Pavel Zavadil: ”Jag har varit på planen sedan barnsben”

Att påstå att Pavel Zavadil har varit ÖIS absolut viktigaste spelare under de senaste tre åren låter fjuttigt. Det är inte att göra Pavel Zavadils betydelse rättvisa. Han har varit viktigare än så. Det finns knappt ord för att beskriva Pavels betydelse under säsongerna 2008 och 2010. Han har varit lagets hjärna, hjärta och lungor.

Under sin tid i ÖIS har Pavel spelat 76 av 83 matcher. Samtliga från start. Och under de här matcherna har han mäktat med att göra 12 mål (0,16 mål per match) – sju spelmål, tre straffmål och två frisparksmål – och 27 assist (0,36 assist per match) – 17 assist 2008, 5 assist 2009 och 5 assist 2010. Han har spelat vänsterytter, offensiv mittfältare och defensiv mittfältare. Oavsett vad hans tränare har begärt av honom så har han ställt upp. För att sammanfatta: Pavel Zavadil är en av Sambadefensivs absoluta favoritspelare i dagens Rödblått – No shit Sherlock! – och vi har länge varit sugna att få till en intervju med lagets speldirigent och assistkung. Tyvärr har det funnits vissa språkliga barriärer som ställt till det, men för någon vecka sedan fick vi ett trevligt mail från en av Pavels nära vänner och då passade vi på att be om översättningshjälp för en intervju. Och som tur var accepterade Pavel Klein vår förfrågan. Så, mina damer och herrar, framför era ögon har ni vad vi har valt att kalla ”Den stora Pavel-intervju”.

Innan vi bränner på för fullt med intervjun vill vi påpeka att inom en snar framtid går Pavel Zavadils kontrakt med ÖIS ut och vi förstår att det är många av er som är nyfikna på hur han ser på sin situation och sitt nuvarande kontrakt. Blir han kvar eller lämnar han för nya utmaningar? Vi kan väl kortfattat säga att som vi har förstått saker och ting har Dick Last och Pavel haft åtminstone ett möte om framtiden. Besked lär med andra ord komma inom kort. Av respekt för Pavel och för den situation som laget befinner sig i för tillfället valde vi att under intervjun inte ställa någon direkt fråga om Pavel har för avsikt att stanna i klubben eller inte. Om det kan man tycka både bu och bä, men det är det val som vi gjorde och det står vi för. I intervjun ställde vi dock frågor om hur han ser på sin framtid och sin tid i ÖIS. Det är det bästa vi kan erbjuda. Vi hoppas att det duger.

Jag tänkte att vi kunde inleda intervjun med en så pass enkel och grundläggande fråga som hur din fotbollskarriär startade?

Jag kommer från en fotbollsfamilj så fotbollen har alltid funnits där. Min pappa spelade i högsta ligan i Tjeckien och min bror, som är några år äldre än mig, gjorde det också, så man kan väl säga att jag har varit på fotbollsplanen sedan barnsben. Efter skolan gick jag till en fotbollsskola, en typ av fotbollsgymnasium. Jag har alltid varit intresserad av fotboll och när jag var liten var jag på planen hela dagarna.

Och när ungefär insåg du att du kunde leva på fotbollen; att det kunde vara ett karriärval?

Det har alltid varit mitt mål att spela fotboll på heltid. När jag fick mitt första kontrakt som ungdomsspelare så insåg jag att det skulle gå vägen.

I vilken klubb spelade du då?

Det första kontraktet jag skrev – det var ett ungdomskontrakt, ett juniorkontrakt – var i SK Sigma Olomouc, som också är min modersklubb. Sedan skulle jag göra lumpen, och som fotbollsspelare innebar det att man spelade fotboll och inte mycket annat, så då spelade jag i andraligan i en lokal klubb. Mitt första kontrakt i högsta serien var med Drnovice. Det var första gången som jag spelade i högsta serien och efter det hamnade jag i Sparta Prag. Det var direkt efter Drnovice.

Och hur gick det de där första åren i högsta ligan, du kan inte varit så gammal när du kom till Drnovice?

Jag var 21 år när jag kom till Drnovice, men det var annorlunda på den tiden. I dag har vi ungefär samma problem i Tjeckien som vi har i Sverige, det är massvis med juniorer och unga killar som får chansen att spela eftersom de erfarna och rutinerade spelarna försvinner till andra ligor. På den tiden när jag kom upp som ung spelare spelade de mer rutinerade spelarna fortfarande kvar i den inhemska ligan. När man kom som ung spelare till Sparta skulle man konkurrera med erfarna spelare som spelade i landslaget och så där. Det var inte så lätt. Sparta var en storklubb så jag fick verkligen anstränga mig för att visa att jag dög. Det var bara att försöka slå sig in i laget. På det sättet var det annorlunda mot vad det är i dag. I Sparta fanns det en etablerad förstauppställning så det var väldigt tufft att slå sig in där. Men det gick ju.

Hur många säsonger spelade du i tjeckiska ligan innan du hamnade i Mjällby?

Innan jag kom till Mjällby spelade jag fem säsonger i tjeckiska ligan och sedan hade jag ett halvår i Israel, i Maccabi Haifa, och sedan fick vi barn så jag flyttade hem till Tjeckien igen och spelade i Banik Ostrava, som också spelade i högsta serien. När jag kom till Mjällby hade jag bara ett kontrakt på tre månader. Det var en utlåning. Det var ingen övergång. Mjällby satsade på att gå upp och lånade in mig och jag gjorde tio eller kanske elva matcher för Mjällby den hösten.

Och hur kändes det att komma till Mjällby och göra elva matcher i nästhögsta serien i Sverige?

När jag kom till Mjällby hade jag egentligen ett tvåårskontrakt med Banik Ostrava. Men klubben hamnade i ekonomiska svårigheter och då kom de till mig och frågade om jag kunde tänka mig en utlåning. Om vi kunde hitta någonting eftersom klubben inte hade råd att betala de pengar som man var skyldig. Och då hittade min manager den här möjligheten att flytta till Mjällby i tre månader. Det var mitt i sommaren så jag tog det mer eller mindre som en semester. Jag tänkte att det blir något nytt, en ny erfarenhet, så jag åkte bara dit och spelade.

Efter tiden i Mjällby skrev jag ett treårskontrakt med Öster. Det var det året som klubben gick upp i Allsvenskan. Men efter ett år åkte vi ur och då spelade jag kvar i klubben ytterligare ett år innan jag blev utlånad till ÖIS 2008.

Jag förstår att det var år och dagar sedan du spelade i tjeckiska ligan, men om du skulle ge dig på att jämföra tjeckisk och svensk fotboll, vad ser du då för likheter och skillnader?

Det är inga större skillnader faktiskt. Det är lite mer fysiskt spel här i Sverige. Det är mycket spring och mycket närkamper här i Sverige, medan man hemma i Tjeckien spelar lite mer tekniskt och bollen går lite fortare – från fot till fot. Men det börjar också jämna ut sig. Det märker jag. Det är i och för sig länge sedan jag spelade i Tjeckien så det här är mer vad jag har sett på tv och när jag varit nere i Tjeckien och tittat på matcher.

Du har bland annat beskrivits som en typisk tjeckisk spelfördelare/playmaker av svenska tränare, är det en beskrivning som du gillar och känner igen dig i?

Hundra procent! *skratt* Nej då, jag skojar, men det är väl en beskrivning som jag känner igen mig i.  I år har jag väl i och för sig fått ägna mig lite mer åt det defensiva spelet än vad jag har gjort tidigare.

Jag tänkte precis komma till det, du har nu varit i ÖIS i nästan tre år och din roll på planen har förändrats en hel del. 2008 spelade du i en fri roll till vänster på mittfältet och i fjol spelade du ofta centralt i en något mer framskjuten position och i år har du så här långt varit det defensiva ankaret på mittfältet, hur ser du på dessa olika roller och hur din roll i ÖIS har utvecklats genom åren?

Jo, det stämmer att jag spelade i en fri roll 2008. Det var egentligen inte det optimala för mig, egentligen vill jag gärna spela i mitten för det har jag alltid gjort. Men när Janne [Carlsson] ville ha det så ställde jag upp. Och det fungerade ju. Det var helt OK. I dag finner jag mig lika väl i den lite mer tillbakadragna rollen på mittfältet. Man får anpassa sig och som en av de mer erfarna och rutinerade spelarna i laget kan jag anpassa mig och spela i olika roller. Det är inget problem, det fungerar bra. Jag har absolut inget emot det.

Samtidigt, om jag jämför Superettan 2008 med Superettan 2010, så tycker jag att det är mycket bättre spelare i Superettan i år. Det är mycket tuffare och hårdare. Det är mycket bättre spel nu. De lagen vi möter i år är mycket, mycket bättre än de vi mötte förra gången vi vara nere. Det är en klar skillnad. Då [2008] kunde vi föra en match på ett helt annat sätt även om vi inte spelade jättebra. Men jag märker helt klart att det är en skillnad i kvalitet mellan de två åren. I år är det mycket mer kamp och fler jämna matcher.

Under dina tre år i ÖIS har du ju också haft tre olika tränare – Janne Carlsson, Åge Hareide och nu Janne Andersson – jag tänkte därför be dig jämför de tre olika tränarna och hur du ser på dem som tränare? Det är kanske en svår fråga och du får säga till om du inte vill svara på det, det är helt OK.

När jag kom till ÖIS så hade vi Janne Carlsson som tränare. Det var väl hans andra säsong som huvudtränare och han är också yngst av de tre tränarna jag har haft under tiden i ÖIS. Han var i början av sin karriär, men vi tog oss upp i Allsvenskan.

Med Åge Hareide märkte man att han var erfaren och en helt annan tränare. Han kom med nya idéer och han visade tydligt hur han ville att vi skulle spela och uppträda på planen. Där var det liksom inga tveksamheter.

Janne Andersson är också ny i klubben och han har inte riktigt hunnit forma några egna idéer, men han snackar väldigt mycket med oss spelare. Men han har inte hunnit sätta sin prägel på det hela än.

Ja, det där en sådan där fråga som jag även tog upp med Björn [Anklev] när jag intervjuade honom innan sommaren som jag gärna skulle ta upp, och det är det att jag har sett en viss skillnad i hur ni tränar nu jämfört med när Åge tränade er. Då tränade ni väldigt mycket uppställt spel över helplan. Och ni nötte uppspelsvägar och försvarsspel och var väldigt inriktade på hur ni skulle möta olika motstånd. Men i dag ser man nästan aldrig det, hur kommer det sig?

Man får tänka på att när Åge kom så rörde det sig om tre månader eller någonting sådant. Då var det bara att så snabbt som möjligt rätta till vad som var fel. Vi var tvungna att få till något snabbt så Åge fick jobba lite annorlunda. Det var mer kortsiktiga mål, medan Janne Andersson jobbar mer på längre sikt. Det är en längre process. Men visst är det skillnader i hur vi tränade då och hur vi tränar nu, men det har sin förklaring i just det.

OK, om du skulle förklara hur ÖIS vill spela fotboll 2010 hur skulle du då beskriva och förklara det?

Nu är vi i ett läge där det är fler och fler matcher där det är ren kamp. Det är inte så mycket fotboll. Det är inget godis för ögat. Det är kanske inte så mycket för åskådarna, men vi som är på planen, vi vill spela fotboll. Det är inte alltid vi kan det, men vi vill det. Själva spelidén är att vi ska spela fotboll, men det funkar tyvärr inte alltid. Det har i år varit fler matcher där det bara är ren kamp, inte så mycket fotboll. Istället för så här spelar vi, så har det varit kamp och så får vi köra på det. Vi behöver mer tid för att få det att fungera.

Och nu har vi återigen en sådan här fråga som om du inte vill svara på den så hoppar vi över den, men jag undrar lite över hur du ser på din framtid? Ditt kontrakt med ÖIS går ut efter säsongen och jag är lite nyfiken på hur du ser på din framtida karriär?

Det är riktigt att mitt kontrakt går ut snart. Jag ser inte slutet på min karriär än. Vi får se vad som händer med ÖIS, men jag vill inte vänta in i det sista på något besked, så därför planerar jag inför framtiden, men vi får se vad som händer med ÖIS.

På vår hemsida har vi efter varje match en omröstning om matchens bästa spelare och du vinner den eller ligger i topp i omröstningarn match efter match, samtidigt går spelet minst sagt knackigt. Hur ser du på att du som spelare får dra ett väldigt tungt lass och att ÖIS är väldigt beroende – kanske lite för beroende – av dig som spelare?

Det är kul att höra att jag vinner era omröstningar och allt beröm jag får och allt stöd under matcherna, men om laget är för mycket beroende av mig vågar jag inte säga. Det är vi kanske. Alla ska göra sitt på planen. Det jag saknar lite är de vinnarskallar som vi hade i [Magnus] Källander och [Anders] Prytz och [Marcus] Allbäck. Det är inte riktigt samma sak nu. Jag vet inte om vi har lite för unga spelare nu och om vi har fått till den här riktiga vinnarinstinkten i truppen. Säsongen 2008 kunde vi kämpa oss till en seger med 2-1, men det finns inte riktigt där i dag. Inte på samma sätt. Jag har själv väldigt svårt att smälta en förlust. Det tar lång tid. Det verkar inte som att alla i laget känner samma sak. När Källander och Prytz var med var inställningen att det ska vinnas även på träning. Om vi spelade fyra mot fyra på småmål så skulle man vinna matchen.

Men det saknas i dag? Jag tänkte på det att när Åge kom in förra säsongen la han stort fokus på att ni skulle vilja vinna i varje moment, även om ni så bara spelade tvåmål på en träning.

Jo, så var det på Åges tid. Det var full satsning. Man skulle vinna hela tiden. Det handlade om att lära sig att vinna och att vilja vinna, men i dag är det inte riktigt så. Det är inte så att inte Janne vill att vi ska vinna utan han vill det också, det är bara det att det inte riktigt finns där.

Hur kan man få fram det då?

Jag vet inte.

Nu är det sju matcher kvar [sex matcher nu], vad krävs – förutom fler vinnarskallar och att ni börjar vinna matcher – rent spelmässigt för att ni ska nå kvalplatsen – för det är väl den man får rikta in sig på – vad kan ni korrigera och göra för att vinna de matcher ni har kvar här på slutet?

Vi har sju matcher kvar och allting kan hända, men det känns också att vi inte har allt i egna händer. Vi är beroende av hur de andra lagen lyckas och vad de gör. Vinner Landskrona alla sina matcher som de har kvar spelar det ingen roll om vi vinner alla våra matcher. Det hjälper inte. Rent spelmässigt vet jag inte. Det finns inga råd som jag kan ge, att så här ska vi göra, vi ska ge allt och alla de här klicherna. Vi behöver få tid för att få spelet att fungera.

****

Vi valde också att avsluta intervjun med ett par snabbfrågor bara för att ni skulle få lite mer lättviktig och personnära information om Pavel.

Börjar du känna dig som Göteborgare?

Jag gillar Göteborg väldigt mycket.

Vad är det bästa respektive det sämsta med Göteborg?

Havet är det bästa. Vädret är det sämsta.

Om du fick välja vilken klubb som helst (förutom ÖIS) som du skulle få spela för, vilken klubb skulle du då välja?

Barcelona.

När du inte håller på och tränar och spelar matcher vad gillar du att göra då?

Jag har väl inga direkta fritidsintressen på det sättet, det är inte så att jag samlar frimärken, men när min son och flickvän är här så gillar vi att vara vid havet. Vi är tillsammans mycket, oftast ute. Det är de bra perioderna när de kommer hit.

Vilken arena spelar du helst hemmamatch på, Gamla Ullevi eller Valhalla?

Om underlaget vore bättre så skulle jag säga Ullevi.

Är du intresserad av att bli tränare när karriären är över?

Jag hoppas att min aktiva karriär varar ett tag till. Men efter karriären ser jag inte mig själv som tränare.