Ett försök till sammanfattning med Janne Andersson, del 1

Om jag skulle få summera denna säsong lite kort så skulle jag nog säga kryss, skador, snöfylld försäsong, kryss igen, leråker till hemmaplan, varsel, ännu ett kryss, Peters Räddning, röda kort och kanske ett kryss till. Ja, och så avslutas det med att föreningen går åt helvete. Så, det var min sammanfattning av denna säsong på tio sekunder. När vi ger Janne Andersson chansen att sammanfatta säsongen direkt efter årets sista träning i torsdags så tog det lite längre tid än så. Till och med så lång tid att jag var tvungen att dela upp intervjun i två delar. Här kommer del ett!

Känns det som om du har kunnat landa efter den här turbulenta tiden?

Nej, nej… Alltså det här är så fruktansvärt tråkigt och man har mått så dåligt så länge. Även fast beslutet är taget så är det lika frustrerande fortfarande för mig. Jag ville ju vara här i tre år, det var ju tanken att någon gång under tre års tid få tillbaka ÖIS till allsvenskan med de förutsättningar som fanns när jag skrev på. Så för mig personligen är det här så frustrerande efter det här året med alla skador och alla oavgjorda matcher och så vidare så vill man ju bara ta tag i saker och ting och göra ett bra jobb igen. Sätta sakerna på plats, forma en ny trupp och köra. Att inte få göra det… Du vet jag varit många år i mina tidigare klubbar. Halmstad 21 år, varav 14 som tränare och sex år i Laholm som tränare på 90-talet och i min moderklubb Alet så har jag tränat flickor, damlag, knattar… Jag satt i styrelsen och spelade i a-laget när jag var 16 år. Jag har varit långa perioder på alla ställen för jag har trivts bra och folk har trivts med mig och vi har sett att över tid så brukar det bli bra. Att då lämna ett ställe efter knappt ett år och känna att man inte blivit klar… Jag vill inte ta bort ansvaret från mig för det sportsliga, för det är jag som är tränare, men det har varit ett speciellt år men att då inte få gå vidare det är så frustrerande att jag mår dåligt över det. Så jag har inte landat ännu och jag tror aldrig jag kommer komma över det här året på det sättet som det blev ofullbordat på alla sätt och vis. Det fanns ju faktorer som jag inte kunde påverka som det här med ekonomin och det är jäkligt frustrerande.

Information om den ekonomiska situationen har ju kommit fram lite undan för undan under säsongen. Så det finns ju de som undrar vad ni visste, för ÖIS var ju ute och försökte värva spelare under transferfönstret i juli?

Ja… Fråga mig inte. Jag har inget svar för jag levde i samma värld och trodde att det här var en satsning som skulle vara över tre år.

Så du kände inte till några planer att sälja spelare under den tiden?

Det fanns inga. Det som fanns var ju att det fanns en medvetenhet där man sa att det är klart vi måste banta truppen in i en ny säsong med tanke på att vi hade en ganska stor trupp som fanns när jag kom. Men det var många kontrakt som gick ut så jag såg inte det som någon dramatik. Det var ganska många som naturligt skulle försvinna och vi skulle på så sätt kunna banta ned truppen lite. Så den diskussionen fanns ju om antal spelare, men inte ur något annat perspektiv.

Så det fanns inga kontakter tagna med t.ex. agenter för att aktivt sälja spelare?

Nej, inte vad jag känner till. Det låg ju på Dicks bord och han var ju vad jag förstår varit lika ovetande om det ekonomiska läget som vi andra. Nej, det är jättekonstigt.

Ok, vi talar lite om det sportsliga istället.

Absolut! Problemet är att man alltid kommer in på ekonomin för den ligger som ett tungt ok över alltihopa. Det man kan säga rent generellt är att jag tycker killarna har hållit skenet uppe fantastiskt bra under den här hösten. Både så länge serien pågick och även här efter. Attityden har varit jättebra och de har tränat på bra. Visst har det varit hängigt och tungt sådär, men de har ändå lyckats hålla ihop det på ett vettigt sätt och det tycker jag är bra gjort och det ska de ha all heder för. Det kunde lätt blivit att man gått ut och kanske kastat mer dynga på olika sätt. Så det är något som varit bra i all misär.

Om vi då talar fotbollsmässigt, vad är det då som du tycker är den stora orsaken till att det gått fel spelmässigt?

När jag kom in och vi började träna i januari så var det ju ett antal skador på spelare som hade grejer med sig från förra året och det störde liksom från början. Sedan kom Alvaro in ganska sent och för honom var det först tveksamt under en liten period om han ens skulle vara här eller inte och sedan var han inte igång fysiskt. Han hade problem sedan förra året så det tog ett tag för honom innan han kom igång. Sedan kom ju Ken som vi valde att plocka in ganska sent och jag insåg ju att om Alvaro bara är någorlunda frisk så ska man ju ha Alvaro Santos på planen. Då kunde jag inte spela med en forward vilket jag faktiskt började göra på försäsongen. Vi började ju faktiskt jobba med 4-2-3-1. Så då fick jag ju spela med två forwards och då valde vi att spela 4-4-2. Sen kom då skadorna på Valter, Elving, Anderberg och där rullade det ju tyvärr på och det var ju väldigt svårt att sätta ett spel på plats med olika folk borta hela tiden. Då valde jag att fokusera på försvarsspel, det är ju så man gör. Har du inte bra försvarsspel så fungerar det ju inte. Så satsade vi också jättemycket kring fasta situationer och där är jag ju nöjd med totalt över säsongen. Vi har 22-8 i plusstatistik på fasta situationer vilket är extremt bra och vi släpper in 4:e minst antal mål i serien vilken ju också är bra. Så de två delarna är jag jättenöjd med. Det som jag absolut inte är nöjd med är vårt egna spel.

Anfallsspel i fotboll bygger ju jättemycket på samhandling, att du jobbar med samma spelare och att du övar in mönster och att du jobbar, jobbar, jobbar. Och det var ju väldigt svårt att göra för alla skador så jag var ju frustrerad som fan egentligen under hela serien. Vi hade inte tillräckligt många träningspass där vi jobbade med vårt anfallsspelsmönster. Det gjorde sedan att när vi gick ut och skulle spela matcher där vi skulle föra matcherna så klarade vi inte det. Vi gjorde det ju inte tillräckligt bra, det är ju fakta. Och det blir ju framförallt på hemmaplan. För tittar vi på bortaplan så är vi alltså näst bäst och på bortaplan så ska ju motståndarlaget anfalla mot oss vilket innebär att vi kunde spela lite annorlunda. Oftast, jag tror faktiskt inte att det var någon plan som var sämre än Ullevi, så var det på ett bra underlag vilket passande vårt sätt att spela. Hemma hamnade vi ju då i en period när det blev 4-4-2 på dåligt underlag och mot lag som backade hem mot oss. Tar vi helheten över hela säsongen och slår ihop allting så blev det ju så att hemma när lagen hade stor respekt för oss och backade hem lite och vi skulle föra spelet så hade vi jättesvårt för det. Så när vi då spelade 4-4-2 och alla lag vi mötte spelade med en forward och det var tjockt centralt i banan så märkte vi ju att vi tappade mycket boll. Så då sa vi ok, då sätter vi lite längre bollar för att få tryck in mot deras straffområde istället och så spelar vi därifrån. Då kom vi in i en period när vi spelade extremt dålig fotboll.

Så det var därför som ni gick över till att slå lite längre bollar efter ett par matcher?

Alltså det blev för mycket. Det var inte tanken att det skulle vara så mycket som det blev och det pratade vi också om. Men så är det ju här att killarna insåg ju att det var ju lätt att slå den här bollen. Meningen var att sätta fler längre bollar för att på det här underlaget och när motståndaren har tre spelare centralt, så var det längre bollar, kantuppspel och lite tidigare bollar i djupled som var tanken. Men det blev lite för mycket av det, men det är ju också en träningssak. Det är också en balans däremellan. Spelar du då med samma spelare och du hittar en rytm så hittar du det en normal säsong men nu blev det som sagt för mycket av det (långbollandet). Det var väl en tre-fyra matcher på hemmaplan där vi spelade direkt dåligt. Men även i de matcherna när vi spelar så dåligt så har vi ju övertag. Vi har J-Södra hemma där vi har 17 avslut varav 8 inom fem meter och gör inte mål, de har tre avslut i vårt straffområde och så vinner de matchen med ett mål. Så även när vi spelade sämre, när vi valde att spela på ett annat sätt och det blev för mycket långa bollar, så var fortfarande problemet att vi inte avgjorde matcherna helt enkelt. Vi avgjorde inte de matcherna som vi var bättre i och då hamnade vi i det här konstiga kryssläget. Fram till den 25:e omgången hade vi förlorat tre matcher. Jag har aldrig varit med om något liknande.

De här kryssen måste ju ha satt sig i huvudet.

Ja det gör ju det. Det satte sig hos oss alla efter ett tag. Det blir ju så. Backar man tillbaka ett steg och tittar på hur det var när vi gick in i säsongen efter vi ramlat ur allsvenskan så sa ju folk att ”ja men du har ju samma trupp”. Fast Roy Miller var ju jäkligt bra på hösten och han var ju inte kvar. Allbäck och Källander med deras erfarenhet var inte kvar, Bengt Andersson… Du tappade lite av de här vinnarskallarna, de som hade varit med lite grann. Så det fanns ganska många oerfarna spelare i truppen som hade varit med i allsvenskan och fått mycket stryk och det tar ett tag att bygga upp en vinnarkultur och mentalitet igen. Nu blev det ju så att vi lyckades bygga upp en icke-förlorarmentalitet istället men vi kom liksom inte vidare till att det blev en god vana att vinna matcher. Vi åkte vid sidan om rälsen kan man säga, vi kom aldrig upp på det spåret som man normalt sett kommer upp på. Under alla perioder som jag varit tränare så har man alltid kommit in i en period där man kan säga att ”japp, nu stämmer det” och det går en tre-fyra matcher som det rullar på i. Det var alltid någonting som störde hela tiden. Vi hade fem röda kort på hemmaplan under den här perioden så vi fick slutföra de matcherna med en man mindre och det störde ju även i nästkommande match. Det är ju jättekonstigt att det blev så. Just det här hemmaplansspelet gjorde att det aldrig riktigt lossnade. Däremot gjorde vi faktiskt ganska många riktigt bra matcher på bortaplan. Riktigt bra. Vi spelade bra fotboll. Öster borta, Syrianska borta, Degerfors borta, Assyriska borta… Men hemma så gick det inte och kryssen blev en mental fråga. Vi har ju pratat om det här men Ullevi, en arena du aldrig får träna på, det blev ju som vår bortaplan också. Med ett underlag också som det inte gick att spela på. Hur mycket det satt sig mental i huvudet på spelarna det vet jag inte riktigt. Det är ju ingen som sagt det, men jag tror ju inte att det var någon fördel för oss. Jag tror t.ex. att det hade varit mycket bättre att spela på Valhalla ur det perspektivet. Du kan åka ned dit och träna ibland, du kan underlaget och du känner dig som hemma.

Ja, det var väl någon form av summering av det hela från min sida och det gör ju att jag känner en jäkla frustration över det hela. Jag var inne tidigt på att gå över till att spela 4-2-3-1 under säsongen för att kunna ha ett bättre passningsspel över mittfältet men så var det ju den här begränsningen med de som spelade forward. Så hade vi ett uppehåll när jag funderade på gå in och ändra men då under det uppehållet så var det tre spelare som behövde återhämta sig för de hade skadeproblem. Det var Anklev, Anderberg och Alvaro såklart. Så jag insåg att det inte går att göra nu för vi måste ha en tre-fyra träningar för att verkligen kunna jobba på det här och det kunde jag inte få ihop. Därför valde jag att vänta lite till innan jag gick över till att spela 4-2-3-1. Det har varit en frustration hela tiden, man har aldrig kunnat det man velat riktigt. Som ”nu vill jag göra det” och hela tiden få ”nej det går inte pga det”. Man kan tala om att vi håller på med bortförklaringar men det är ju alltså sanningen och det vet de som följt oss det här året. Det har varit frustrerande… Ja, hemskt har det varit. Det har varit ett fruktansvärt år som tränare.

Sista delen kommer imorgon och då får vi bl.a. läsa varför Janne satte Pavel som defensiv mittfältare, vad Janne svarade när vi frågade om det var nära att Bengt Andersson blev inkallad när Peter hade sin formsvacka och så lite mer individuella kommentarer om spelare i laget.