Tack Valter.

Igår kom beskedet. Valter Tomaz Juniors tid i ÖIS är över.

Beskedet var väl föga oväntat med tanke på att han under den senaste tiden känts allt längre ifrån truppen. Som några skrivit så kunde avslutet blivit vackrare än vad det blev. Att det dröjde så länge innan Valter fick beskedet att han inte ingick i planerna är beklagligt. Att man väntar så länge att meddela en spelare i Valters ålder gör att han får problem med att hitta en ny klubb. Jag hoppas innerligt att Valter hittar någon klubb där han får den bästa behandlingen han kan få. Förhoppningsvis också någonstans i göteborgstrakten så att ett besök lite då och då är möjligt.

Själv blir jag ganska lätt fäst vid spelare och tar dom lätt till mitt hjärta, men få spelare har fastnat så djupt inom mig som Valter. När jag under förra året bevakade min första träning fanns det bara en spelare som fick mig att bli en aning starstrucked. Valter är en person som det är så självklart att man bara älskar, han har någon form av skimmer runt sig som gör att man känner en oerhörd respekt för honom.ja brukar tycka att allt snack om att ha ”det” är lite pajigt, men va det någon som hade ”det” så var det Valter Tomaz Junior. Det finns en aura runt Valter som man bara dras in i, på Idolspråk hade det förmodligen kallats för självklar utstrålning eller något i den stilen men jag tycker Valter är bättre än någon klyscha på Idolspråk. Valter är Valter.

Han är på många sätt något unikt. När han kom till ÖIS 1997 var han en av de första brassarna som kom till svensk fotboll och han är med stor sannolikhet den som lyckats allra bäst av de allra tidigaste brasseimporterna. Men det finns så mycket mer som är unikt med Valter Tomaz Junior. Han kom till ÖIS precis innan invasionen av mer spektakulära brassar som Paulinho, Afonso och Ailton, spelare som då sågs som mer öisiga än en hårdför och akrobatisk mittback. Så var det för mig i alla fall, när jag var yngre var det inte Valter som var favoriten utan av backarna var det väl på sin höjd Anders Prytz man la märke till. För han gjorde ibland coola frisparksmål. I takt med att jag mognat som supporter och människa har jag lärt mig att älska en spelare som Valter, jag har lärt mig att det han gör är vackert även det. Det är till och med så att det Valter gjort för ÖIS är bland det vackraste en nördig fotbollssupporter med ett sjuklig svaghet för ikoner kan uppleva.

Att som stenhård mittback bli ”folklig” i lirarnas lag är en bedrift.

Comebacken efter tiden i Molde gjordes mot Degerfors i Örebro och efter att direkt ha dragit på sig en skada blev han borta i ett antal månader, men sedan. I en regnig och lerig match mot Syrianska fick han återigen visa upp sig inför hemmapubliken och jag minns detta som ett av mina starkare läktarminnen de senaste åren. Bara en gång sedan dess har jag känt en sådan unison glädje och kärlek från en hel fotbollpublik och det var när Marcus Allbäck gjorde sin mini-comeback mot Motala i höstas. Varenda människa jag såg omkring mig hade ett leende på läpparna och när Valter redan efter några minuter avslutar matchen för en av spelarna i Syrianska igenom att sparka ner honom stiger jublet. I det ögonblicket blir Valter odödlig för alla öisare. I det ögonblicket är han hjälten som kom hem och gjorde precis vad folk ville att han skulle göra. Svårare än så behöver inte fotbollen vara.

I och med Valters avsked till ÖIS som spelare så går ju funderingarna i mitt huvud på samma sätt som de alltid gör när en spelare som kan betraktas som en ikon lägger skorna på hyllan, är han den sista i ett utdöende släkte? Kommer fler Valtrar komma fram? Är klubbkänslan död? Jag har egentligen inget svar på den frågan utan är ganska osäker. Kanske är det så vi håller på att se ett släkte fotbollsspelare försvinna. Självklart hoppas jag inte på det och självklart vill jag tro att en spelare som Jakob Lindström eller Joakim Hall kommer att stanna större delen av sin karriär i ÖIS, eller åtminstone återvända till ÖIS när utlandsäventyren är över. Men man vet aldrig. Om det skulle vara så att tiden av spelare som Valter snart är förbi så är jag glad att jag har upplevt lite av den.

En era som definitivt är slut är eran av brassar i ÖIS. Eller utländska spelare överlag. För första säsongen på länge kommer ÖIS detta år vara helt utan några utländska inslag, ser det ut som i varje fall. Detta är otroligt trist på något sätt, särskillt om man som jag vuxit upp med att ÖIS är ett lag med utländska influenser och som har någon form av internationell touch. Vi har förmodligen inte sett det sista av brassar i ÖIS men Valter var sannerligen slutet på en era.

Sambadefensiv och alla andra som förstår sig på fotboll tackar dig Valter och om du läser detta så vill jag att du ska veta att du kommer att vara saknad. Det är ju du som är Sambadefensiv.