väl bestämt sig att han skulle ha bollen så tog han den. Det var banne mig klasskillnad. Sedan måste jag faktiskt erkänna att jag blir alldeles till mig i trasorna över Santos agerande som föregår Markus Gustafssons 0-1-mål. När Santos ser att Pavel Zavadil och Gustafsson vinner boll på mittplan tar han direkt en löpning i djupled ut mot den högra delen av GAIS straffområde. Bort från bollen. För att öppna upp ytor. Mycket riktig. Två Gaisare gör det fatala misstaget att plocka upp Santos löpning och The Second Coming får öppet vatten fram mot GAIS-målet. Gustafssons avslutning var dessutom mycket kontrollerad. Killen har talang och jag hoppas så att han blommar ut denna säsong.

Avslutningsvis måste jag bara säga något om Ken Fagerberg eftersom det var första gången sedan säsongen 2007 som jag såg honom in action. Och jag måste säga att det ser bra ut. Han ser tung och stark ut. Lundgren vann förvisso varannan duell med Fagerberg men gång på gång utsatte Fagerberg  GAIS lagkapten för stora prövningar. Kenny Bwoys förarbete till Jakob Olssons 0-2-mål var dessutom guld värt. Så. Djävla. Kontrollerat. Med ryggen mot mål och en försvarare som trampar av honom skorna behåller Ken kylan, trixar lite, joxar lite, drar bollen bakom stödbenet och Gaisarna kliar sig förbryllat i huvudet – vad fan hände, var är bollen – passning och Jakob Olsson kan sätta spiken i kistan. Precis så vill jag att alla mina lördagar hädanefter ska sluta. Pure joy!