Several Shades of Why

Förändringarnas vindar blåser över Öisgården. Nej förlåt. Förändringarnas stormar tjuter över Öisgården. Nej. Förändringarnas tornados vrålar över Öisgården.

Det är märkliga tider vi lever i som Öisare just nu. Oroande. Förhoppningsfulla. Kaotiska. Ena stunden ser man ljuset i tunneln. I nästa sänker sig mörkret. För att några ögonblick senare explodera i ljus. Som visar sig bara vara nån som brände av lite magnesium. Och så tänder nån en lampa igen.

Jag har tänkt skriva det här inlägget ett par gånger nu. Men innan jag har kommit igång har något nytt hänt som förändrat hela situationen och så måste jag börja om från scratch igen. Bara en så enkel sak som vad jag ska ha för titel, det har passerat förbi hur många som helst, sedvanligt stulna från diverse låtar, de lite mer negativa Crumble och We Are Nowhere And It’s Now, åt det positivare hållet med No Surrender eller On The Road Again, till sist bestämde jag mig för Dazed & Confused som ju summerar hela situationen rätt bra, åtminstone från mitt perspektiv. Men så fick jag hem J Mascis första ”riktiga” soloplatta så då fick det bli den titeln istället. Även om just frågan varför kanske är lite överspelad, man har liksom gett upp på bakomliggande förklaringar. Det har snarare handlat om frågor som; Va? Hur? Eh?  Backman? Qviding? Trupp? Superettan? Sporthotell? Vad? Ok… Nähä? Och nu? Va? Söderettan?  Inte Backman? Roberto? Trupp? Valhalla? Öisgården? Trupp? Vem? Va? Jaha.

ÖIS har de senaste veckorna känts som en man som står mitt på ett blåsigt torg någonstans i Göteborg, iklädd trenchcoat(såklart), velandes åt vilket håll han ska gå, tre steg åt ena hållet, nä förresten, två steg åt andra hållet, stannar, tittar upp, tar fyra steg åt ett tredje håll, stannar igen, kollar på sina skor, tar upp en karta, börjar titta sig omkring, tar några steg i ytterligare ett nytt väderstreck…

Nu ser det väl ändå ut som om vi tagit ut en riktning i alla fall. Tills vi inte får tillstånd att spela på Öisgården ändå eller Martin Larsson väljer att satsa på sin passion för rytmisk sportgymnastik istället that is.

Men ska jag ta mig vidare får jag väl utgå ifrån läget som det är just nu. Det låter ju rätt bra så här långt om man utgår från Oskars eminenta intervju med den nya ledningen. Även om en sån sak som ”vi ska inte spendera mer än vad vi har” borde vara en självklarhet har ju så inte alltid varit fallet. Man är rätt härdad vad avser vackra ord från ledningen vid det här laget. Känslan är ändå att man den här gången är lite nyktrare än vad som varit tidigare. Det känns också som något man är väldigt intresserade av att förmedla, nykterheten, låt oss hoppas att det till skillnad från tidigare ordbajseri inte bara är retorik utan att det finns mer substans den här gången. De verkar så här långt lyckats undvika de värsta konsultklyschorna, jag kommer ihåg första intervjun med Kristian Sundborn, herrejävlar.

Jag gillar tanken på att ha Öisgården som knutpunkt och hemmaplan, speciellt nu vid en nystart, att man sparar pengar är givetvis en gigantisk bonus. Jag gillar också att man håller Gamla öppet som ett alternativ för framtiden, Öisgården som den ser ut just nu är verkligen inget alternativ om man vill vara ett elitlag på riktigt och det måste vara målsättningen på sikt. Gärna realist i nuet, men som elitklubb måste det finnas drömmar bortom horisonten annars kan man lika gärna skita i allt, drömmarna är drivkraften, det naiva mål som man bygger sin passion kring, men i nuet måste man se vilka kort man har på hand och spela utifrån det annars slutar det med att man jagar väderkvarnar i tron att man är större och mer ädel än vad man de facto är. Jag tycker i vilket fall om idén att starta smått, men med en öppenhet utåt, att jobba utifrån de förutsättningar man har just nu, inte utifrån nostalgiska drömmar om storklubben man en gång var eller idéer om att ta genvägar för att bli Sveriges FCK när förutsättningarna i Göteborg i nutid och Köpenhamn 1992 inte går att jämföra överhuvudtaget. Ha kvar ambitionerna men stå kvar på jorden liksom.

Man kan lite jämföra det med en ung talang som drömmer om att bli som Zlatan, om han svävar iväg och tror att han ska kunna glida på sin talang eller ta genvägar till stjärnorna så kommer han aldrig att bli något, om han är beredd att ta grundjobbet men saknar tron, drivkraften och ambitionen att han faktiskt kan bli Zlatan kommer han heller inte att komma hela vägen. Bästa chansen att gå hela vägen, enda chansen att gå hela vägen, är om han är beredd att göra grundjobbet, men dessutom har ambition nog och tillräcklig tro på att han faktiskt kan bli som Zlatan. Sen är det ju inte säkert att han blir så bra ändå, det handlar om flyt och förutsättningar, då är det viktigt att ha insikt och lära sig optimera de förutsättningarna man har men jag vet inte om jag ska dra den här analogin så mycket längre, förhoppningsvis har ni förstått vad jag menar, i annat fall får ni väl ignorera det här stycket.

Vi kan kanske ändå konstatera att ett av alla frågetecken är hyggligt uträtat. Vi har en ny ledning. De har en plan. De snackar vettigt och lite vackert. Låt oss hoppas det blir verkstad också. Men so far so good.

Tränarfrågetecknet är (väl…) också till slut uträtat. Jacobsson och Kristensson med stöd av Backman är erfarna herrar. Roberto är rödblå och gillar att lira. So far so good. Hoppas han gillar att vinna också. Där finns det fortfarande frågetecken…

Det stora ? just nu får väl sägas vara truppen. Man får väl gissa att många till slut blir kvar, marknaden är snål, jag är inte generös med deras chanser till kontrakt på annat håll, Steinthor kanske kan hitta nåt på Island eller i norska andradivisionen, i övrigt vetefan, Peter om nåt lag får en skada på målvaktssidan, MarGus är nog rätt rökt, skadad och allt, Jakobo verkar inte jättehet. Jag är mest orolig att förlora Joakim Olausson, om han vill ha a-kontrakt ge honom det. Nu!

All den här tveksamheten gör ju att det blir svårt att få ihop laget till premiären men vi har ändå en stomme som om de brinner tillräckligt ska kunna ta laget till toppen av ettan. Men vem ska göra målen?

Oavsett vad som händer så blir det en spännande säsong. Som vanligt med ÖIS vet man aldrig vad som väntar. Kanske gör Iheb Hamzeh comeback? You never know.

Och som jag nämnt tidigare. Jag gillar när det är lite jävligt. Framgångarna smakar så jäkla mycket bättre då.

En sista sak. Jag hoppas den här nya (senaste…) riktningen kan göra att vi som klubb blir lite mer sympatiska. Jag älskar ÖIS till döden, men allt trixande, allt levande över tillgångar, allt fifflande, allt skuldbeläggande av andra än en själv. Det är inte snyggt. Det gör att man ibland skälver till för att få bort den där lite bittra eftersmaken. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha en klubb som jag inte bara älskar blint utan även kan vara stolt över och visa upp för resten av världen utan att behöva ursäkta eller ignorera vissa mindre sympatiska drag. ÖIS for Miss Congeniality 2011 liksom.

Så snälla snälla ÖIS, börja göra saker rätt nu.