Med bindel om armen 2012: Del 1

Sedan urminnes tider har ”Med bindeln om armen” varit en tradition lika given som Festivus. Sambadefensiv fortsätter den goda traditionen med att intervjua lagets nuvarande David Leinar om hans karriär, hur han ser på rollen som lagkapten, utländska anbud och mycket mer. Vi har valt att dela upp intervjun i tre delar för att göra det hela lite enklare för alla. Den första delen har du just nu framför dig. De återstående delarna kommer dyka upp under slutet av veckan. Håll till godo!

Vi tar det från allra första början. Hur kom det sig att du började med fotboll?

Min far spelade fotboll, min äldre bror spelade fotboll. Det känns väl som att alla grabbar spelar fotboll när man är i den där åldern, vissa blir bitna och vissa inte vissa inte. Själv började det väl med något som hett kul med boll när jag var ungefär 4-5 år kanske.

Hur var du som spelare när du var yngre?

Jag var större än dom andra, haha.

Även då?

Ja, skillnaden var nog ännu större då, så när jag var sex år började jag spela med sjuårslaget för att det skulle bli mer jämnlikt med storleken och sånt. Jag vill inbilla mig att jag var ganska duktig då också.

Spelade du mittback då också?

Nej, jag var mest innermittfältare och forward då. Det var jag också hela vägen upp till att jag kom med i U-truppen när jag var 14 år ungefär.

Just nu är du en ganska tydlig ledare, var du det även när du var yngre eller är det något som har vuxit fram med tiden?

Ja, jag har nog alltid varit lagkapten faktiskt. Även i dom yngre lagen, sedan kom ju jag upp i U-laget ganska tidigt och hoppade nästan över juniorerna. Så jag var ju med och spelade allsvenska reservlagsserien redan som 14-åring. Där var ju dom flesta 18-19 så då var jag snart femton så då var det väl kanske inte läge att vara lagkapten men även i Östgötalaget och så var jag lagkapten och det är väl något jag har burit med mig. Det är väl så man är som person antar jag.

Har du alltid trivts med den rollen?

Ja, det har jag. Det har varit som en naturlig del och oftast tycker jag att jag växer med ansvaret. Det känns bra att man får ett förtroende av tränare och av medspelare liksom. Det är ju alltid en ära att bli tilldelad bindeln, så är det ju.

Hur skulle du säga att du är som lagkapten?

Jag är väl egentligen inte annorlunda som lagkapten än hur jag hade varit utan bindeln. Jag härjar och gapar vare sig jag har bindeln runt armen eller inte. Jag är ganska spontan mot såväl medspelare som motspelare och domare. Men jag har fått lugna mig framförallt mot domare under de sista åren. Förr var det ganska mycket varningar för snack och sånt för att man inte kunde tygla humöret riktigt. Men jag pratar mycket både positivt och negativt, jag har svårt att vara tyst, både på gott och på ont.

Men jag försöker pusha. Och gnälla också för den delen. Eller ryta till om någon inte tar jobbet framförallt. En felpass kan alla göra då är det ingen idé att gnälla över något för det vet alla att dom bör sätta en enkel passning utan det är väl mer att man får skälla om dom inte tar jobbet framförallt.

Om vi går tillbaka lite till din karriär, när man börjar med idrott gör man oftast inte det för att tjäna pengar på sitt idrottande men när kände du att fotbollen kanske ändå kunde bli ditt yrke och inte bara en hobby?

Det kom ganska sent. Jag trodde väl det när det gick som bäst eller vad man ska säga, när jag slog igenom när jag var ung och man fick lite förfrågningar och jag fick spela i U17-landslaget när alla allsvenska klubbar och även proffsklubbarna satt på läktaren och så.

I min sista landskamp blev jag ju utsedd till matchens lirare. Men alla storklubbarna hade ju varit och sett matchen innan för det var en dubbellandskamp mot Slovakien och då fick jag reda på att dom tyvärr hade sett den första matchen. Så Rade Prica blev ju såld och Nils-Eric Johansson till Bayern München och ganska många gick till allsvenskan och andra proffsklubbar i den vändan och jag spelade kvar i Motala så det var väl lite otur och det har väl grämt mig. Eller iallafall då grämde jag mig lite över det när jag fick reda på det och man harvade i Division 2 i Motala och såg Nisse (Nils-Eric Johansson reds. Anm.) som var i Bayern München och gick till Premier League och sånt. Så självklart var det lite bittert. Men det är väl så det är, man ska ha tur.

Men du lämnade Motala senare för Ljungskile, hur gick den övergången till?

Deras assisterande tränare Lennart Andersson hade tränat våran dåvarande målvakt i Motala Conny Månsson som även spelade i Gais ett tag. Så dom två var ganska bra kompisar och han (Lennart Andersson) var nere och tittade på Motala några gånger och tyckte att jag var bra och sedan var jag avstängd en match och då satt vi och pratade på läktaren och sedan när vi åkte ur tvåan så hörde dom av sig för dom hade ju missat på målskillnad att gå upp i Superettan och skulle göra en sista satsning på att gå upp i Superettan, så dom ville ha in mig då från Motala så då ringde Lennart och så fick jag träffa David Wilson.

I det skedet tänkte jag inte mest på att jag skulle satsa vidare något nämnvärt på fotbollen utan det var mer skönt att komma iväg och jag var ju född i Motala och levde där men det var kanske inte en stad som man ville fastna i direkt. Dom flesta flyttade därifrån och pluggade och hade det att satsa på men jag kände att jag hade fotbollen som bromsade upp mig lite ifall jag skulle flytta någonstans och många av mina kompisar hade flyttat till Stockholm så jag hade inte så många kvar.

Så det var mer en ren chansning för att få ett miljöombyte. Så det skulle bli kul att satsa mot Superettan som vi hade spelat med Motala 2001.

Så du hade redan spelat i Superettan innan du kom till LSK?

Ja, det hade jag ju gjort. Jag blev ju uppflyttad på hösten 1995 och från det låg vi ju i toppen av division 2 vilket motsvarar nuvarande Division 1 Södra hela tiden och och var även uppe då 2001 men sedan åkte vi ur Division 2 2003 och då bestämde jag mig ganska snabbt för att jag skulle flytta och på nästan en vecka så bestämde jag mig för att: Vi kör!

I LSK hade du David Wilson som tränare, en tränare som var ganska omskriven i media för sin frispråkighet och det pratades en del om honom. Vad tyckte du om honom?

Jag tycker själv att han är en fantastisk tränare och en underbar person. Jag har fortfarande lite lite kontakt med honom och vi ringer och tjötar lite ibland. Jag trivdes jättebra med honom som tränare. Han lyckades få ut 110 procent av varje spelare och kanske 150 procent av ett lag men sen vet jag ju att vissa inte klarade av hans ledarfilosofi. Han är ju hård och rak och säger vad han tycker på gott och ont men jag gillade honom och vi kom bra överens. Vi hade ganska högt i tak mot varandra.

Han har gjort jättemycket för min utveckling och det var nog han som gjorde att jag trivdes så bra och det var det som gjorde att det gick så bra för mig i Ljungskile.

Han arbetar som scout numera va?

Precis, för Chelsea i Skandinavien.

När vi ändå pratar Ljungskile så blev du hjälte där när ni gick upp i allsvenskan. Berätta!

Ja, det var i näst sista omgången då vi hade Landskrona på bortaplan. Vi var tvungna att vinna och jag nickade in en hörna i den 83:e minuten och blev matchhjälte. Det var häftigt.

Sen klippte dom luggen och satte på väggen uppe i Ljungskile, så där är man ju förevigad. Det är ju jättekul att man får vara med om en sådan sak så klart.

Det blev bara en säsong i Allsvenskan den gången och när dom sedan åkte ur så lämnade du för ÖIS, varför blev det så?

Jag tyckte att jag hade gjort det bra i allsvenskan det året och man får ju mersmak då när man väl är där. Det var ju en del häftiga matcher man fick uppleva mot större motstånd, Blåvitt, Malmö och AIK och liknande och det är klart att det är en skillnad på Superettan och Allsvenskan, medialt och man möter roligare spelare och allt sånt. Sista året vi dessutom bott i Göteborg och när både Häcken och ÖIS gick upp så hoppades man ju såklart att någon av dom klubbarna skulle höra av sig. I och med att dom gick upp samtidigt som vi åkte ur. För jag ville gärna spela kvar i Allsvenskan och när ÖIS ringde så var det ju Jackpot så det var inget snack.

Var det några andra klubbar som var intresserade?

Ja, några norska och danska klubbar men inga andra allsvenska klubbar.