Uddevalla bjöd på vackra och mindre vackra stunder

2-0 till 2-2. Att säga att det är ett stort problem är att skapa sig egna problem. Serieledningen drygades ut med en poäng och det fanns en hel del faktorer som gjorde att den här tappade ledningen känns, åtminstone lite acceptabel. Men det tar vi lite senare.

Först och främst måste ju några rader skrivas om den historiska båtresan. För första och kanske sista gången någonsin åkte en stor samling ÖIS:are båt till en bortamatch. Historiskt!

Det hela blev trots den något obekväma tiden och det, stundtals inte så inbjudande vädret, faktiskt mycket trevligt. När vi för första gången hamnade i den här serien så pratades det en hel del om att det var nu som trupperna skulle samlas bland såväl supportrar som spelare. Nu skulle vi bli en enhet och på något sätt sy ihop något unikt ÖIS-gt och stunder som i framtiden skulle kunna få kultstatus skulle skapas. Frågan är om inte båtresan var en sådan stund.

Under hela båtresan fanns en enande känsla av förståelse och samhörighet som lätt kan låta pajig men som faktiskt är ganska skön. En vacker stund under båtresan som visar på detta är mot slutet av båtresan då några ur inferno ställer sig i fören och tänder bengaler samt rökbomber och likt ett lämmeltåg går den ene efter den andre ner från övervåningen och ställer sig med de andra längst fram i båten och sjunger med. Gammal som ung. En äldre dam viftar med en flagga samtidigt som Sambadefensivs tillfälligt förlorade son Jesper Aneröd går ikapp båten med raska steg och med ett meterbrett leende på läpparna samtidigt som han läppjar på en burköl. Allt känns väldigt bra.

Så vackra ögonblick skapas inte i Allsvenskan. Tack Balders Hage.

Så till matchen då. Att det blir oavgjort mot Oddevold under de förutsättningar som fanns inför matchen är inte på något sätt dåligt. Dessutom utökades ju serieledningen då Lund som bekant åkte på en rejäl tjottablängare mellan lysmaskarna i derbyt mot Kristianstad. Det stora problemet med matchen är att den ser ut som så många gånger tidigare den här säsongen.

Det fanns en hel del som var bra. En sådan detalj är att ÖIS stundtals i åtminstone den första halvleken dominerade mittfältet och dikterade villkoren på ett bra sätt. Man tycks dock ha problem att skapa lägen av sitt stora bollinnehav och det är inte förrän när Oddevold börjar etablera lite spel som ÖIS lyckas skapa chanser igenom kontringar. Det är just där som Emil Karlssons form kommer in i bilden.

Det är uppenbart att Emil Karlsson inte längre är i den form han var i under vårsäsongens första halva. Hans avslut är otroligt trubbiga och han gör det stundtals alldeles för komplicerat för sig själv. Men mycket tyder på att han är på väg tillbaka. Hans hänsynslösa löpande i djupled är tillbaka. Till skillnad från de sista matcherna innan uppehållet så var han i matchen mot Oddevold ständigt inblandad i farligheter och det lovar på något sätt ändå gott inför framtiden. Och han gör ju trots allt ett mål i matchen.

Det behövs en ny mittback. Backlinjen mot Oddevold har aldrig tidigare spelat ihop. Försvarsspelet var inte dåligt men det lugnet och självklarheten i agerandet som tidigare funnits fanns inte riktigt till. Hannes Sahlin fungerar som mittback med tanke på hans bakgrund. Han kan kämpa, riva, slita och sparka undan bollar. Däremot besitter han, av naturliga skäl, inte samma pondus som David Leinar och Robin Jonsson i sitt agerande. Även om Tommy Lycén mycket väl kan skolas om till högerback i framtiden trots sin ålder, så tyvärr är han inte där riktigt än. 2-1 målet vittnar om det. Joakim Hall gör dock i vanlig ordning ett enormt hårt jobb och kämpar för sitt liv. Den här gången får han dessutom belöning i form av ett mål.

Backlinjen kan vara en anledning till att ännu en ledning tappas. Men det kan omöjligt vara den enda anledningen. Det går inte heller att prata om ett kollektivt ras spelmässigt mot slutet av matchen likt i premiären mot Skövde. Det går inte att prata om domarnas insats likt i Lund. Vissa påstår att det är Peter Abrahamsson som får ta på sig det sista målet, jag är kanske beredd att hålla med. Kanske stod han fel till men det kan inte vara han som själv är anledningen till att ännu en 2-0 ledning förbyts mot ett bittert oavgjort resultat.

Men om det nu var Peter den här gången, domaren i Lund och alla mot Skövde så kan det väl inte ha något samband.

Jo, det har nog trots allt ett samband. Det finns väldigt få spelare i laget som har erfarenheten av att vara laget som håller i taktpinnen. Kanske sprider det sig en nervousitet i laget som gör att någon tillslut gör ett individuellt misstag. Ganska få spelare har tidigare spelat i ett lag som tar ledningar för givet. De spelarna som är kvar från tidigare år har hela tiden slagit från underläge eller tillochmed skaffat sig en diger erfarenhet av att vara sämst när det verkligen gäller. Andra har spelat i klubbar där de tidigare varit överlägsna och inte behövt tänka på att kämpa riktigt lika hårt i ledning.

Det är här Christofer Bengtsson kommer in i bilden. I mina ögon är han den viktigaste spelaren i laget. Inte för att han är bäst och utan för att han gillar att ha övertaget och har varit med och vunnit med det här laget en gång i tiden. Den ungdomliga entusiasmen och jävlaranammat kan skapa en ledning men det verkar som att det krävs mer än så för att hålla ihop det hela vägen. I det avseendet är en spelare som Christofer Bengtsson livsviktig.

För det måste vara slut på tappade ledningar snart. Även om dagens kryss inte på något sätt är dåligt sett till resultatet. Förmodligen var det här årets svåraste match och mot den bakgrunden är det fullt godkänt. Fast faktum kvarstår. En ledning med 2-0 ska inte tappas, även om det fortfarande betyder att ledningen i tabellen utökas med en poäng.

Fast vad vore ÖIS om det var helt bekymmersfritt?