Allmänna (sparv)kommentarer om den senaste tiden

De kom in en gästkrönika från allas vår SB. Behöver väl inte presenteras mer utförligt än så va?

Så kom december och fotbollen är stendöd. Ja, så när som på en hel övrig värld. Men vår fotboll, det som spänner över det världsliga och själsliga livets hela spektrum, har gått i ide.

I en normal värld går man nu in i julfirandet och håller ett halvt öga på transfermarknaden.

Ett par rejäla groggar senare har det varit både jul och nyår. Sedan är det snart årsmöte, truppen börjar ta form och den första träningsmatchen för säsongen är på gång. Har man tur kanske man får en träningskamp mot några danska bönder eller halva Norges poliskår*.

Detta gäller alltså i en normal värld.

Som ÖIS:are har man de senaste åren en viss vana av allt annat än en normal värld. Man har drabbats av ett antal fenomen som var för sig hade kunnat gå att svälja, men som sammantaget har fått någon sorts avtrubbande effekt. Vid det här laget är de allra flesta utav oss vana vid att katastrof (fullständig katastrof) är vardagsmat. Därför blir man heller inte förvånad att ingen startar upplopp, kräver folks avgång eller protesterar på något annat betydande sätt när krisen antar overkliga proportioner.

Den senaste käftsmällen utgörs av att lagkaptenen lämnar till förmån för våra mindre eleganta antagonister från Hisingen. Jag kan inte klandra Björn för det. Han har familj och är en relativt kompetent lirare som börjar närma sig slutet av karriären. Allsvenskt spel lockar självklart samtidigt som ÖIS inte har en aning om vad som är fram eller bak. Det svider, det gör det, men jag tror det är omöjligt att vara fundamentalist i fallet Anklev (även om regeln borde vara att kaptenen lämnar skeppet sist). Fundamentalism innebär här att man antar en hållning där alla måste visa sin lojalitet mot klubben och göra allt som krävs för dess överlevnad (om det så skall krävas att man spelar gratis på grus). Detta kan tyvärr inte appliceras på vissa spelare hur mycket vi än tycker om dem och hur mycket de än tycker om oss. Däremot är det ett krav att de som uttryckt att de har stort ÖIS-hjärta etc. visar den totala hängivelse och fanatism som en sådan bekännelse förpliktigar till i denna stund.

Något som annars passerat relativt obemärkt förbi är att vår gode rehab-kille gått till IFK.

Jag tänker inte kommentera det mer här. Noterbart är dock antalet blåvita (och grönsvarta) vi har haft inom organisationen de senaste åren…

Betydande misslyckanden måste få allvarliga konsekvenser. Nu är det läge att börja fundera över hur supportrarna skall agera när de har ett av sina få tillfällen att utöva makt.

Den som bryr sig om Sällskapet betalar in sin medlemsavgift och håller sig à jour med debatten inom supporterleden (och jag hoppas det kan bli en vital sådan framledes).

Vad vi vet sedan tidigare är ju att somliga jobbar bättre om det blir lite svettigt…

*Internhumor från försäsongen 2010. Åker man inte på bortamatcherna så får man skylla sig själv om man inte hänger med. Åk således på fler bortamatcher.

/SB