Nu är det slut på gamla tider!

ÖIS går inte ihop med Qviding. ÖIS spelare i Division 1 Södra kommande säsong. Spelarna står utan kontrakt och förhandlingar pågår med de som nu är villiga att ge ÖIS ännu en chans (stor eloge till de spelare som har tålamod med vår förening). Till råga på allt har vi fått ÄNNU en tränare i raden som skall hjälpa ÖIS på fötter igen. För oss Öisare så har verkligheten verkligen ställts på ända den senaste tiden. Men nu har det hänt och lika bra var väl det om man ser tillbaka en snabbis. Det har ju trots allt inte varit speciellt roligt att vara Öisare de senaste åren.

Jag har inte varit som en ettrig spyfluga och spottat ur mig texter här på Sambadefensiv under den senaste tiden. Nej, jag är ärlig med att säga att jag har varit bra trött på hela skiten och allt som har kretsat kring ÖIS det senaste. Jag har följt det hela med intresse givetvis, men också med en viss matthet och en känsla av att nu har jag fått nog. Hur menar du nu frågar kanske ni? Ja, jag har inte tröttnat på ÖIS som förening. Jag har definitivt inte tröttnat på fotboll som sport. Nej, och jag ser de båda sakerna förenliga även i framtiden. Men den stora skillnaden nu mot då är att jag har tröttnat på hur ÖIS fotbollssektion har skötts och förvaltats under hela den här gångna tiden. Nu får det vara bra. Jag vill inte se att det händer igen.

”Denna kåk har varit våran uti många herrans år. Denna kåk har varit vår, och det har nog satt sina spår. Denna kåk den har hängt i, och den har stått i vått och torrt. Men nu är det slut på det, för nu ska trettifyran bort.”

Att lova guld och gröna skogar. Det är en sak. Sanningen visar sig ändå relativt snart, så även i ÖIS fall, och det är svårt att lura supportrarna då. Att lova att vi skall bli en fotbollsklubb att räkna med på högsta möjliga nivå i Sverige (och även i Europa långsiktigt). Det är en sak. Också där spelar det ingen roll vad man säger så länge prestationen uteblir. Det kan man ändå köpa på något sätt. Men att huvudlöst satsa mångmiljonbelopp och att slarva bort en jätteviktig tid i ÖIS och satsa mot mål som inte tycks kunna lösas med alla tänkbara kända medel utan att dra i handbromsen innan eller ha någon som helst självinsikt och blåsa av anfallet. Ja, det är otroligt dåligt och det som gör mig så trött på det hela.

Men men. Det är ingen idé att gräva ner sig i mer skit nu. Jag försöker hitta tillbaka till känslan och förr eller senare så är den där. Då fungerar det ju.

Det är dags att rycka upp sig och vore det inte för att man är just Öisare så hade väl det inte gått. Vi Öisare är vana vid motgångar och efter det här som har hänt nu så kan det inte gå mer åt helvete utan att det är hanterbart i alla fall (jo, givetvis finns det värre saker i ÖIS-livet). Det viktigaste är att vi har vår klubb kvar. Vi har vår tradition kvar. Det är väl också i stort sett det enda vi har kvar just nu, men det är i alla fall något att bygga vidare på. Nu gäller det att tvätta bort skamfläckarna, som den senaste tidens skriverier om ÖIS i media har gett oss, och dra på sig findressen och sträcka på sig.

”Denna kåk var ganska rar och släppte solsken till oss in. Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind. Den var snäll och lite gnällig men den ville alla väl, och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev.”

Vad måste göras? Ja, framförallt så måste vi få se en styrelse som nyktert kan se vilka åtgärder som bör göras för att nå framgång igen. Den bör utöver det ha en insikt om när horisonten ser mörk ut och då ha modet att upplysa oss ALLA om vilka risker man står inför, eller helt enkelt bara bromsa och våga byta riktning mitt i brinnande strid. Det fungerar inte att vända sig till män i scarf och med stora plånböcker så fort det börjar blåsa snålt. Det gäller att skapa sig sina egna förutsättningar och en egen fast mark att stå på. Som supporter är jag beredd att hjälpa till med det jag kan. Det minsta jag kan göra är att betala medlemsavgiften och även köpa årskort. Personligen är jag givetvis beredd att hjälpa till mer än så. Men det viktigaste av allt är som sagt de som kommer att styra uppe på ÖIS-gården. Jag skulle uppskatta om man en gång för alla bytte ut de positioner där man vet att resultatet inte har räckt till. Precis på samma sätt som man gör på alla seriösa arbetsplatser om något går fel. Personer med ÖIS-hjärta bör inte per automatik bli inventarier i sammanhanget.

Att Lars Ranäng avgår känns i det här läget väldigt naturligt. Han har gång på gång bevisat att han har en vilja av järn men också en käke av samma material som tycks ärga eller rosta igen om den inte får glappa lite. Tyvärr är det inte alltid så lyckat och det har sannerligen inte hjälpt ÖIS den här gången. Nej, vi måste få slut på ryggkliarväldet på ÖIS-gården för det har inte hjälpt oss mycket om vi skall vara ärliga. Hjärta är viktigt och det tycker jag alla är välkomna att dela med sig av i klubben, men det är dags att glömma hur det har varit och istället blicka framåt. Det gäller att anpassa sig efter rådande förhållanden och de förutsättningar som man faktiskt har. Man kan inte leva på luft och bygga något med pengar man inte har.

Jag hoppas på stora förändringar och att vår klubb på något sätt äntligen kan skötas av folk som som faktiskt vet vad de håller på med och som inser att vår historia från 1887, det eviga hyllandet av gamla legendarer och SM-tecknet -85 inte är något vi enbart kan leva på idag. ÖIS måste helt enkelt lyfta sig rejält på alla plan och börja sondera terrängen framför sig. Men jag är positiv. Interimsstyret på ÖIS-gården är bara det ett steg i rätt riktning. Det gäller bara att inte locka till sig för många ”gamla goa Öisare” nu när vinden har bedarrat. Det gäller istället att locka till sig nytt blod. Folk med ÖIS-hjärta men som också förstår vad som krävs i framtiden och vågar planera långsiktigt utan att titta tillbaka på fornstora dagar. Vi behöver helt enkelt folk som vill ta skitgörat och vill kämpa. ÖIS skall återigen bli en förening att räkna med.

”Ja, nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort. Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider, nu går trettifyran i himlen in.”

PS: Den gamla ”dängan” Trettiofyran som jag citerar här i texten syftar inte på vare sig ÖISgården eller något annat fysiskt. Det handlar om känslan av att riva något gammalt och bygga något nytt. Jag hoppas att ÖIS gör detta och också lyckas med det, för det behövs.