En seger, många tankar

6-0 mot Sleipner. Den största vinsten i seriesammanhang på mannaminne samtidigt som samtliga andra topplag förlorade. Bättre helg går väl knappast att som ÖIS-are önska sig. Men vad kan man egentligen vänta sig nu?

Till att börja med så börjar det märkas att serien snart är halvvägs. Skador och avstängningar duggar tätt och även om ingen spelare drog på sig någon avstäning i matchen mot Sleipner så kommer det att under de kommande omgångarna att visa sig vilka lag som har trupper breda nog för att klara av en hel säsong.

För det är just där det hela kommer att avgöras. Det laget som över tid kan prestera den bästa fotbollen kommer att vinna. Alla lag kommer att ha minst en svacka under säsongen, det laget som bäst av alla hanterar denna av topplagen kommer att klara sig bäst. Det går att argumentera för att ÖIS nu som enda obesegrade lag är det lag som ännu inte haft sin svacka men frågan är hur bra detta stämmer.

Det har trots allt gått ganska knackigt i inledningen även om ingen förlust finns i statistiken än men endast en kassaskåpssäker seger had kasserats in (Karlstad BK borta) innan matchen mot Sleipner och frågan är om det inte är nu det lyfter. Samtidigt som Lund inte alls är lika starka som de kändes för några veckor sedan. Dags att ta över serieledningen?

Visserligen var förmodligen det Sleipner som tog bussen till Valhalla IP denna gången det sämsta laget ÖIS kommer att möta på hela säsongen. Maken till tafatt både offensiv och defensiv var det längesedan man såg och i nuläget känns det som att Sleipner inte kommer att spela i Division 1 södra nästa säsong utan istället får tampas på ännu mer lokal nivå i Division 2.

IK Sleipner som under de senaste åren varit ett lag som huserat på den övre halvan av tabellen i division 1 Södra har i år rasat ihop totalt. Orsaken går säkert till viss del att finna i den tragedi klubben genomgick då tränaren Richard Holmlund tragiskt gick bort i en bilolycka mitt i förra säsongen och någonstans där började nog raset.

Vad har hände med Oskar Wallén?

Igår stod de återigen på planen tillsammans, di två från Kode, Oskar Wallén och Markus Anderberg. Just det förflutna i Kode var också den enda gemensamma nämnaren för de två i matchen. Det oroar en aning att Oskar Wallén inte får ut det han har i kroppen. Under försäsongen verkade det som en fullständig självklarhet att Oskar Wallén skulle starta större delen av matcherna under året och bara fortsätta sitt segertåg från försäsongen hela vägen in i oktober. Allt såg bara så självklart ut.

Den Oskar Wallén som fick oss att drömma under försäsongen har dock försvunnit till någon plats där ingen kan höra eller se honom. Inte mycket av det som Oskar Wallén försökte med i matchen mot Sleipner gick faktiskt fel. Han kom fel i nickdueller, hade problem med att ta emot bollar med fötterna, missuppfattade sina medspelare och såg ut att vara helt ur slag. Det värsta och bästa med det hela är att han var fullt medveten om detta själv. Frustrationen han kände lyste igenom flera gånger under matchen och det hela blev tillslut nästan plågsamt att se.

Det som är bra med Oskars frustration är att det är just det som är skillnaden med 2012-Oskar och 2011-Oskar. Under förra året syntes inga större gester när det gick emot för Oskar och han såg hela tiden lika försynt och oberörd ut bortsett från några mindre gester. Efter vintern kom dock en tatuerad, argare, elakare och mer målmedveten Oskar Wallén tillbaka från en tids skadefrånvaro. Med detta kom kraftigare gester och en stor potion mer passion. Detta på gott och ont.

Vad är då botemedlet för att få upp Oskar på rälsen igen?

Mer speltid! Det kanske låter konstigt att inte bänka en spelare som inte levererar men jag tror att det är helt rätt att visa Oskar att man från ledarhåll tror på hans förmåga och låta honom spela sig i form. Så länge hans kropp inte tar skada så bör han få spela sig i form. Med förtroendet kommer också självförtroendet att komma för Oskar och då kan vi få bevittna stordåd. Frågan är bara hur långt tålamod Hans Prytz har.

Comeback i världsklass!

Det är väl svårt att påstå att Markus Anderberg såg speciellt ringrostig ut mot Sleipner. Även om de tre målen inte var efter några individuella prestationer av högre klass så visade han återigen att han inte bara är snabb utan också har ett målsinne som inte går av för hackor.

Det har gnällts en hel del på att Hans Prytz varit lite väl försiktig med att låta den gode Anderberg äntra planen. Så här i efterhand kan jag bara ställa mig upp och applådera. Formen på ÖIS egen Ole-Gunnar Solskjaer är bevisligen på topp och något annat än en startplats til helgen hade känts ytterst konstigt. Jag har tidigare skrivit om att han stundtals har dominerat på träningarna men att han skulle vara så knivskarp när det väl hettade till hade jag inte riktigt väntat mig. Frågan är bara om det är slut på Anderbergs skadeproblem nu eller om detta bara var en bra dag. Det återstår att se hur Markus Anderbergs kropp klarar av 90 minuter fotboll.

Hårde Hans

Innan matchen pratades det en hel del från spelar- och ledarhåll om att träningen i veckan hade trappats upp en aning och att det hade varit en hård vecka för de flesta och detta var något som fick mig att haja till. Det kändes direkt när jag hörde det som en ganska konstig lösning. Att man  mitt i en period av avstängningar och skador precis innan sommaruppehållet trappar upp träningen och kör extra hårt. Dessutom slängs en match mot IFK Göteborg in mitt emellan två seriematcher. Vad händer?

Men efter att ha sett matchen mot Sleipner är jag inte lika orolig. Under säsongen har ett av de största problemen varit att laget inte riktigt lyckats med det som man lyckades med mot Sleipner dvs att köra över sina motståndare med ett bättre tempo och visa att man på riktigt är ett bättre lag.

Troligtvis är detta något som även den gode Hans har insett och nu försöker ruska liv i spelarna igenom att köra stenhårt i en vecka samt klämma in en match mot riktigt bra motstånd för att på allvar få spelarna att vakna. Det må verka konstigt och även jag var till en början skeptisk men jag börjar nu tro mig förstå vad det hela handlar och och börjat tillochmed tro på det.

Prytz har under hela sin tid vid rodret visat hur oerhört noga han är med att bevisa för spelarna hur tungt högt han värderar en bra inställning och engagemang. Det finns flera exempel som tyder på detta och det är ingen vågad gissning att många av de rockader som gjorts i startelvan har berott på att Hans Prytz letat efter spelare med precis den inställning han letar efter.

Jonathan Lindströms framsteg de senaste månaderna är ett ypperligt exempel på Hans Prytz inställning till spelare. Jonathan Lindström var inför säsongen tveksam till ens en plats på bänken men har under hela året visat det som man i Italien kallar för ”Grinta” och det kan inte riktigt översätts men det är ungefär det som vi i Sverige brukar kalla för kämpaglöd och tjurskallighet.

Jonathan Lindström startade igår på en av yttermittfältsplatserna och stod för en bra insats och bör ha all credd för sitt otroliga engagemang och sin ”Grinta” det är den som gör honom till den spelare han är. Om han bara får komma in i tempot efter några matcher så kan han mycket väl få betydligt mycket mer speltid i framtiden. Inte mig emot.

Något som däremot drar ned Prytz betyg från gårdagens match var att han inte lät Henrik Carlsson komma in och känna på plasten. I en match som vinns med 6-0 kan man faktiskt lägga ett av sina tre byten på en kille född 1995 som inget hellre vill än att visa upp sig för sin hemmapublik och den klack som han själv stått i flertalet gånger. Jag har ingen koll på anledningen till att man valde att inte använda det sista bytet men kom igen!

Det var allt för denna gången. Imorgon bär det av till Hjällbovallen. Framåt!