Matchen mot Utsikten i korthet.

Vissa missförstånd gör att denna texten kommer ut på tok för sent. Så nu vet ni det, till matchen.

Det finns få saker som slår fotboll en varm kväll i början av sommaren. Självklart blir inte det hela sämre av att matchen är som den som spelades på en konstgräsplan ute i Frölunda igår kväll. På många sätt var gårdagskvällen precis det som gör att det just nu faktiskt är riktigt skönt att vara ÖIS:are.

Läktarsuccé

Jag tänker inte spara det bästa till sist, varför göra det när jag kan slänga mig över godbitarna direkt och bara trycka i mig allt på en gång? Nej, ja vet inte.

Läktarstödet under gårdagen var helt magnifikt och jag vet inte vad Johan Gellerman tycker men jag skulle nog gå så långt som att säga att detta var den bästa matchen för året klackmässigt. Visserligen har jag inte befunnit mig på ståplatsläktaren under alla matcher den här säsongen, men jag skulle nog ändå säga att detta smällde riktigt högt.

Spårvagnsresan till Ruddalen kanske inte till en början blev vad i alla fall jag hade förväntat mig men efterhand kom allt fler trogna själar och anslöt till gruppen som varit med hela vägen och tillslut var det faktiskt riktigt trevligt i den där svettiga vagnen och kopiöst varma vagnen.

En tanke som slog mig på hemvägen var att jag faktiskt aldrig upplevt den känslan som just nu finns kring ÖIS. På något sätt känns allting i supporterskapet kring klubben just nu väldigt äkta och fint. Förmodligen så har relationen mellan spelare och supportrar varit så tät som den är just nu. Detta blir extra tydligt då Emil Karlsson efter Robin Jonssons mål är bara någon millisekund från att hoppa upp bland oss svettiga män i klacken. Tyvärr ändrar han sig strax innan han ska skutta in i högen och väljer istället att ”high five-a” killarna som står längst fram.

Min känsla är dock att förhållandet mellan Emil och klacken bara är i sin linda och kommer att uvecklas till en sprakande kärlekshistoria ju längre säsongen lider. Just nu känner de två bara lite på varandra men snart är han där. Jag lovar.

En bra första halvlek.

Om vi då ska släppa den fantastiska instatsen av klacken och istället säga några ord om spelet så är det en väldigt svår match att analysera. Inledningen av matchen och i stort sett hela den första halvleken är i mångt och mycket helt i ÖIS regi. Att ÖIS återigen lyckas göra två mål under de första tio minuterna av en match är sannerligen ett bevis på att man inte har några problem med att komma in i matchen på ett oerhört bra sätt. I stort sett hela den första halvleken är det ÖIS som dikterar villkoren och får egentligen ”Kiken” precis det man vill. Förutom ett par få kontringar så är Utsikten ganska så harmlösa hela den första halvan av matchen.

Visserligen radar inte ÖIS upp chanser men som det så många gånger tidigare nämnt så missas längre inga bra lägen den här säsongen. Varken Johan Hedman eller Robin Jonsson visar upp någon som helst tvekan i sina ageranden vid något av de två målen. Det har till och med gått så långt nu att jag inte längre räknar med att det behövs speciellt många lägen för att en match ska vinnas längre. Vad har hänt?

En sämre, men minnesvärd andra halvlek

Om den första halvlek spelmässigt var bra och kändes stabil så var inledningen på den andra allt annat än stabil. Den stabila inledningen på matchen och de snabba målen gav direkt en pessimistisk och allmänt neurotisk fotbollsupporter som mig Skövde-vibbar. Inledningen av den andra halvleken bestod först av att allt som var så glädjande i den första halvleken fallerade och Utsikten helt plötsligt kom obehagligt bra in i matchen.

Som grädde på den ganska så äckliga bamba-moset så ramlade inte bara en utan två utvisningar på rad in och matchen gick helt plötsligt från att ha varit en ganska trevlig historia i den första halvlek till ett test för nerverna utan motstycke. Att spelarna klarar av att rida ut stormen och till och med hålla nollan är en bedrift.

Arbetsinsatsen som mittfältet står för under stora delar av matchen är värt all form av beröm. Mest beröm av alla kanske Johan Pettersson som kanske gjorde stod för sitt bästa framträdande i ÖIS-tröjan denna säsongen. Johan Petterssons löpningar matchen igenom får mig nästan att bli lite rörd. Det är på något sätt lite vackert att Johan Pettersson som för bara några månader sedan inte var önskvärd på Gaisgården nu på något sätt ser ut att ha hittat hem. Jag vill någonstans i min naivitet tro att Johan Pettersson känner något för ÖIS och att lånet förlängs.

Detta blev bara några korta tankar kring matchen men tyvärr blir det så ibland.