Småplock från Gauthiod away

Det tog sin lilla tid. Men nu har man återhämtat sig någorlunda efter gårdagens bravader på ett mycket kylslaget Lunnevi IP. Det såg länge ut att bli mållöst – men med en av matchens sista bollkontakter lyckades tillslut Emil Karlsson spräcka målnolla och sätta bortasupportrarna i extas. Innan dess hade dock både ett och sju hårstrån på huvudet hunnit bli gråa och det på grund av både ribbträffar, räddningar på mållinjen och missade målchanser. Men Emil lyckades alltså ändra tillbaka hårfärgen – och det med en nick från två meters håll.

Det är alltså, efter en stunds frånvaro av denna varan, åter dags att plocka ur godispåsen. Även denna gång ber jag er sätta er till ro i fåtöljen, soffan, eller var du nu helst gosar ner dig. Men glöm inte chipsen och ölen – för utan dessa tilltugg når man inte den absoluta njutningstoppen. I promise.

***

Felix har i sin matchrapport redan varit inne på ämnet – men även jag tänkte snudda vid det. Spelet. Hur var det?

Ja, hur var det egentligen? Ganska så bra, faktiskt. Första halvlek tog man direkt kommandot och även om man inte räknar bollinnehav i denna serie så vågar tippa på att siffrorna låg i favör för Örgryte – och det ganska så stort. Man försökte komma runt på kanterna, dock utan att nå de där riktigt vassa lägena. Jag måste dock berömma Christofer Bengtsson som dirigerade sin högerkant alldeles lysande både genom att hjälpa sina medspelare (främst innermittfältet med Jakob och Seb samt Johan Pettersson på kanten)  genom att skrika och hålla igång en konversation men även genom att hela tiden fylla på och ge Pettersson understöd och överlapp. När man för en gångs skull stod nära nog att höra vad spelarna pratade om så lade jag direkt märke till Bengtsson och hans pondus. Sådant gillar vi – och icke något att underskatta!

I andra halvlek var det fortsatt ÖIS som hade taktpinnen. Man blandade spel på marken med lite längre bollar – och både Holländer samt Björkeryd visade sig från sina bästa sidor då de direkt tog tag i taktpinnen ute på sina respektive kanter. Däremot kan jag ha synpunkter på valet att sätta Björkeryd på ”fel” kant – det är inte naturligt för en vänsterfotad att husera på högeryttermittfältet. Visserligen gjorde han det bra där också, men en av Davids styrkor är inläggsfoten och den används förmodligen bäst på motsatt kant.

***

Måljublet. Wow. Vilken lättnad. Händerna i skyn – vrålar ut sin glädje. För er som inte var där; tänk er Rosengård hemma under förra säsongen. I paritet med den glädjen var det. En kavalkad av missade målchanser, en kontring för hemmalaget där bollen tog i ribban och senare räddades på mållinjen av Robin, föranledde Karlssons kasse. ”Jonte” tog sig in från höger – utmanade sin back med ett par överstegsfinter – och så drog han förbi. Med ett väl avvägt inlägg prickade han sedan Karlssons panna. Gol!

***

Upplevelsen. Ja, det är lite bisarrt faktiskt. Det är som att åka och kolla på lokala laget i Division 6. Knappt någon läktare, gamla klassiska biljetter från en biljettremsa, flera intilliggande planer (där bland annat några av ÖIS:arna värmde upp innan matchen. Någon som kan presentera slutresultatet?) och hälften av publiken hängandes mot ett räcke runtom gräsplanen. Kontrasten mot Ullevi var enorm. Mer och mer förstår man det eviga pratet om att det är årets match för motståndarna att besöka Gamla Ullevi.

***

***

För dagen stod jag på ”fel” sida då dagens sällskap kommer från bygden. Inget märkvärdigt med det, tänker ni. Nja, knappt. Men jag fick uppleva den berömda trumpetmannen live (bilder från Groundhopping). När spelarna äntrade planen så tog han trumpeten till och blåste spelarna välkommen. En upplevelse utöver det vanliga – och verkligen inte någonting man är van vid hemma på betongblocket.

***

Herr Anderberg. Vad är det som sker egentligen? Det här är konfunderande, faktiskt. Trots att han har funnits tillgänglig flera matcher i rad står han fortfarande på dryga ynka 20 spelade minuter denna säsong (borta mot Karlstad.) Under den vilda måljakten igår grubblade jag en del över varför Prytz aldrig kallade på honom. En joker, en spelare att slänga in för att förändra en matchbild, en spelare som kan göra det oväntade. Helt enkelt en perfekt inhoppare då motståndarförsvaret har nära till spyan och krampen.

Istället fick ”Jonte” åter komma in. Jag erkänner att jag pustade en aning. Nu bevisade visserligen ”Jonte” att han kan göra fina prestationer också – och utan de där överstegsfinterna och det väl lagda inlägget hade vi delat på poängen – men jag kan ändå inte släppa grubbleriet över varför Anderberg aldrig får spela. Det kan knappast vara en skada som åter igen spökar; för då hade han väl knappast varit med i truppen? Men vad är det annars som hindrar Prytzan från att testa?

***

I påsen finns också en liten framåtblick. Härnäst väntar alltså något av en seriefinal nere i Lund. Balders Hage anordnar i vanlig ordning en bussresa och denna gång skall det tydligen röra sig om något av en 125-årsresa. Marknadsföringen har hittills varit lite väl blygsam kan tyckas – så här hjälper jag lite på traven. En mycket tuff batalj är nog att vänta; men med fjolårets 0-1-seger i relativt färskt minne så ser jag inget annat än Rödblå viktoria. Och det vill du väl inte missa!?