Ursäkta röran, vi bygger om.

Klacken sjunger ”Stanna Peter”. Laget närmar sig omklädningsrummet och på läktaren så är folk på väg mot utgången. Samtidigt så står en del supportrar kvar och tittar med tomma ögon ut över Södermalms IP. Säsongen 2011 är över och det slutade i moll. ÖIS var med  in i det sista men en stolpträff och en vändning av Sylvia satte stopp för det rödblåa tåg som forcerat sig fram sedan i somras. Så frågan är, vad var det som hände?

Som ÖISare så har man de senaste åren blivit härdad. Allsvenska supportrar gnäller över domartabbar och spelare som går till konkurrenter. Då kan man inte låta bli att flina och lägga in en kommentar om hur de ska vara glada över att de är med i Sverigetoppen och att de över huvud taget nämns i media i positiva sammanhang. GP skrev visserligen om ÖIS missade uppflyttning. En artikel som ställer sig i raden av negativa artiklar om ÖIS det senaste året. Artiklar om degraderingen, pajkastandet mellan de olika inblandade parterna och om Viljo Nousiainens övergrepp har varit de skriverier ÖIS har fått.

I dagens GP stod det om Heden och GAIS bandy. Krönikören hävdade att det bästa vore om man rev ”gamla fula sorgebarnet Valhalla IP” och flyttade ÖIS och Göteborgs FC till Heden där en ny, mindre, arena skulle byggas.
Det har varit ett löpande skämt från konkurrentsupportrarna om hur ÖIS snart skulle spela sina matcher på Heden. Det kanske blir verklighet?
Vidare så skriver krönikören om hur ÖIS och GFC borde ordna ett samarbete och leta sponsorer tillsammans. Då suckar jag och inser att det är den bilden allmänheten har om ÖIS numera. Vi är små. Vi är oseriösa och tar egentligen bara plats i det fotbollslagstäta Göteborg. Fotbollens huvudstad.

En bister verklighet är att pengar styr dagens fotboll. Hur mycket vi ÖISare än vill att vi ska räknas som seriösa för att vi var först så betyder det ingenting för resten av fotbollssverige. I våra drömmar så är ÖIS med och kämpar i toppen av allsvenskan och leds fram av en kapten med lika mycket hjärta för klubben som Allbäck. För att ÖIS ska komma dit så måste det satsas. Pengar som klubben inte har för tillfället. ”Norrby tjänar massa pengar trots att de ligger i division 1″ säger folk. Jo men Norrby har inte ÖIS målsättning. Där snackas det inte om en satsning utan snarare om hur man ska sälja vidare talanger med vinst. Orkar vi det med de krav som ställs på klubben? De ÖISare som står kvar på läktaren är mestadels folk som varit med flera år. De var med när ÖIS låg i toppen och minns tillbaka när sambalir och brassar tog Sverige med storm. När ÖIS var förenat med anfallslir och klacksparkar i försvaret. Det som gett namn till Sambadefensiv och det som vi fortfarande förknippar med ÖIS. För att komma dit måste det satsas långsiktigt och långsiktighet förknippas med långsamhet. Orkar vi det?

Det var antingen på Svenskafans forum eller i våra kommentarer jag läste något som slog hårt på mig. Någon skrev att det värsta är att inte ens Blåvittsupportrar eller Gaisare bryr sig längre. De elaka kommentarerna har bytts ut till lyckoönskningar och beklaganden och då inser man att ÖIS inte berör . Vi har gått från att vara Lirarnas Lag till det där laget som saknar pengar och motivation. Sveriges första och största fallna jättar.

Vad var det som hände?

Jag var på en träning i slutet av förra säsongen. Janne Andersson kom fram och snackade som vanligt. Vi kom in på diskussionen om varför det inte gick så bra och Janne pekade mot klubbhusets styrelserum och sa kryptiskt ”Det räcker att kolla dit så ser man varför”. Det kan låta som en irriterad kommentar. Som ett sätt att försöka slå ifrån sig. Kanske var det just detta det var men en sak ska man ha klart för sig. Fotboll avgörs lika mycket på styrelsenivå som det görs på planen. Det har blivit Örgryte Idrottssällskaps, grundat 1887, fall.

Framgångarna i början av 2000-talet innebar bland annat att ÖIS lyckades locka till sig en ny generation supportrar. Jag var själv en av dem som blev förälskad i Örgryte i början av 2000-talet. Den nya generationen såväl som den äldre blev vana vid framgångar. Plötsligt var vi ett av Sveriges bästa lag och drömmen om Europa förverkligades. ÖIS begick misstaget som många andra lag begått innan. Man spenderade pengar för att hålla sig i toppen. Resultatet blev att när man väl föll så blev fallet stenhårt. 2004 kvalade vi oss kvar på Tryggvi Gudmundssons stortå och två år senare så föll ÖIS ur allsvenskan för första gången. Supportrar blickade mot Malmö FF och Djurgården som likt ÖIS vart nere i Superettan och vänt för att sedan vinna guld.

När klubben åkte ur 2007 så lades det fram en strategi. Det skulle skyndas långsamt. Man skulle satsa på att ta en stabil plats i Superettan för att inom några år vara tillbaka. Två lag åkte ur allsvenskan året innan tillsammans med Örgryte. Häcken och Öster gick ut och hävdade att vistelsen i Superettan skulle bli ettårig. Det blev det för Öster, men istället för allsvenskan så spelade man sig ur serien och ramlade ned till Division 1. Häcken tappade tredjeplatsen i sista omgången och fick därmed nöja sig med en fjärdeplats. För ÖIS del slutade det med en nionde plats och en mardrömshöst. FC Gothia-idén kom upp och möttes av ett ramaskri från supportrar till alla klubbar inblandade. Resultatet för ÖIS blev att ordföranden avgick efter hot och idén försvann från ytan. Den låg kvar och bubblade som ett irriterande minne och lämnade en bitter eftersmak efter sig. Det var en av de mest konkreta exemplen på det fotbollen närmar sig allt mer och mer.

2008 klev Lars Ranäng upp på ”tronen” i Örgryte IS. Strategin ändrades. Kanske kände man flåset i nacken från sponsorer och supportrar? Ken Fagerberg såldes och räddade med nöd och näppe 2007 års budgetförlust på runt 16 miljoner. Pengar som inte riktigt fanns användes för att köpa in Patrik Elmander och Pavel Zavadil. Marcus Allbäck presenterades på försäsongen efter ett helt fantastiskt initiativ där ÖIS-fans åkte till Köpenhamn för att hämta hem honom. På sommaren återvände vår kung, klubbkärlek personifierat, och inledde med magsjuka som gjorde att han missade matchen mot Jönköping borta. I den matchen gjorde däremot en blivande hjälte, Peter Abrahamsson, sin debut. Hösten kröntes med uppflyttning, läktarras och två mål av Allbäck och ett av Källander. Kärleken till Örgryte fick ett ansikte igen efter FC Gothia-fiaskot.

Satsningen lyckades och inför den allsvenska säsongen 2009 så stod dessutom en ny arena i Göteborg. Gamla Ullevi invigdes i premiäromgången med ett derby mellan ÖIS och GAIS. 1-5-förlusten är ganska talande för det slarv som resulterat i situationen vi befinner oss i nu. Peter Abrahamsson skadades inför säsongen och därför lånade man in två målvakter. Nathan Coe från FC Köpenhamn och David Stenman från IFK Göteborg. Efter att man missat att ansöka om arbetstillstånd för Nathan Coe så slängdes David Stenman in i mål och resultatet blev en förlust lika svårsmält som en sten…man. 2009 slutade nämnts med nedflyttning. En dyrköpt sådan dessutom. Ekonomiska satsningar på Åge Hareide och Sebastian Johansson blev förgäves och det vi har kvar av den hösten är minnena från en superhöst där vi nästan höll oss kvar och notan av denna satsning. ÖIS snubblade på målsnöret och nedflyttningen var ett faktum. Marcus Allbäck satt magsjuk på läktaren. Sagan slutade som det började.

Under 2010 var förutsättningarna klara, satsa och riskera att förlora allt. Eller spara och rikta in sig på spel i Superettan i några år. Med facit i hand så skulle man kanske valt det sistnämnda. Álvaro Santos stannade kvar i klubben, buden som kom var inte bra nog. Ken Fagerberg lånades in och Janne Andersson, en tränare med allsvenska meriter, anställdes. Lars Ranäng satt kvar och uttalanden i media om bland annat Santos vikt var ganska talande för den rådande situationen på ÖIS-gården. Interna strider fortsatte och kraven från supportrarna växte allt eftersom. Man ville inte spela i superettan. ÖIS var ett allsvenskt lag och det var så det skulle vara… 2010 blev mellanåret. Mellan Allsvenska gulddrömmar och Söderettans bistra verklighet alltså. Niondeplats och slutsekundsseger mot Hammarby i sista omgången. Men det slutade inte där. Hösten blev full av rykten om värvningar, tränarbyten och framförallt nedflyttning. Efter ett snack om en sammanslagning med Qviding, denna gången helt på ÖIS villkor så blev det officiellt. Säsongen 2011 skulle ÖIS spela i Division 1. Nedflyttningen innebar att ÖIS blev utan vissa bidrag ifrån Fotbollsförbundet, SEF och tv-pengar. Ett hårt slag mot en redan hårt sargad ekonomi. Det innebar dessutom att ÖFAB lades ned och ÖIS återgick till föreningsform. Den före detta styrelsens försök att rädda klubben med företagsrekonstruktion hade inte varit möjlig om ÖIS varit en förening.

Efter år av interna stridigheter och falangsbildningar så hade verkligheten kommit ikapp ÖIS. Ett år eller två i Superettan var något alla klubbar kunde råka ut för och klara sig ur, men nu var ÖFAB borta. Alla kontrakten sades upp och man stod plötsligt utan ÖIS-gården som tagits av kronofogden. Just den biten löstes ju senare men situationen var ett resultat av olika faktorer. Den gamla sparmodellen som förespråkades av Ryhede och Sven Norfeldt var borta. Kvar fanns rösterna för den moderna fotbollen. Man måste satsa för att vinna är melodin som lett fram till undergången. För att locka hem Marcus Allbäck skulle man visa att man satsade.

Det är lätt att vara efterklok. Superettan är plötsligt ett ganska fint alternativ jämfört med Söderettan. Man kan måla upp säsongen 2011 på olika sätt. Snacket om gärdsgårns giganter är självklart roliga jämfört med verkligheten men det är ett exempel på hur fotbollen var förr i tiden, innan pengarna tog över. ÖIS 2011 är ett resultat av den moderna fotbollen där känslor byts ut mot kapital. Det går inte att charma sig till segrar, nu är blod svett och tårar utbytta mot dollartecken och oligarker. ÖIS 2011 är ett resultat av överpositivitet där man bara kollade på framgångar och ryggdunkningarna framgångar innebar.

Säsongen 2011 har varit en berg och dal-bana. En väldigt dålig sådan dessutom. Det började lågt, fortsatte lågt och slutade med en uppförsbacke som plötsligt slutade. På Södermalms IP klev ÖIS in med en förhoppning om att sno kvalplatsen. Det slutade med en tredjeplats, missad uppflyttning och en tomhet som påminner lite om när ÖIS åkte ur Allsvenskan 2009. Drömmen om uppflyttning och nya satsningar förblev just en dröm. Kanske är det lika bra det. Kanske är det nu vi slutar uppträda som en bortskämd unge som får allt den pekar på. Kanske är det dags att ta tag i det hela på bästa Lyxfällan-manér och inse att en dyr Santos-värvning inte kommer innebära framgång. Kanske är det nu vi satsar på en stark ungdomssektion och bygger nerifrån och upp istället för att förstärka toppen tills det plötsligt kollapsar? Kanske är det nu vi lyssnar på de som har erfarenhet av fallet från toppen för att höra hur vi ska klara oss ifrån något liknande?

Allt är inte mardrömslikt på ÖIS-gården. ÖIS P16-lag vann Sanktanfinalen igår och kan titulera sig bäst i Göteborg. Samma ÖIS-lag kunde i Gothia Cup hävda sig bra och åkte egentligen ur efter den där typiskt ÖIS-iga oförmågan att få in bollen i mål. Jag vill slå ett slag för ungdomsfotbollen. Gå och kolla på Wilhelm Fribergs Minnescup! Då får man se fotboll på en nivå som är helt oförstörd. Där killar och tjejer fortfarande springer ut på plan för att spela det spel de älskar.

Det snackas om charmen med de lägre serierna. Den charmen finns bara så länge allt går ens väg. I år gick det inte vägen för ÖIS på grund av en mängd olika faktorer. Främst för att vi inte tog situationen på allvar. Vi skrattade åt lagen vi mötte och åt platserna vi spelade på. Inför säsongen 2012 fortsätter vi åka till städer som Kristianstad, Uddevalla och Skövde och de enda vi kan beskylla är oss själva. Vi har varit nonchalanta. Nu måste laget veta att det är inte bara att slänga in skorna på planen så sköter de resten. Nu vet vi att Superettan är något att kämpa för. Om inte annat så för att ännu en gång få höra de blåvita och grönsvarta supportrarnas skitsnack om hur ÖIS inte är bra. Och för möjligheten att kunna svara att de bara är avundsjuka för att vi är äldst i Sverige och bytte deras blöjor innan vi gick ut och gjorde… vuxensaker.

Nu kan vi också passa på och göra något vi inte gjorde i år – börja om från grunden. Den där starka ungdomssatsningen har kanske bara börjat men den har inte synts till i A-laget så mycket som man hade hoppats på. Istället för att våga ge killar som Holländer och Jeremejeff chansen från start när de sopat banan på ÖIS-gårdens gräsmatta i en hel vecka så har man gjort de säkra valen. Vad det beror på kan jag bara spekulera i men en gissning på starkt tryck om framgång – och det snabbt – känns inte helt fel.

ÖIS anno 2012 blir förhoppningsvis en ungdomlig resa in i framtiden där ÖIS kan få komma in i finrummets foaje – Superettan. En resa där det vågas satsa på alternativ som kanske inte ger omedelbar framgång. Men som kan ge framgång på sikt. Vi får inte glömma att grundstenen i dagens fotboll fortfarande är kärlek. Och medan andra lag bryter bort den grundstenen mer och mer så måste vi våga satsa på det som gjort ÖIS framgångsrika och älskade. När sponsorerna och pengarna försvinner så står vi supportrar kvar. Säsongen 2012 ska vi visa att vi fortfarande älskar Örgryte IS, grundat 1887.