Så var det då äntligen dags för Sambadefensiv att ta över stafettpinnen från tidigare generationer av ÖIS-skribenter. Från och med i dag kommer Sambadefensiv att köra den klassiska intervjuserien ”Med bindel om armen” som ett återkommande inslag under säsongen. Intervjuobjekt är ÖIS lagkapten, Björn Anklev, som var vänlig nog att ta sig tid att besvara alla våra närgångna och nördiga frågor om ditten och datten.

Under en dryg timme snackade vi ÖIS, Superettan och fotboll i största allmänhet. I slutänden blev emellertid intervjun så lång, fyllig och omfattande att vi har känt oss tvungna att dela upp den i fyra delar. Allt för att öka läsvänligheten och minska risken för information overload. Vi hoppas att ni har överseende med det. Den första delen publiceras i dag och resterande delar kommer under veckan. Perfekt läsning när du behöver en paus från jobbet, målandet på torpet eller ogräsrensningen.

I denna första del pratar Björn en del om sina tidiga år som fotbollsspelare, om tiden i Halmstads BK och hur det är att komma på provspel till en klubb. Dessutom snackar vi en del om hur det är att spela på många olika positioner och om var Björn helst spelar om han själv får bestämma och vem som är den bästa yttern som han har mött under sina år som ytterback. Avslutningsvis har vi även frågat Björn om han efter sin starka fjolårssäsong hade några anbud från andra klubbar och hur han ser på ryktet att han skulle vara på väg till danska ligan och Aalborg BK.

I den andra av de tre kommande delarna kommer ni att få läsa mer om hur Björn Anklev ser på sin roll som lagkapten, om hur Anders Prytz och Marcus Allbäck var som lagkaptener och om Allbäck fick för stort ansvar och inflytande under fjolårssäsongen. I del tre avhandlas Björns syn på den hittillsvarande säsongen och han gör även en intressant jämförelse mellan ÖIS ’08 och ÖIS ’10. I den fjärde och avslutande delen snackar vi taktik, spelidé och tränare. I denna del kommer ni bl.a. att få reda på hur det är tänkt att ÖIS ska spela och hur Björn ser på Pavel Zavadils nya roll som defensiv mittfältare och om årets ÖIS är för beroende av Álvaro Santos och Pavel Zavadil.

OK, är du redo? Ja, vad bra, då åker vi!

Jag tänkte att vi kunde inleda med en så pass klassisk fråga som hur din fotbollskarriär startade?

Jag bodde i en liten, liten håla utanför Nyköping. En mil utanför ungefär. Och jag började spela i ett lag som heter IK Tun, som i dag spelar i division fem eller sex. Där höll jag väl på de klassiska knatteåren. Till det att jag var tio eller elva år, då flyttade jag ytterligare längre utanför stan.

Till Vrena. Ännu längre ut på bonnvischan. För där hade de ett väldigt intressant pojklag, som var väldigt bra. Ett lag som alltid var bra när man mötte de äldre lagen. Det var som en liten utmaning för mig, eftersom de ville ha dit mig.

När jag var 15 år så ringde de inifrån stan – Nyköping. De ville ha mig till Bissarna. Det var egentligen ingenting att fundera på. Dels hade jag många kompisar som spelade i Bissarna, dels är det dit man vill när man spelar i Nyköping.

Vilken serie spelade Bissarna i då när du gick dit?

Då spelade de i tvåan. Jag kom alltså dit som junior och spelade i juniorlaget till det att jag var 17 år, då jag kom upp i a-laget.

Efter det spelade jag i nästan två år i en division 5-klubb. Samtidigt som jag gjorde lumpen 1998/99.

Sedan var det tillbaka till BIS igen. Fram till 2004, eller egentligen hösten 2003, när Janne Andersson ringde mig och ville att jag skulle komma och provträna med Halmstad. Så jag åkte ner till Halmstad, provtränade och spelade två b-lagsmatcher, bl.a. mot ÖIS faktiskt. ÖIS b-lag och Malmö FF:s b-lag. Och det gick helt OK.

I den vevan tror jag att jag hade lite tur för det var Jonas Thern som var tränare då, och Janne var andretränare. De skulle byta tränare och jag tror att jag hade lite tur att det blev Janne som tog över som huvudtränare, för hade de tagit in en ny tränare där hade han säkert inte haft koll på att jag hade varit där [och provtränat]. Janne blev huvudtränare och då ville han ha dit mig. Så hösten ’03 flyttade jag ner och skrev på från och med den första januari ’04.

Som pojklagsspelare, vad spelade du på för position i laget?

Det var som nu faktiskt. Jag har väl egentligen alltid varit mittfältare eller forward. I alla fall från allra första början. När jag sedan jag kom upp i a-laget; det var det här klassiska att det behövdes en högerback; då spelade jag högerback i ett par år. Näst sista året i Nyköping höll vi på att åka ur, det gick riktigt dåligt och det var snack om klubben skulle köpa in en forward.

Och då gick du upp på topp istället?

Ja, då kom vår målvakt på att ”hey, du är ju gammal forward” och då började jag spela forward. På den hösten gjorde jag åtta mål och vi klarade oss kvar. Sedan fortsatte det med att jag spelade forward hela säsongen efter det och då gjorde jag väl 28 mål på en säsong.

Det var väl det som fick Janne Andersson att få upp ögonen för mig. Plus att min sambo skulle flytta ner och börja plugga. Hon hävdar att det var hennes förtjänst att jag hamnade i Halmstad, men jag vet inte. Plus att min tränare i Nyköping hade lite kontakt med Halmstads U21-ansvarige. Det var många grejer där som gjorde att allt föll på plats. Man måste ha lite tur. Och det tror jag att jag hade.

När bestämde du dig för att du skulle satsa på fotbollen och när insåg att du att du skulle kunna ha fotbollen som ett jobb?

Drömmen har väl alltid funnits. Det har den ju som sagt. Fotbollen har inte varit det mest prioriterade för mig så himla länge, utan jag spelade både hockey och bandy och mycket musik innan jag började satsa på fotbollen. Det kändes som ganska avlägset när jag spelade i Nyköping, eftersom jag visste att den vägen var rätt svår att gå. Nyköping är inte förstavalet för storklubbarna, eftersom du har nära till Stockholm; du har nära till Norrköping, som har fotbollsgymnasium; och du har nära till Eskilstuna, som har väldigt bra ungdomslag.

Men samtidigt måste det väl ändå vara IFK Norrköpings och Stockholmsklubbarnas upptagningsområde?

Jo, det är det. Så är det ju definitivt. I den vevan som jag skulle ner och provträna i Halmstad ville IFK Norrköping att jag skulle komma till dem också, vilket jag i och för sig tackade nej till, eftersom jag skulle till Halmstad istället.

Så tankarna om att det var möjligt kom väl egentligen när jag var 20 någonting. Jag vet att det var några Stockholmsklubbar som var och tittade under 2002, men det blev aldrig någonting. Då kände man väl ändå att man hade en chans, eftersom det gick bra, men det är klart, så ska man ju ha lite flyt också. Egentligen var det väl inte förrän Janne ringde som jag förstod att nu har jag chansen och nu måste jag ta den.

Hur var det då att komma till Halmstad och provträna? Det kan väl inte vara så lätt. Hur är det att komma som provspelare till en klubb?

Nej, det är det inte. Det är skitsvårt. Nu hade jag tur som fick vara där i sju dagar och att jag fick spela två b-lagsmatcher. Det gjorde ju att jag hade sju dagar på mig att prestera och två matcher på mig att visa vad jag gick för. Samtidigt är det ju svårt. Det är sju dagar och man ska visa att man är värd att satsa på.

Jag tänker mig att just de där matcherna och att få visa upp sig i en matchsituation gör sitt till?

Absolut. Det gör det. Matcherna gick bra, men jag tror väl just att det där att man får tid på sig [är allra viktigast]. Visst, du måste visa kvalitet, men samtidigt är det kanske viktigast att visa inställning och att man verkligen vill det här.

Det är klart. Jag lider lite med de som är och provtränar med oss i ÖIS. Spelare som kommer och som ofta inte har sju dagar på sig, utan de är kanske här tre dagar och kanske får en b-lagsmatch. Visst, gör du bra ifrån dig då så får du ofta komma tillbaka och testa mer, men det gäller att du sätter det på de här dagarna.

Jo, för oss som står vid sidan om ser det knepigt ut med spelare som bara är på ÖIS-gården i två till tre dagar. Det måste vara ruskigt svårt att göra avtryck på så pass kort tid?

Jo, så är det ju, samtidigt är jag övertygad om att är det någon spelare som klubben är intresserad av så håller man koll på den spelare även på hemmaplan.

Men just det där upplevde jag som ganska svårt, att du verkligen var tvungen att lyckas på de där sju dagarna och de där två matcherna. Och det är inte så lätt att göra på beställning. Man är lite smånervös och man får spela med landslagsspelare. Det är inte lätt.

Ja, vilka var det som spelade i Halmstad när du var där och provspelade. De hade väl ett rätt bra gäng då?

De hade ett jättebra lag när jag var där. De jag kommer ihåg från när jag var där och provtränade var Micke Nilsson. Så klart. ”Turbo” [Magnus Svensson] som är en gammal legend i Halmstad. Och så hade de Tommy Jönsson och Tomas Zvirgzdauskas, som det året var två av allsvenskans bästa mittbackar, sedan hade de Sharbel Touma, som var fantastisk det året jag var där, och Patrik Ingelsten.

Ja, de hade ett bra lag det året.

Nästa år kom ju även Markus Rosenberg och Yaw Preko till klubben. Så det var en upplevelse att vara där.

Dessutom var Jonas Thern tränare i klubben när jag var där. Hela grejen är ju rätt stor och att då samtidigt prestera under det trycket. Det är rätt lurigt. Men det gick ju bra.

Vi var inne på det här tidigare att du har spelat på ett antal positioner under din karriär och jag undrar lite hur man som spelare ser på det här med att spela på ett flertal olika positioner? Du sticker kanske ut särskilt mycket med tanke på att du under de senaste två veckorna har spelat ytterback, yttermittfältare och anfallare?

Mmm. Jag har funderat en del själv på det där. Från början funderade jag inte alls, utan när man kom upp i a-laget i Nyköping så ville man bara spela. Var det då att man fick spela mittfält så gjorde man det, fick man spela back så var man glad för att man fick spela.

Det är kanske det som sitter i än i dag; att man alltid har kommit som underdog. Det var egentligen likadant när jag kom till Halmstad, då var det inte självklart att jag skulle spela. Så klart. Jag skulle kriga mig till en plats. Och jag kom dit som forward, men med tanke på att klubben också hade Rosenberg, Preko, Ingelsten och Olle Kullinger var det inte givet att man skulle spela. Jag var inte första-, andra- eller tredjevalet.

Det året hade Halmstad ett jättelag. Det var ett fantastiskt år och det var kul att vara där då. Jag fick göra mitt första inhopp som högerytter och sedan gjorde jag mellan tolv och femton matcher som högerytter. Det var inte något som var konstigt för mig. Året efter fick jag spela högerback, eftersom vi hade lite problem i backlinjen med spelare som gick sönder, och när då Janne fick reda på att jag hade spelat back tidigare frågade han om jag kunde göra det igen.

Så som du ser är det ganska naturligt för mig att spela så som jag gör. Sedan kan jag väl så här i efterhand tänka att det hade varit bra att ha en plats att kriga om, och att verkligen försöka ta den platsen. Samtidigt, hade jag varit så bestämd på att spela forward under tiden i Halmstad, så hade jag kanske inte spelat en enda match. Jag har inga problem med att spela på det sättet.

Det finns alltså inga nackdelar med att byta position så här ofta?

Nej, jag tycker inte det. Inte som det har varit i min spelarkarriär. Det är väl om man hade haft en position så hade man kanske kunnat bli mer spetsad på den positionen, men samtidigt som det har blivit för mig, så har det bara varit positivt.

Om du själv fick välja, var spelar du helst?

Det är faktiskt lite beroende på match och matchbild. Rent spontant så är jag forward. För det är faktiskt roligast att spela där. Att göra mål är skitskoj och man får vara med varje gång det händer något. Och det är ganska hög fart varje gång man är inblandad i spelet.

Samtidigt vet jag inte om jag hade velat spela forward under förra säsongen, för då spelade vi inte på ett sådant sätt att man var med i spelet. Eller det är klart på hösten hade det kanske varit kul.

Men du gjorde någon match och någon halvlek som forward även i fjol, eller hur?

Jag spelade väl forward i hemmamatchen mot Djurgården. I 0-0-matchen, och det var väl en OK match att spela forward i, för då hade vi i alla fall ganska mycket boll, eftersom de också var lite skakiga där på våren. Samtidigt att spela forward i en match när man bara får springa och jaga hemåt är inte så roligt, utan då är det betydligt roligare att spela back som jag gjorde förra året, då får man vara med i spelet.

Om du hade fått önska dig en enda önskning som skulle förbättra en enda fotbollsegenskap hos dig som gjorde dig bäst på plan på just det. Vilken egenskap hade du valt att förbättra då?

Oj! Det var inte lätt. Det finns många egenskaper, men det jag skulle välja är så klart tillslaget. Jag är imponerad av de [spelare] som har ett bra tillslag. Om vi tar Alex Perreira som exempel, han har ett bra tillslag och det är en egenskap som är ovärderlig när den väl sitter där. Som mot Sundsvall senast, där han hade jättebra inlägg. Det är väl det jag skulle vilja förbättra och gärna ha och vara bäst på plan på just det. Och då menar jag kanske inte skott i sig utan mer den exakta bollträffen.

Kan man träna upp det? Jag tror att jag läste någon gång att Elfsborg hade en person i tränarstaben som ägnade mycket tid åt att lära spelarna att träffa bollen rätt och jag minns att Martin Pringle jobbade en hel del med målvakterna och deras bollträff under fjolåret.

Jag tror nog att man kan träna på det. Absolut. Jo, det är jag övertygad om att man kan träna upp. Det är väl kanske inte det första man prioriterar på träningar utan då är det mer touchen när det gäller att ta emot passningar och liknande.

Dina glidtacklingar är något som publiken har lärt sig att uppskatta, samtidigt finns det de som menar att man enbart behöver ta till en glidtackling när man har missat att göra rätt sak i förstaläget. Hur ser du på det och hur känns det egentligen när du får in en riktig pärla till glidtackling och kommer ut som spelförande spelare?

Jag kan delvis hålla med de som säger att det är lite av en nödlösning. Janne Andersson är också inne på det; att man ska inte behöva glidtackla. Samtidigt kan jag som högerback tycka att när glidtacklingarna väl sitter, då kan jag spela lite offensivare. Jag kommer ofta på fel sida boll och måste göra den där glidtacklingen. Men jag kan också ligga på gränsen mer. Jag kan vara med på en chansbrytning, vilket också gör att det finns en risk att bollen kommer bakom mig, men med en glidtackling hinner jag ändå hem och kan göra en brytning.

En glidtackling kan också var ett sätt att tända både mig själv och övriga spelare i laget. Och just som du säger, lyckas man med en glidtackling så är det så skönt att se. Det är precis som när någon på mittfältet gör en brytning, det behöver inte vara en glidtackling, men när någon smäller på ordentligt eller gör en ordentlig brytning då får man den där tändvätskan inom laget.

Lite så ser jag på mina glidtacklingar, de fungerar både som brytning och som energigivande för laget. Istället för att jag ska stå rätt och skjuta ut bollen till inkast så gör jag en glidtackling som kanske får i gång både oss i laget och publiken.

Vilken är den bästa ytter som du har fått tampas med som högerback (eller vänsterback) oavsett serie och match?

En spelare som jag tycker är riktigt bra är Michael Görlitz i Halmstad. Jag spelade i och för sig vänsterback när vi mötte Halmstad borta. Det är en spelare som är bollskicklig, väldigt snabb och duktig på att behandla bollen, vilket gör att man inte riktigt vet om han ska gå på in- eller utsidan. En snabb spelare som bara kan gå åt ett håll är inte så svår att läsa. Den kan man styra, men Görlitz kan gå åt bägge hållen, så det är den första spelare jag kommer att tänka på när jag får den frågan. Han var svårt att möta.

Sedan är väl det den stora skillnaden mellan Allsvenskan och Superettan, att Allsvenskan har fler sådana spelare. Man möter nästan en sådan i varje match i Allsvenskan, medan enbart några av lagen i Superettan har sådana spelare.

Jag tänkte annars på det att om man jämför med säsongen 2008, när ÖIS var nere i Superettan sist, och årets serie så är tempot högre nu. Då var det ofta ganska lågt tempo i matcherna, men det är det inte nu.

Det är högre nu. Helt klart. Jag känner att det är betydligt högre än sist vi var nere. Jag tror att det är hela den här upphaussningen som gör det. Alla lagen är mer taggade nu. Det känns som att vi hade mer ro ’08.

ÖIS fjolårssäsong var som vi alla vet inget vidare, men du gjorde ändå en ganska stark säsong. Hade du några erbjudande från andra klubbar efter säsongen?

Nej. Inga konkreta erbjudanden. Jag hade ju kontrakt även över säsongen 2010 med ÖIS så det hängde inte på mig, utan det var väl i sådana fall om Dick hemlighöll någonting för mig, men det har jag svårt att tro. Det har han inte gjort. Jag hade inga erbjudande och jag hade inte heller några planer på att lämna klubben.

Och vad skulle krävas för att du skulle lämna klubben?

Jag tror att jag har sagt det någon gång förut, det som krävs är om det skulle vara någonting som skulle locka utomlands. Det är väl det som skulle kunna vara någonting. Jag trivs bra i klubben och i laget. Det här med Allsvenskan och Superettan är inte så viktigt för mig. Självklart vill jag spela i Allsvenskan, eftersom det är en nivå högre upp, men det skulle inte vara avgörande. Om jag spelar i ÖIS eller inte har inte med det att göra. För att jag ska byta klubb just nu krävas det något äventyr som jag inte varit med om tidigare.

Så ryktet om Ålborg behöver vi just nu inte ta på så stort allvar…

Haha! Det vet jag absolut ingenting om, så det kan jag inte uttala mig om.

Bookmark and Share

  12 kommentarer till “Med bindel om armen #1-2010”

  1. Vad härligt att ni fortsätter med denna fina tradition. Underbar läsning!

  2. Mycket bra! Björn är så jäkla skön!

  3. Nice! Mycket trevlig läsning.

  4. Tack Martin, för att du/ni förvaltar stafettpinnen så himla bra!
    :-)

  5. Riktigt bra!
    Hur skulle man klara sig utan den här sidan?!
    Fantastiskt jobb av dig Martin och av er andra skribenter med!

  6. Tack till Sambadefensiv för att ni finns – sliter och nördar er… Och tack till Anklev för att han ställer upp! Grymt skön lagkapten vi har.

  7. Så jäkla skön läsning. Helt underbart skrivet. Ser fram emot del #2 :-)

  8. Härlig läsning. Det känns som man kommer nära Björn och nära laget; hur dom tänker och fungerar. Tack öht för en så bra sida!

  9. Kul att det uppskattas. Jag var först lite tveksam själv, men det blev kanske rätt bra i alla fall. Jag hoppas att vi kan återkomma till den här intervjuserien åtminstone två gånger till denna säsong. Om Björn har tid och lust vill säga.

    • Kanske rätt bra? Den är ju så sjukt bra att jag ska skriva in i mitt CV att ”Var den som föreslog att Sambadefensiv skulle köra mer ingående intervjuserier typ den gamla bindel om armen-serien och därmed influerade de styrande att återuppta intervjuserien.” Ha! Där tog jag kredd för att ha gjort någonting utan att egentligen gjort något, märks det att jag är konsult eller?:)

 Skriv en kommentar

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

   
© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha