Om övermod, skräck, målgester och en eventuell intressant superetta.

Vi kan väl alla enas om att matchen mot Qviding inte var den bästa matchen ÖIS spelat den här säsongen. Om man ska vara ärlig så var det faktiskt en ganska rutten match på många sätt. Inledningen av en första halvleken var ängslig och inte alls så övertygande som inledningen av många andra matcher under säsongen varit. Slarvigt, tveksamt och allmänt dåligt, och även om det blev bättre successivt så blev det aldrig riktigt bra. Frågan är hur detta ska tolkas.

Som alltid finns det två sidor av ett mynt och så även av en match. Det går att se detta som ett tecken på att ÖIS numera är vinnare och ett lag som mer eller mindre är omöjliga att slå. Även om laget spelar dåligt så vinner man. Kan det bli bättre?

Det är den vanligaste förklaringen och det är den jag gärna vill tro på. Men jag vill inte att spelarna ska tro på den. Vad som visades upp på Valhalla IP under gårdagens soliga eftermiddag kan också vara ett bevis på att laget börjar bli för säkra på sin egen förmåga. Sebastian Johansson antydde det i intervjun med Oskar på ÖIS.se att det kunde vara så att laget börjar ta lite för lätt på uppgiften. Självgodheten och övermodet kanske trots allt är närmre till hans än vad vi alla vågat tro?

Kan det vara så att laget har gått på myten om sin egen förträfflighet och helt enkelt börjar slå av på tempot?

Nej, det är förhoppningsvis inte riktigt så illa men den första halvtimmen var sannerligen alarmerande. Så okoncentrerat som det var i inledningen av matchen får det bara inte bli. Helt plötsligt väcktes alla obehagliga minnen till liv. Hrvoje Milic på Stockholm Stadion, kryss, kryss , kryss, Gamla Ullevi mot Norrby förra året, elände, skräck! Tanken på att allt skulle raseras när det såg som bäst ut kom upp och det var troligtvis inte sista gången. Det ingår nämligen i hela ÖIS-paketet. Men än så länge väljer jag att tro på detta, för det känns som att det är ett sådant år.

Känslan av att laget är oslagbart börjar infinna sig och det känns för första gången på helt oändlgt lång tid som att det är en väloljad maskin som man beskådar. Allt känns så självklart för det mesta, även om inledningen på gårdagens match inte imponerade. Känslan av att allt samman skulle lösa sig tillslut fanns ändå alltid där och om det är en styrka eller något som i längden kan utvecklas till en farlig känsla av bekvämlighet låter jag vara osagt. Men faktum kvarstår. Det känns oförskämt bra. När ÖIS-mål nummer fyra ramlar in så känns det trots allt inte så oväntat, när läget numera dyker upp så betyder det allt som oftast mål. Det krävs inte längre fyra frilägen i varje match för att ha chansen att få in en boll. Det krävs inte längre ett spelövertag modell större och en anstormning mot motståndarmålet i storleksgraden ”Blitzen” för att målen ska ramla in. Istället är vi som ett sånt där lag som vi alltid velat vara. Ett lag med självförtroende och bestämdhet.

Mål ska firas

Känslan är att detta helt enkelt är vårt år. Som ett tack till oss som kämpat i motvind och som fortfarande står kvar. Utan att bli för poetisk så måste man ändå tycka att detta är vackert. Jag personligen är barnsligt förtjust i målgester och tycker mig kunna läsa in något i dessa. Därför följer nedan en genomgång av gårdagens firanden.

1-0, Oskar Wallén: Målet firas med en målgest som känns igen från Fifa 12 och består av höga knälyft hoppandes i sidled samtidigt som handen rörs i en rörelse liknande den som oftast är reaktionen när man bränt fingrarna på en varm spisplatta. Detta firande är förmodligen aningen genomtänkt syftar på att spelaren visar att han är het just nu. Just det faktum att spelaren har ett planerat firande tyder på att denne är i form och inte funderar speciellt mycket kring hur målen ska göras då denne ser detta som självklart och funderar istället kring hur dessa ska firas. Allt tyder på att spelaren är en skicklig målskytt, och vet om det.

2-0, Sebastian Johansson: Målet firas med en målgest som tyder på att spelaren inte är en van målskytt och blir förvånad när bollen går in från ett sådant avstånd. Spelaren vet inledningsvis inte vad han ska göra utan tittar sig omkring för någonstans att springa tillslut väljer han att springa mot mitten av planen och slår med armen i en rörelse som liknar en klassisk rallarsving som tagen från en dansbana i Härrydatrakten på 50-talet. Spelaren i fråga är i ögonblicket i det absoluta himmelriket och han har fått vittring på något han aldrig tidigare smakat, serieseger! Han bestämmer sig för att aldrig släppa detta spåret. Bytet ska hinnas upp!

3-1, Filip Holländer: Målet firas måttfullt och med värdighet. Spelaren i fråga har gjort mål innan och kommer att göra det igen men vill ändå njuta av tillfället. Spelarens blyghet lyser till viss del igenom samtidigt som återhållsamheten till viss del han förklaras av det snopna sättet som målet uppstår på. Spelaren väljer i vilket fall som helst att göra vad man i #Campswedensamhället hade kallat för ”en-Zlatan”. En så kallad ”Zlatan” består av att spelaren i fråga efter sitt mål bara står kvar på punkten där han avlossade avslutet ifrån och sträcker ut armarna rakt ut åt sidorna och insuper stämningen som han (förhoppningsvis) omringas av. Kaxigt och smakfullt i samma gest, andas lättnad och självförtroendelyft.

4-1, Hannes Sahlin: Målet firas med den ljumma sommarkvällens bredaste leende. Firandet tyder på att spelaren sedan sin barndoms dagar stått på diverse betongläktare och sjungit sig hes med en rödblå halsduk snurrad runt sin hals och drömt om att en dag få spela i den rödblå tröjan. Spelaren visar sin uppskattning över sitt första mål i sällskapet igenom att springa fram till den ståplatsläktare han en gång stod på och sträcker ut armarna i en gest som liknar en inbjudan till en kram samtidigt som han med sin högerarm slår sig för sitt vänstra bröst, där hjärtat dunkar under klubbmärket på tröjan. Mycket tyder på att spelaren just nu likt spelaren som gjorde matchens andra mål känner vittring. Och den doften älskar han!

Vem älskar inte doften av serieseger?

Superettan här kommer…Göteborg?

Utan att jinxa det hela för mycket så kan vi alla konstatera att om ÖIS skulle klara av att ta sig upp i landets näst högsta serie så har denna potential att överträffa alla tidigare förväntningar. Umeå FC som visserligen har en hel del publik men som ligger på tok för långt bort ligger just nu på nedflyttningsplats och riskerar att bara få en säsong i Superettan även denna gång. Publiklag som Jönköping Södra, Landskrona BoIS och Hammarby ser i nuläget inte ut att varken gå upp eller halka ur. Detta borgar för intressanta läktarkamper.

Mest intressant av allt är dock vad som händer i landets högsta serie där Real Blåvitt och Gais ligger riktigt brunt till. Gais ligger som bekant på nedflyttningsplats samtidigt som Real Göteborg parkerar sig precis ovanför kvalplatsen. Kvalplatsen som just nu innehas av Norrlands svar på Wigan Athletic nämligen Gefle IF FF dvs ett lag som alla egentligen hoppas ska åka ur varje år men som i de sista skälvande omgångarna av serien ändå lyckas på något mirakulöst sätt krångla sig kvar. Låt oss hoppas att detta bara blir på bekostnad av något eller båda av göteborgslagen. Av flera anledningar.

NEJ!

Nu gick jag händelserna i förväg igen. Förlåt! nu lugnar vi ned oss igen, vi är ju trots allt bara halvvägs.