Islänningar vi minns (Uppdaterad)

För det första vill vi be om ursäkt för den just nu låga uppdateringstakten. Vi skäms som små barn som blivit påkomna med kaksmulor i mungipan och vi lovar att det aldrig ska hända igen. Men det finns en förklaring – nyhetstorka. Även om allmän slapphet, åtaganden inom familjelivet och arbete också kan ha något med det hela att göra. Och sedan finns det ju alla de där sakerna som vi inte kan skriva om. Än. Men lugn, bara lugn, det kommer inom sinom tid.

Anyhoo… nu är vi i alla fall tillbaka och vi tänkte börja den här underbara veckan då männen äntligen skiljs från mössen och hela säsongen avgörs med en enda match – GIF Sundsvall på torsdag – med en skön tillbakablick på de spelare som banat vägen för Dick Last och ÖFAB:s senaste guldfyndighet, Steinthor Thorsteinsson.

Det finns de som hävdar att det finns många bra saker med Island. Bara för att ta ett par exempel: pressfriheten*, Sigur Rós, varma källor, Arnaldur Indriðason, kæstur hákar, Njals saga, Sugarcubes** och Eiður Smári Guðjohnsen. Sedan finns det förstås många dåliga saker också, som Stefan Thordarsson, det risiga banksystemet, regeringskriserna, att man gav dåren Bobby Fischer medborgarskap när han egentligen borde deporterats till USA för att ställas till svar för ett och annat lustigt uttalande (hell of chess player, lousy philosopher) och den där förbannade vulkanen som spydde ut aska så att det inte gick att ta sig någonstans under våren 2010.

För oss Öisare är dock Island i första hand förknippat med åtta saker: Örn, Sigurdur, Rúnar, Brynjar, Atli, Jói, Tryggvi och Steinthor. Och som en följd av detta ger vi er ”Islänningar vi minns”. Andra delen i vår så kallade minnesrevy. För er som missade den första bloggposten i serien – ”Tränare vi minns” – kan vi bara säga synd för er, men vi hoppas att ni nu tar chansen att läsa den.

Örn Oscarsson (1980-81) ++++

Örn Oscarsson gjorde 39 seriematcher för ÖIS  under åren 1980 och 1981. Av döma av de utsagor som finns bevarade från den här tiden var Örn otroligt nyttig på plan och under säsongen 1980 var han en starkt bidragande orsak till att ÖIS vann serien och tog sig tillbaka till Allsvenskan. Örn var också ett riktigt praktexemplar när det gäller stereotypen av en isländsk fotbollsspelare. Vi snackar om en spelare med en oerhörd fysik, stor, stark, och riktigt lojal mot sina lagkamrater. Till på köpet var han en riktigt bra fotbollsspelare. Det sägs att Örn en gång blev riktigt hårt ansatt av en motståndare under en match, men att han knappast kunde bry sig mindre om en sådan skitsak: han var helt enkelt built for speed, not comfort! Trots att motståndaren satte in sin tackling med full satsning mitt i Örns dribbling var det motståndaren som formligen studsade bort från Örns kroppshydda, medan Örn obekymrat tuffade vidare framåt mot offensivt straffområde. Och för att riktigt bre på rejält med smör på den här historien måste vi också ta med berättelsen från årets första träningsmatch på Valhalla Idrottsplats säsongen 1980. Det sägs att när de båda islänningarna (Örn och Sigurdur) skulle debutera för ÖIS så var det minusgrader och ruggigt i största allmänhet och då kommer de båda herrarna ut i kortbyxor! Skrönan gör sedan gällande att när någon på läktarplats frågade: ”Fryser ni inte?” Svarade Örn: ”Nej, vi har handskur”.

Facit: 39 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Sigurdur Björgvinsson (1980) ++

Enligt folk som vet och har sin skit samlad var Sigurdur Björgvinsson inget fysiskt praktexemplar. Ingen isländsk hårding a la Tungur Knivur. I kroppsbyggnad, storlek och spelstil påminde i sådana fall Björgvinsson mer om vår nuvarande isländske kämpe Steinthor Thorsteinsson. Större avtryck än så har inte den gode Björgvinsson gjort i det kollektiva medvetandet. Om vi hittar något mer kring denne mystiske herre lovar vi att uppdatera er om saken.

Facit: 9 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Rúnar Kristinsson (1995-1997-) ++++

Hör och häpna, om man ska tro de gamla isländska sagorna – och då snackar vi gamla som från mitten av 1990-talet – var Rúnar Kristinsson – eller den blonde eleganten som han kallades – dåtidens Pavel Zavadil. En snubbe som helt enkelt tog både det grova jobbet och det fina liret. Dessutom sägs han ha varit en rackare på frisparkar och hörnor. Om man ska tro sägnen skruvades frisparkar upp i kryss i parti och minut. Något mer nyanserat kan man väl konstatera att så knappast var fallet då Kristinsson enbart hann med att göra 13 mål under sina säsonger i Rödblått. En bra fotbollsspelare var det dock. Om det råder det inga som helst tvivel. Den landslagsmeriterade Kristinsson kom till Kalle Björklunds ÖIS från KR Reykjavík – där han hade spelat de första tio åren av sin karriär – och stannade två och en halv säsong innan han försvann vidare till norska Lilleström och belgiska Lokeren där han gjorde stor succé innan han flyttade tillbaka till Island för att avsluta karriären 2007 (att Kristinsson gjorde hela 23 år som spelare på elitnivå skvallrar om hans kvaliteter som spelare). Precis som Örn Oscarsson spelade Kristinsson för Rödblått under en allsvensk comeback och om vi har fått våra fakta rätt avgjorde han till med öppningsmatchen mot IFK Norrköping säsongen 1995 (en match som också var Kristinssons första tävlingsmatch för ÖIS). Enligt de som var med på den tiden kan Kristinsson har varit den bästa islänning som någon gång spelat i ÖIS. Här råder det dock viss träta då även Brynjar Björn Gunnarsson har sina tillskyndare när det gäller titeln ÖIS bästa islänning genom tiderna.

Facit: 59 matcher, 13 mål

Research och betygsättning: Tomas Levin

Brynjar Björn Gunnarsson (1999) ++++

Brynjar Björn Gunnarsson kom till ÖIS från norska Vålerega IF – där han placerat så långt in i frysboxen att han till slut gick under namnet Isbjörn –  i mitten av februari 1999 och gjorde debut i en träningsmatch mot Ljungskile SK samma kväll som treårskontraktet skrevs under. Snacka om att leva upp till den nationella stereotypen. Kuriosa: i samma match gjorde även Johan Elmander och kultspelaren Mike Owusu debut för Rödblått. Trots sin relativt unga ålder – Brynjar var 24 år när han kom till ÖIS – hade den gode Gunnarsson redan 15 landskamper på meritlistan och det dröjde inte lång tid innan han hade skaffat sig en bergfast plats i alla Öisares hjärtan. Och konstigt vore väl annat efter hans stabila och sköna lir. Ni vet det här snacket om sambadefensiv – att göra en dragning runt stödbenet som sista man eller en klackrensning på mållinjen, inte för att det är det rätta att göra, utan för att man kan – det kommer lika mycket från Brynjar Gunnarsson som från Valter Tomaz Jr. Tillsammans med Niclas Sjöstedt dominerade Brynjar Gunnarsson ÖIS försvarsspel under säsongen 1999 och var därmed en starkt bidragande del i att ÖIS kom på fjärdeplats i Allsvenskan och bara släppte in 23 mål under hela säsongen (tredje plats efter AIK (14(!) insläppta mål) och Halmstads BK (22 insläppta mål). Tyvärr blev bekantskapen mellan Brynjar och ÖIS intensiv och kort. Redan efter säsongen 1999 såldes Gunnarsson till engelska Stoke för ungefär 7 miljoner. Det är dock få Öisare som var med på den tiden som har glömt den flärdfulle och spelskicklige mittbacken/mittfältaren och på Gamla Ullevis läktare kan man än i dag höra äldre Öisare sucka och säga: ”[v]i har aldrig haft en bättre spelare än Brynjar, vi borde aldrig ha sålt honom, damn you, Stefan Allbäck, damn you!”. Och det var inte bara vi Öisare som uppskattade Brynjars kvaliteter, efter säsongen 1999 utsågs han till årets västsvenska försvarare av (IFK) Göteborgs-Posten.

Facit: 24 matcher, 1 mål

Atli Thorarinsson (2000-2004) +++

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”. Och kom då ihåg att Jocke Karlsson var en riktig tuffing, ni vet en sådan där spelare som inte ens grät när han fick en avsiktlig armbåge rakt över näsan av den gamla Bajen-profilen Johan ”Danken” Andersson. När man sätter sig i respekt hos en spelare som Joachim Karlsson så har man något visst. Och det får man ändå säga att Atli Thorarinsson hade. Med sin tuffa och uppoffrande spelstil var han en fröjd att se på Gamla Ullevis gräs. Visst, han var en hård vattenbärare i mångas ögon, men han var också en bjässe i försvaret. En spelare som aldrig vek ner sig. I dag är det kanske inte så många som minns Atli. Inget lustigt med det då han inte gjorde så stort väsen av sig (minns hur han höll till uppe på Göteborgs universitetsbibliotek när han inte var uppe på ÖIS-gården eller på Gamla Ullevi). Därför är det värt att påminna om att den då 24-årige islänningen var en oerhört central del i det lag som utmanade Djurgårdens IF FF om den allsvenska segern 2002. Under den säsongen gjorde Thorarinsson 16 matcher från start (19 totalt) och bildade allt som oftast mittbackspar med Johan Anegrund (15 matcher) eller Valter Tomaz Jr (15 matcher). Gjorde även 9 landskamper för Island och spelar i dag för Valur i den isländska högstaserien.

Facit: 44 matcher, 0 mål

Jóhann Gudmundsson (2004-2005) ++

Inför säsongen 2004 var det ett djävla snack om att Jóhann ”Jói” Gudmunsson. Killen hade ju trots allt ett förflutet i Watford FC, Cambridge United och Lyn. Dessutom sades det att det rörde sig om en kvick, teknisk och spelskicklig dribbler med fin precision och löd i dojan. En isländsk Jeffrey Aubynn! En kantråtta utan dess like! En lirarnas lirare! Och givetvis köpte vi Öisare allt snack. Med hull och hår. Så här i backspegeln måste det dock sägas att dikten överträffade verkligheten. Rejält. Jóhann Gudmundsson visade sig vara en högst medioker spelare som inte gjorde någon mer än motståndarlagen glad under sina två säsonger i ÖIS. Visst, han försökte och han jobbade och han slet och vi minns alla den där nicken i ribban i bortamatchen mot Helsingborgs IF, men tyvärr fick Jói aldrig spelet att stämma. Till stor del kan det beror på att ÖIS gick in i en riktigt tunga period – The post-Hamrén Era som vi kallar den här på Sambadefensiv – i samband med att Gudmundsson kom till klubben. Hamnade också i bottenträsket när Expressen rankade allsvenskans internationella värvningar för något år sedan. Efter den relativt misslyckade sejouren i klubben gick Jói vidare till lokalkonkurrenten GAIS där han gjorde tre tämligen hyfsade säsonger. I dag är Jói dock tillbaka hemma på Island där han spelar för sin modersklubb Keflavik.

Facit: 37 matcher, 1 mål

Tryggvi Gudmundsson (2004) ++

Tryggvi Gudmundsson kom till ÖIS som en frälsare. Här var mannen som skulle ersätta Afonso Alves. Vår nye skyttkung. Stor, stark och med en riktigt fin näsa för mål. Allt är sant när skräp ska säljas! Innan sejouren i ÖIS hade Tryggvi spelat sex år i norska Tippeligan. För Stabaeck och Tromsö. Och där hade han öst in mål. Säsongen efter säsong. Om jag inte minns helt fel var det något i stil med 60 mål på 120 seriematcher. Vilket ändå måste betraktas som relativt hyfsat. Tyvärr gick det inte lika bra i ÖIS. Under sin enda säsongen i klubben var Tryggvi Gudmundsson konstant ifrågasatt och kritiserad. Till stor del på grund av att varken Tryggvi eller Jukka Ikälainens ÖIS fick spelet att stämma. Räddade dock sin heder genom att göra det avgörande toffelsparkmedtouchpåmotståndareflytmål på övertid i kvalmatchen mot Assyriska FF. Och för det är vi för alltid skyldig den vildsinte islänningen ett stort tack. Förutom sitt avgörande kvalmatchmål är nog Tryggvi mest känd för sitt något ansträngda förhållande till supportrarna. Vem minns inte matchen på Gamla Ullevi när Tryggvi helt plötsligt fick nog av allt gnäll från läktarplats, lackade ur rejält och gick fram till räcket och vrålade: ”[k]om ner själv och spela, om du nu tror att det är så djävla lätt!”. Snacka om att det blev knäpptyst på läktaren. Och det måste man väl ändå ge den gode Tryggvi, han hade humör, krävde respekt och han gjorde alltid sitt yttersta. Dess värre var det inte tillräckligt. Lämnade klubben med svansen mellan benen efter säsongen 2004 och har därefter spelat för Stoke i England och IBV på Island. Och får av någon konstig anledning fortfarande göra en och annan landskamp för Island. Kanske var det bara så att Tryggvi aldrig trivdes i ÖIS och Göteborg.

Facit: 22 matcher, 3 mål, 1 assist

Steinthor Thorsteinsson (2010-) ++

Steine, Island, Ribbur, Tre äpplen hög, Fixur Straffur och Ljungbergur. Kärt barn har många namn, och av någon lustig anledning har Steinthor Thorsteinsson – utan att egentligen ha bevisat någonting annat än att han är uppvuxen på en akrobatskola – gjort viss succé bland Öisarna. Och det efter att bara fem matcher (tre från start och två som inhoppare). Kommer dock för alltid att få leva med oket att Dick Last och ÖFAB valde att satsa på Steine istället för Martin Smedberg-Dalence. I övrigt kan man väl konstatera att Steinthor – precis som Jói Gudmundsson och Tryggvi Gudmundsson – haft svårt att leva upp till sitt rykte. Han beskrev som snabb, teknisk och stark en-mot-en. Av vad vi har sett hittills tycks inget av detta stämma. Det ska dock sägas att juryn fortfarande sitter i överläggningar angående Steine. Vi är väl helt enkelt skyldiga att ge honom ytterligare lite tid, en rejäl försäsong och ett tiotal matcher under 2011 innan vi kommer med det slutgiltiga utlåtandet. Låter det OK? Vad bra.

Facit: 5 matcher, 0 mål

* För er som inte visste det kan vi meddela att Island nästan alltid hamnar högst upp i olika mätningar av pressfrihet, t.ex. Reportrar utan gränsers mätningar. Se där, nu lärde ni er något vettigt av att läsa Sambadefensiv, inte illa.
** Jo, man hade kunnat skriva Björk istället för Sugarcubes, men hur kul hade det varit nu när alla i hela djävla världen har koll på det lilla charmiga trollet med den stora rösten?