Med bindel om armen 2012: del 2

I följande del av ”Med bindel om armen” kommer David Leinars sejour i ÖIS från och med 2009 till 2011 års slut att sammanfattas. Tyvärr, kan tyckas, kommer en del gammal skit i att grävas upp och ältas ännu en gång – men dessa år är förknippade med en hel del motgångar så det är ganska så oundvikligt. Dessutom får vi ändå ta och säga att det är intressant att höra vad David Leinar har att säga om både det ena och det andra från dessa år. Bland annat pratar vi om den kräftgång som var 2009, om den där natten då Öisgården vandaliserades, om Janne Carlsson och den hotbild som fanns mot honom men även lite mer positivt i form av vad supportrarnas ihärdiga sjungande i bortamatchen mot Elfsborg egentligen betydde. Under 2010-snacket kom Álvaro Santos namn upp till diskussion men vi frågade självklart även kring det där kryssrekordet. Well, resten är upp till er att läsa. Den tidigare delen av ”Med bindel om armen” handlade om David Leinars karriär innan han kom till ÖIS och går att läsa här.

Du kom till ÖIS 2009. Det måste ha varit positiva vindar här på Öisgården där och då?

Absolut. Det var det. 2008 var en fantastisk säsong rakt igenom. Allbäck hade kommit tillbaka och ÖIS var ”hemma” i Allsvenskan igen där de skulle vara. Det är klart, kommer man från en klubb som Ljungskile där alla är ideella, har en pensionär som jobbar som kassör och allt vad det innebär så är det klart att det kändes riktigt häftigt att få komma hit med tanke på de spelare som fanns. Álvaro, som man hade följt när han slog igenom i Helsingborg, värvades. Det var hur många som helst som jobbade här uppe på Öisgården också. Det var en helt annan proffsighet. Allt var positivt och det kändes hur bra som helst.

Sedan kom 5-1-förlusten mot GAIS och därpå förlust efter förlust. Kan man beskriva vändningen från det positiva som var till att bli helt becksvart?

Ja, men så är det ju. Framför allt så tror jag att den 5-1-förlusten tog rejält på alla spelare och hela klubben egentligen. Man hade gått och laddat så länge och allt var så positivt sedan 2008 och hela klubben hade byggts upp igen. Så det var ett riktigt dråpslag som vi åkte på i den matchen. Sedan tuggade det bara på i den där dimman och det är knappt så att man minns de där matcherna. Man bara förträngde allting. Man har inte mycket minnesbilder kvar. Det var bara en gråzon alltihop och det tärde mycket på alla spelare. Det var en oerhört tung vår.

Ni förlorade mot BK Häcken och efter det blev Öisgården vandaliserad. Janne Carlsson fick även en hotbild mot sig. Hur hanterade klubben det? Hade ni några möten?

Tyvärr kommer man ihåg sådant mer än den sportsliga biten. I början av säsongen samlades vi en del på Gamla Ullevi inför matcherna. Det fick vi absolut inte göra utan vi var tvungna att åka buss dit och buss tillbaka hit efter matcherna för säkerhetens skull. Det är klart att det blev påtagligt när vi fick lägga så mycket kraft och energi på säkerhet istället för att försöka vända den negativa trend som var. Det var mycket onödig energi som gick till onödiga saker.

Var du rädd på riktigt någon gång?

Nej, det var jag inte. Det kom väl aldrig så nära inpå även om det var obehagligt när man kom hem efter en match och det stod folk här i mörkret och skrek om avgångar hit och dit. Men framför allt där mot Janne Carlssons hus när hans dotter var ensam hemma. Det var ett uppvaknande för de flesta i klubben och det var lite droppen som rann över där, kändes det som. Det var ett övertramp som inte kändes helt OK. Så klart får de vädja sitt missnöje på matcher och så – gapa och skrika på spelare – men när det drabbar tredje part så är det tråkigt.

Vet du om det var någon annan som tog mer illa upp än dig själv?

Nja… Det är klart, vi hade lite möten om säkerhet hit och dit. Hur vi skulle försöka att tackla allting, men jag tror inte att det gick så långt att spelarna var rädda. Nej, så upplevde i alla fall inte jag det.

Kände du någon gång att du ville härifrån?

Absolut inte. Vi hade fortfarande en halv säsong på oss att försöka vända på det. I många matcher var vi med men det var bara det att vi släppte in fler mål än vad vi gjorde. Även om det var jämnt på plan så förlorade vi med 2-1. Så vi trodde på det sportsliga hela vägen och det var det vi kunde fokusera på och det enda vi kunde påverka. Sedan var det bara att hoppas att de på sidan av planen – de här uppe på Öisgården framför allt – skulle lösa säkerheten så att vi kunde fortsätta.

Elfsborg borta är en match som många supportrar bär med sig än idag trots förlusten i och med att de stod kvar och sjöng i 20 minuter. Hjälpte det er någonting just då?

Det gjorde det absolut. Det var många utav oss spelare som blev berörda och stärkta. Vi tyckte vi gjorde en kanonmatch på plan och var med Elfsborg länge. Vi fick stryk med 3-0 men det kändes ändå som att vi spelade riktigt bra fotboll. Det var väl Åges första match om jag inte minns fel.

På något sätt, i och med den positiva känslan både från spelet men framför allt från supportrarna som stod och sjöng ”Vi ger aldrig upp, vi älskar ÖIS” – det klingar så fort jag tänker på den matchen – så det var stort och det blev nog lite utav en vändning där för både supportrar och spelare. Det var en häftig känsla.

Sedan kom Åge Hareide, Sebastian Johansson, Roy Miller Hernandez bland annat. Sånär klarade ni att hämta ikapp till en kvalplats. Varför började ni att ta poäng helt plötsligt?

Mycket så klart i och med att Åge kom in. Det skall man inte förringa. Ett nytt tänkt och en proffsighet ut i fingertopparna. Han gjorde det riktigt, riktigt bra samtidigt som Sebban kom in och gjord det väldigt bra på mitten. Roy med den erfarenheten han hade. Så det var många faktorer som gjorde det. Men vi trodde på det. Som jag sade tidigare: vi var inte uträknade i några utav matcherna på våren heller egentligen. När vi kände att det gick med oss lite så höjdes självförtroendet oerhört direkt vilket gjorde att vi hade någonting att tro på. ”Vi kan vinna matcher”, liksom. Så självförtroendet skall man inte underskatta utan det gjorde mycket. Men Åge har stor del i det så klart.

Tyvärr räckte det inte till en kvalplats även om det var nära. Istället satsades det mot Allsvenskan 2011 vilket tillslut mynnade ut i en konkurs. Visste du att det var så illa med ekonomin eller var det som en falsk trygghet, ”det kommer inte att bli så”?

Under 2010 när vi spelade i Superettan så hade jag inte en aning om att ekonomin var som den var. Då var man endast spelare så då hade man inte den inblicken på det sättet men det var väl lite locket på utåt också rent generellt i klubben. Så jag i alla fall – jag skall inte prata för de andra spelarna – hade inte en aning om att det var så illa ställt ekonomiskt så det kom som en överraskning.

2010 var Álvaro Santos ett ganska så hett samtalsämne. Han sade i tidningen att han var för bra för Superettan och skall man vara helt ärlig bar han på några kilo för mycket. Blev allt tjat kring Álvaro frustrerande för er andra spelare?

Det kan jag inte säga att jag tyckte. Álvaro hade lite otur och han var väl halvskadad redan när han kom 2009 och han blev väl aldrig riktigt frisk. Han kunde inte göra sig själv rättvisa. Man hängde med och såg lite av den hets som var men det var lite uppförstorat att han var överviktig trots allt. Det var inte så farligt som det ser ut. Han har sådan kroppsbyggnad och den löpstilen som kanske ser lite sådan ut men han visade också i många matcher att han är en klassanfallare och det ser man ju att han håller i Europa League än idag. Det fanns där då också men det var mest skador som sabbade vilket var synd för både Álvaro och ÖIS.

Sett till säsongen så hängde ni ändå med i toppen ett bra tag även om kryssen tillslut gjorde att det blev en ungefärlig mittplacering. Var de här kryssen mer mentalt i att ”vi får inte tappa” eller varför blev det så många oavgjorda matcher?

Jag vet faktiskt inte. Det var bara någonting konstigt över den säsongen. Janne Andersson gillade statistik och jag minns efter varje match: ”vi hade 21-6 i avslut”, men så blev det 2-2 eller 0-0 när man har så många avslut. Det var inte vår säsong helt enkelt. Jag tycker att vi var bättre i stort sett varenda match men kryssade. Om det var för att vi inte var tillräckligt bra eller om det var ren otur – men det kan man knappast säga om en hel säsong – men samtidigt så hade vi som sagt statistiken med oss. Vi förde matcherna och hade fler avslut. Det är svårt att sia om vad det berodde på.

2011 kom konkursen och kontrakten bröts. Det var allmänt kaos. Kände du då att det vore bäst att lämna ett sjunkande skepp?

Jag är väl inte riktigt sådan som person att jag flyr så fort det går tungt utan jag ville givetvis se vad som hände men jag försökte övertala flera av spelarna att stanna och se vad som skulle hända, sitta lugna i båten och lita på att ÖIS skulle få ihop det.

Jag var den första som skrev på vilket jag gjorde av en anledning. Så jag kände aldrig att jag ville lämna egentligen. Det är klart att jag hade anbud att fortsätta spela fotboll på heltid men jag kände någonstans att jag trivdes i klubben och jag ville gärna vara en av dem som stannade kvar och hjälpa föreningen tillbaka på rätt köl igen.

Men det gick ganska så lång tid in på året innan ni hade en trupp och serietillhörighet, med mera. Vad hade ni för målsättning? Var det realistiskt att tro på Superettan?

Vi hade till och med träningsmatcher inställda. Innan Jönköping borta så satt vi här och de som inte hade kontrakt ville inte spela. Det är klart att det var lite kalabalik. Målsättningen vetetusan vad vi kom fram till tillslut. När vi väl kom in i säsongen så såg vi att vi fortfarande hade ett djäkligt bra lag och borde vara med i toppen för att kunna vinna serien. Men vi förstod också att förberedelserna inte var de bästa så vi kanske inte skulle ha det som mål även om förhoppningen var att vi skulle kunna vinna serien direkt. Men det var kanske inget realistiskt mål med den försäsong som vi hade haft.

Det gick ju knackigt i början men tack vare en stark avslutning av er och darr från Sylvia så var det ganska så nära tillslut. Ta oss igenom den där Skövdematchen.

Vi trodde på det hela vägen i och med att Sylvia skulle ned till Lund och möta dem borta och de hade släppt in sex mål eller något liknande på hela hemmasäsongen. De var också i bra slag och hade ett bra lag så vi trodde att det skulle ordna sig så länge vi vann. Sedan plingade det upp 1-0 till Lund ganska tidigt har jag för mig och vi gjorde 1-0 samtidigt. Sedan plingade det upp 2-0 i halvtid [2-1 var ställningen i halvtid, reds. anm.] så det vi trodde på innan matchen förstärktes givetvis under matchen. Sedan blev ju inte utgången som vi hade hoppats…

Det stod 2-2 nere i Lund när ÖIS tilldelades en straffspark och du klev fram. Var det ingen annan som ville slå den eller tänkte du att du var tvungen i och med din kaptensroll?

Jag var straffskytt då. Jag hade satt den innan mot Sylvia. Vi hade gått runt lite tills den som var straffskytt missade så det var jag som var straffskytt. Det var bara att försöka koppla bort och slå dit den. Det blev lite för många tankar hur jag skulle göra. Som vanligt eller på kraft? Eller skulle jag vänta ut målvakten? Dessutom blev det en utvisning i straffsituationen så det dröjde flera minuter innan jag väl fick slå straffen.

Jag började titta: ”kommer jag halka innan jag slår den?” för planen var inte den bästa. Nej, det var en tung avslutning.

Var det då på något sätt skönt att Sylvia gjorde 3-2 så att det inte hängde på din straffmiss?

Det är klart att det var. Det är aldrig roligt att missa en straff i ett sådant skede och hade det bara hängt på det så är det klart att det hade varit oerhört tungt. Så det lättade lite även om det tog ett bra tag innan jag kunde släppa straffmissen. Man tänker alltid om, om, om. Om jag hade satt den så vet man inte om Sylvia hade klarat av att göra 3-2 heller. Så helt klanderfri är jag inte ändå.

Du har haft ett parallellt jobb här på Öisgården under 2012. Mer exakt, vad gör du?

Jag jobbar på marknadsavdelningen. Drar in partners – nya och gamla. Förlänger avtal och får in pengar till klubben genom samarbetsavtal. Jag gör olika evenemang för dem. Vi var ett gäng som var på Sverige – England på Friends Arena. Vi tog en buss upp. Så jag har roddat med hela den biten. Partnersbörs under året, Öisgolf och sådana grejer.

Något du har trivts med?

Absolut, det är jättekul. Fantastiskt kul att få träffa och prata med Öisare dag ut och dag in.

Vad tror du ÖIS har lärt sig under åren utanför Allsvenskan?

Svår fråga, men de har väl i alla fall lärt sig att uppskatta att vara i Allsvenskan. Man får njuta när ÖIS kommer dit igen.

Känner du någon skillnad på spelartruppen nu kontra tiden i Allsvenskan? Det är andra spelare så klart – men är det en annan stämning i truppen?

Om man ser till 2009 så hade vi trots allt djäkligt kul i laget. Det var nog mycket därför den vändningen som vi gjorde var möjlig. Om man ser en parallell till GAIS i år så tror jag inte att de har samma sammanhållning och glädje i truppen som vi hade 2009 för då hade de också kunnat vända till något lite bättre än vad det blev.

Det har väl varit en av anledningarna till att många har hängt med ned också?

Absolut. Så är det. Ett år som detta så vore det skamligt om man inte hade kul i truppen men jag tror även att det är tvärtom – det är truppen och glädjen som finns där som gjorde den säsongen som vi gjorde.

Under din tid i ÖIS så har det varit två andra lagkaptener. 2009 var det Marcus Allbäck och 2010 var det Björn Anklev. Om du skulle jämföra deras två lagkaptensegenskaper – hur var de?

Allbäck är ju Allbäck. Han behövde inte göra så mycket extra mer än att egentligen heta Marcus Allbäck för att vara en bra kapten i ett Allsvenskt lag. Han får givetvis mycket gratis med sin erfarenhet och den pondus som han har som person.

Björn är en väldigt bra kapten mycket på grund av hans sätt att vara på plan framför allt. Han är en riktig fighter och ger alltid 100 %. Ett gott föredöme helt enkelt. Learn by example på planen. En skön och rolig snubbe vid sidan av också. Det är väl Allbäck också. Han springer inte runt som någon stjärna på planen trots sin erfarenhet och det han har varit med om utan han kämpar för laget och glidtacklar som forward – så de är väl lite liknande ändå trots deras stora skiljaktigheter.

Du var på det lite förut. Men hur är du själv som kapten? Är det du som ryter till om det krävs?

Ja det tror jag. Som sagt så har jag svårt att vara tyst. Jag försöker att ge både positiv och negativ kritik. Eller försöker… Det kommer per automatik. Jag hoppas att jag också är ett gott föredöme på planen genom att alltid ge 100 och aldrig ge upp.

Du har också haft en del olika tränare under din Öissejour. Janne Carlsson, Åge Hareide, Janne Andersson, Bengt Kristensson, Roberto Jakobsson och nu Hans Prytz. Det är ganska många namn; men kan du beskriva lite grand av skillnaderna mellan dem?

Lika många tränare, lika många olika tränartyper och personligheter.

Har du någon favorit av de som varit här innan Hans Prytz?

Jag gillar Janne Andersson  väldigt mycket. Han har en bra proffsighet i det han gör och jag gillar honom för han har lite glimten i ögat samtidigt som man har den respekten naturligt. Men som jag sade om Åge: det märks att han har varit på en nivå som ingen av de andra har. Han har ett annat sätt att leda. Det beror lite på hur man är som person och hur man hanterar de olika typerna. Det var som jag sade om David Wilson också: är man en extrem tränare så kanske man inte passar alla. Men det är jättesvårt att rangordna och jag tycker faktiskt att alla vi har haft sedan jag kom är väldigt bra tränare och jag trivdes under alla. Men en väldigt stor skillnad på dem, dock.

Om du av någon som inte har sett en enda Öismatch denna säsong fick frågan hur ÖIS har velat spela 2012. Vad skulle du svara då?

Vi har försökt att vara det alla kräver. ÖIS – Lirarnas lag. Jag hoppas att vi har lyckats ganska bra med det. I flertalet matcher har vi följt det till stor del. Vi känns som ett homogent lag med unga, gamla och vi kämpar hårt för det vet alla att det krävs att man gör det först och främst så att man inte förlorar kampen på planen. Därefter kan man försöka spela fin fotboll med mycket passningsspel och snabba anfall.