”Vi älskar våra fans”

ÖIS försöker med en kampanj för att dra folk till sommarens hemmamatcher: kom och se högklassig fotboll för 50 kronor. Ptja, det kan man ju säga vad man vill om. Bättre för ÖIS hade väl varit om man uppmanade alla att spela 50 kronor på X och sedan skänka vinsten till ÖIS, hade antagligen genererat betydligt mer pengar. Men nu det är inte vad den här texten ska handla om.

ÖIS skriver i samma nyhet att man älskar sina fans.

Som ett enda stort kollektiv kanske det är sant.

På gruppnivå, absolut inte.

På individnivå, inte en chans i helvete.

Det var match i går. Åtta personer tar semester och vaskar fram en femhundring som man inte kunde lägga på något bättre för att sätta sig fem och en halv timma för en enkel resa till Borlänge. Välkomstkommittén består av dubbelt så många ordningsvakter och poliser som det är ÖIS-are på bortaläktaren och när man löst entré så står ÖIS Säkerhetsansvarige Björn Nilsson på andra sidan spärren och tar helkroppsporträtt av en. Jag kan slå vad om tusen kronor att det där var ett sånt kort som man senare ska kunna jämföra med om det sedan blir stök inne på arenan, och man skulle behöva jämföra kläder och annat. Var det inte ett sånt kort vill jag aldrig veta i vilket sammanhang det kommer användas. Vi snackar om åtta personer som åker till Borlänge, en by där lokalbefolkningen ger bort sina flaggor till bortasupportrarna men där man trots detta ser en hotbild som man anser rättfärdigar integritetskränkningen att först fota supportrarna för att sedan sätta två poliser/ordningsvakter per supporter.

Kärlek my ass. Trakasserier av klubbens mest engagerade supportrar skulle jag kalla det. Vi som åker land och rike för att stötta det här högst mediokra fotbollslaget. Vi som endast får krädd i såna här sammanhang, tillsammans med alla andra, men som grupp eller individer är vi inget som man vill röra vid annat än med tång och skyddsdräkt.

Vi betraktas som samhällets fiende nummer ett, för jag tvivlar på att det går lika många poliser/ordningsvakter per presumtiv våldtäktsman eller mördare som det går på vår supporterskara på en vanlig bortamatch. Det är ett märkligt sätt att uttrycka sin kärlek på (ja, jag är övertygad om att ÖIS kan påverka polisinsatsen)…

Individer som på något sätt står i beroendeställning gentemot Björn kan helt plötsligt bara finna sig helt ignorerade när man försöker få tag på honom. Först lovas det guld och gröna skogar och att man ska kontakta honom senare för att lösa saker och ting men när man sedan försöker få tag på honom så får man kalla handen. Det kan gå månader utan att han svarar i telefonen och om man bemödar sig med att besöka ÖIS-gården så har han med största sannolikhet inte tid. Och möter man honom i samband med så får man vara nöjd om han ens tittar åt ditt håll. Det är service det. Och kärlek.

Det här handlar dessutom om personer som inte har bevisats vara skyldiga för något. Man bryr sig så lite om vissa individer, som lägger ner en stor del av sitt liv på att stötta ÖIS, att man kan stänga av dem bara för att man håller på att utreda om dessa kanske har gjort någonting som bryter mot något reglemente. Det känns skönt att vår förening bedriver ett säkerhetsarbete som kan betecknas som rättssäkert, att oavsett vem man är, vilken gruppering man tillhör och vilka värderingar man står för så kan man alltid räkna med att man inte räknas som skyldig förrän det är ställt utom allt rimligt tvivel. Det gör ju att man på allvar kan ta snacket om att man är älskad.

Det här påståendet är ett enda stort hån mot oss som lägger ner en ofattbar stor del av våra liv till att följa den här klubben. Den kärleken som visas tillbaka, den uppskattningen vi får för vår villkorslösa kärlek är så skamligt dålig att den som skrev ovanstående text på ÖIS hemsida borde skämmas över att vederbörande ens kan med att kalla det för kärlek. Det närmaste vi upplever som kärlek är när vi blir klämda lite varstans i samband med kroppsvisitationen, men jag skulle ju inte låta det ta till uttryck som ”älska”.