En krävande eftermiddag i Grästorp.

Eufori!

Över någons huvud sträcker jag mig och i samma sekund ser jag Jonathan Lindströms inlägg leta sig fram och träffa pannan på, den tidigare i matchen så utskällde, Emil Karlsson. Till skillnad från de tidigare försöken i matchen så går bollen spikrakt in i nätmaskorna denna gången och då släpper allt. Det är minut 93 i matchen och jag står för en sekund eller två och bara tittar rakt upp i himlen och skriker.

När jag sedan släpper blicken på det där lite gråa molnet ovanför mig så ser jag hur Emil Karlsson springer mot det staket som är framför läktaren. Ska han göra det nu? Ska han hoppa över till oss? Hur gör man nu? Jag har aldrig varit med om något som detta? Många frågor och inga direkta svar men jag bestämmer mig för att ta en löpning. Jag hoppar ned för dom stegen av läktaren som är kvar och springer fram mot Emil, Oskar och de andra som nu står och kramas med en mängd vuxna män och pojkar framme vid staketet. När jag kommer fram sträcker jag bara in händerna i gröten och famlar. Jag måste få tag i en spelare! Jag upplever i denna stund något som kan liknas vid en Beatleshysteri.

Spelet då?

I gårdagens inför-text nämnde jag att ÖIS har problem med att rulla boll och istället blir stressade. I det hänseendet var matchen mot IK Gauthiod ett stort steg framåt. Under stora delar av matchen klarade man av att ta ett fast grepp om mittfältet och därifrån bygga sitt spel. Detta går som allt annat här i världen att se på olika sätt, vissa gillar det, andra inte.

Det finns väldigt många fördelar med att ÖIS är laget som rullar boll och har störst bollinnehav. När en ÖIS-are har bollen är det fullständigt omöjligt för motståndarna att göra mål är ett exempel och ni kan säkert räkna ut resten själva, det finns mängder med fördelar som kommer med att vara det bollförande laget.

Men det finns även nackdelar med att ÖIS är laget som rullar boll och har störst bollinnehav. Mot lag som likt Gauthiod ”parkerar bussen” på ett framgångsrikt sätt och mest ligger lågt och fredar sitt eget straffområde får ÖIS ofta problem att bryta sig igenom försvarsmuren. Detta gör att man ibland blir stillastående och inte lyckas komma fram till farliga lägen.

Det är även så att ÖIS de senaste åren har en tendens att slappna av i sitt försvarsspel då man under stora delar av matchen är överlägsna sett till bollinnehav. Detta gör att det inte sällan uppstår en hel del farliga kontringar. Matchen i Grästorp var på inget sätt ett undantag.

Utifrån denna information går det att argumentera både för och emot att ÖIS ska försöka spela längs marken och vara det bollförande laget och båda sidor har som vanligt sina poänger. En del menar att spelet som fördes mot Gauthiod var på tok för långsamt och ineffektivt. För mig är det dock alldeles självklart att spelet som visades upp i matchen mot Gauthiod är mer på rätt väg än spelet som visades upp mot Trollhättan.

De allra flesta föredrar att ÖIS är det spelförande laget och jag tillhör i allra högsta grad denna skara människor. Det gäller bara att inse att det inte är riktigt så enkelt som jag  i min enfald trodde innan matchen. Det räcker inte att ha ett stort bollinnehav. Det krävs annat också.

ÖIS bör fortsätta på den inslagna vägen ifrån matchen i Grästorp för passningsspelet och tålamodet var på många sätt bra och såg lovande ut det krävs dock vissa korrigeringar. Jag står fast vid att ett innermittfält bestående av tre man hade varit att önska då det ger ännu större möjligheter till att ta tag i mittfältet och etablera spel på motståndarnas planhalva.

Dessutom hade Filip Holländer varit en alldeles utsökt krydda till Sebastian Johansson och Jakob Lindström i mitten. Jakob och Sebastian är i en match som gårdagens garanter för att ett eget spel ska byggas upp. Dock blir det ibland lite väl stillastående. Hade man få kunnat krydda innermittfältet med Filip Holländer som kan röra om lite i grytan med sina löpningar så kan detta bli riktigt bra.

Årets viktigaste mål?

På många sätt går det att argumentera för att Emil Karlssons mål i matchens absoluta slutskede var det viktigaste denna säsongen. Jag vill tro att det inte bara är en klyscha att matcher som den mot Utsikten som man klarade av att reda ut trots en man mindre, reduceringen mot Norrby och det sena målet i denna matchen stärker laget. Mentala styrkebesked som detta skapar förhoppningsvis i slutändan den där förbannade vinnarmentaliteten som det tjatats om i all evighet.

Målet kan även ha varit av stor vikt för Emil Karlssons målsinne och så kallade flow. För en spelare med målsättningen att göra mål varje match och som dessutom i det närmaste levt upp till den målsättningen under inledningen kan två matchers måltorka vara en anledning att börja grubbla över vad det är som inte riktigt fungerar. När matchen dessutom utvecklade sig som den gjorde och många av de missade målchanserna gick att lasta Emil Karlsson för så är det inte alls omöjligt att tankarna blir värre. Därför var det här målet så oerhört viktigt.

Det kan dessutom ha varit viktigt för Jonathan Lindström som stod för sin bästa insats för året med ett heroiskt inhopp som toppades med att han slog inlägget till Emil som avslutade det hela i dur. Det finns få spelare i truppen som har ett hjärta som bankar hårdare för ÖIS än Jonathan Lindström. Tyvärr blir detta ibland en belastning för honom då han många gånger överarbetat sitt spel och velat lite för mycket. På den gropiga gräsmattan i Grästorp kom han dock till sin fulla rätt och ska ha all credd för sin insats.

För att sammanfatta matchen: ”Det som inte dödar, det härdar”

***

Slutligen vill jag bara berömma Balders Hage som alltid är lika trevliga att åka med. Resan till grästorp med det, denna gång lite äldre klientelet, var en av de trevligaste bortaresorna jag åkt på själv. Stämningen är alltid lika välkomnande och trevlig. Speciellt för denna resan var den sprudlande kreativitet som rådde i bussen. En ny sång med en ganska diffus text mejslades ut redan på vägen dit men den riktiga pärlan visade inte upp sig förrän på hemvägen då Amazing Grace i ÖIS-tappning som har potential att bli en klassiker. Upphovsmakaren påstår att sången funnits med på läktaren under 80-talet men av någon outgrundlig anledning inte riktigt fick fäste då.

Om upphovsmakaren påstår detta för att han är blygsam eller om det stämmer är osäkert. I vilket fall som helst måste någon blåsa liv i den igen.