Tacka gud för Álvaro Santos!

Jo, så är det nog. Vi har helt klart Álvaro Santos att tacka för gårdagens tre poäng. Álvaro Santos och en usel hemmamålvakt.

Och givetvis tackar, bugar och bockar vi.

För visst tusan måste vi kunna erkänna att gårdagens seger inte var särskilt rättvis. Åtminstone inte sett till den första halvleken. Då var ÖIS stundtals helt utspelade. Surt! Av någon konstig anledning hade ÖIS-spelarna lämnat själ och hjärta i omklädningsrummet eller på hotellet. Oinspirerat. Nervöst. Plottrigt. Osynkat. Lojt. Och allt detta medan Syrianska tilläts göra lite som de ville och behagade. ÖIS jagade mest boll på egen planhalva och när man väl fick tag i bollen slarvade man bort den genom ett passningsspel och en bollbehandling som var under all kritik.

Helt allvarligt, vi bör nog vara nöjda med att det inte stod 3-0 efter första halvlek. Efter matchen var också Syrianskas Robert Massi mäkta förbannad och besviken över att man inte klarat av att stänga matchen under den första halvleken. Enligt Massi borde man gått till halvtidspaus med ett par måls ledning.

Efter den första halvleken hade Syrianska skjutit tio skott. Samtliga på mål. Nog för att statistikföraren även bokförde snett-inåt-bakåt-passningar som skott på mål (ja, det stämmer Besim Kunic, jag tittar i din riktning!), men visst fan var ÖIS rejält tillbakapressade under den första halvleken. Vad var det – hade Syrianska haft tre bollar i trävirket med kvarten spelad? Jag tror faktiskt det. För att inte tala om att man hade 1-0 efter ett pinsamt svagt försvarsspel från ÖIS sida.

Detta medan ÖIS hade ett skott på mål under den första halvleken. Eller skott och skott. Pavel Zavadils frispark var mer som en smekning. Knappast hårdare än en sommarbris. En kyss från en blyg och återhållsam älskare. A kiss of death? Ett inlägg som borde varit ”a piece of cake” för Syrianskas målvakt, Christian Frealdsson, men som på något lustigt vis hittade in i mål. Nesligt, och inte det minst rättvist, men också otroligt skönt.

1-1 i paus var verkligen inte välförtjänt. Och låt mig bara säga att åsk- och blixtavbrottet kom lägligt. ÖIS behövde tid för att samla sig och korrigera sin taktik.

Efter det halvtimmeslånga avbrottet spelade ÖIS bra mycket smartare. Man sjönk ner med laget på egen planhalva och krympte på så vis de spelbara ytorna för Syrianska. Och när man väl vann boll försökte man lira. Det var kanske inte Lirarnas lag men det var i alla fall bra mycket bättre än de tafatta anfalls- och kombinationsförsök som vi fått se under den första halvleken. Lovande.

Kanske har vi också en osedvanligt pigg Markus Anderberg att tacka för segern. Så här livfull, fokuserad och företagsam var det länge sedan man såg Anderberg. Som en bekant skrev i ett mail efter matchen: ”har Anderberg dopat sig eller vad är det som har hänt?” Av det strulande ledbandet märktes inget.

Förarbetet fram till Santos 1-2-mål var en riktigt skön klang- och jubelföreställning. Precis så som vi vill att ÖIS ska spela. Rena rama handbollsupprullningen. Barca-style!?! Nja, men snyggt var det. Luka Mijaljevic bröt in från högerkanten, tråcklade sig förbi en motståndare och fick vidare bollen till Pavel Zavadil. Och för en gångs skull valde Zavadil inte att trampa på bollen eller att köra någon av sina patenterade finter, utan Zavadil valde att fånga dagen – smida medan järnet var varmt – och skickade på ett tillslag (tack Hox!) ut bollen till Markus Anderberg på vänsterkanten. Dessutom framför Anderberg, som kom i hög fart, och tog med sig bollen i steget. Perfekt! Anderberg skar sedan in i straffområdet och pressade bollen i stolpen. Och som ni alla redan vet gick returen till Álvaro Santos. Resten är av mer akademisk karaktär, som kommentatorerna sa under det tidiga 2000-talet.

Sedan är det skit samma att vi tappar koncentrationen direkt efter målet. Det bjuder vi på! Peter Ijeh kan gärna få göra mål. Det gör mig ingenting. Åtminstone inte när Santos är på målhumör. Det ska dock erkännas att även 2-3-målet var något tursamt. Återigen en smekning mot straffpunkten signerad Pavel Zavadil. Den här gången tror jag dock att det var Tommy von Brömsen som gick upp och störde sin motståndare så pass mycket att Santos fick chansen att briljera med ett volleyskott.

Biff!
Bang!
Pow!

Game! Set! Match!

Bye, bye Syrianska.

Vi ses i augusti!

Med vänlig hälsning

Serieledarna

Innan match var jag fullkomligt övertygad om att ÖIS skulle bli överkörda av ett formtoppat Syrianska. När jag dessutom fick höra talas om att Syrianskas tränare, Özcan Melkemichel, dömt ut ÖIS lag som allt för långsamt och orörligt kände jag mig som en man som väntar på sin egen avrättning. Butter. Uppgiven. Fuck all! Det här kunde väl aldrig gå vägen. I efterhand måste jag säga att jag känner mig oerhört nöjd med de tre poängen. Det är precis den här typen av viljesegrar som behövs för att ÖIS ska lyckas få lite självförtroende igen. Vind i seglen är precis vad vi behöver. Medgång. Nu har vi trots allt spelat fyra matcher av Superettan 2010 och vi är fortfarande obesegrade. Inte illa pinkat av en trähäst, eller hur det nu är man säger. Och det trots att spelet inte riktigt har stämt, och att Ken Fagerberg är i ungefär samma form som hela Blåvitts startelva. Att vägra förlora är trots allt en djävligt god egenskap. Precis en sådan egenskap som kan ta ett lag riktigt långt. Nu är det bara att hoppas att spelet börjar fungera igen för då kan ÖIS bli riktigt farliga.

På grund av en hög arbetsbelastning och allsköns djävligheter kan vi inte ge er några spelarbetyg förrän till kvällen. Vi hoppas att ni står ut.