Hej Peter!

Du minns mig säkert inte, men vi bytte ett par korta ord i samband med att ÖIS spelade mot Gunnilse i Svenska Cupen i fjol. Du stod där helt ensam precis utanför omklädningsrummen med din hand i gips och såg så där väldigt ledsen ut. Så där ledsen som man kanske ser ut om man blivit skadad på träning inför en presumtiv allsvensk debut och genombrottssäsong och när det egna laget spelar uruselt och det finns inte någonting i hela världen man kan göra för att påverka det. Trots att man vill så mycket att det gör ont. Nu skriver jag till dig för jag ser att du ser precis lika ledsen ut igen och du kan behöva lite uppmuntran.

Jag minns fortfarande första gången jag såg dig spela fotboll. Det var i U21-laget en solig dag på ÖIS-gården september 2007 när vi mötte Häcken, en match som vi vann med 2-0. Redan efter någon minut slår Häcken ett högt inlägg och du tajmar din utrusning perfekt och plockar ned bollen med en sådan pondus och ackuratess att jag där och då var helt säker på att du skulle bli en framtida stormålvakt. Efter ett enda ingripande! Att du sedan höll nollan efter en uppvisning i bländande målvaktsspel; räddningar på långskott, närskott, nickar, allt med ett perfekt positionsspel gjorde bara att jag var ännu mer övertygad.

Så kom då 2008 och vi har alla många härliga minnen från den säsongen. Jag förstår att Jönköpingsmatchen ändå måste vara lite speciell för dig. Jag och de flesta tillresta ÖIS-fansen stod bakom målet när du värmde upp i halvtid. Det tisslades och tasslades friskt bland fansen kan jag lova och det var väldigt många som var nervösa bland de tillresta. Inte jag. Min fru som rest med frågade mig nervöst ”Är han bra?” och jag minns att jag svarade ”Det här är ingen försvagning”. Jag var hur lugn som helst hela den matchen. Jag hade redan sett dig spela på en nivå över alla andra i ett tiotal matcher i U21-laget. Jag visste att det här skulle gå bra.

När vi åkte från matchen och du hållit nollan så sa jag ”Är inte Dick tillbaka nästa match har han spelat sin sista match i ÖIS”.

Nu åter till nutid och till anledningen att jag skriver detta brev till dig. Jag ser att du är ledsen, att du inte mår bra igen men nu av helt andra anledningar än 2009. Var inte det. Upp med huvudet! Vägen till framgång är aldrig rak och det är bara i kurvorna som man lär sig svänga och bli en bättre förare.

Du behöver inte heller tvivla på din förmåga eller kunskap. Du har alla egenskaper som krävs för att bli en riktigt bra målvakt. Jag vet det. Ta på dig målvaktshandskarna med stolthet och glädje, jobba ännu hårdare och se varje match som en ny möjlighet! Jag tror på dig Peter. Och jag är fortfarande inte ett dugg nervös.

Vad du sa till mig 2009? ”Tack”. När säsongen är slut så hoppas jag kunna återgälda den artigheten.