Grattis på 125-årsdagen!

Hipp hipp, hurra hurra hurra hurra!

Söndagen den fjärde december år 1887, för exakt 125 år sedan, bildades Sveriges äldsta fotbollsförening – Örgryte IS – något vi har att tacka en grupp ungdomar, med ordförande Wilhelm Friberg i spetsen, för. För det är på grund av det där entimmas långa mötet i december år 1887 där ett skridskosällskap bildades som vi har fått möjligheten att fylla våra hjärtan med rödblått blod. Det är på grund av den där söndagen där allt började som vi har fått chansen uppleva både magiska och mindre magiska stunder tillsammans med likasinnade. Allt på grund av den grund som då lades. En helt underbar grund som nu har bringat fram en 125 år lång historia. En 125 år lång historia att vara stolt över. Att vara stolt över att man är en av den.

Det har hänt en hel del under dessa 125 år. 1892, fem år efter att Örgryte Idrottssällskap först sett ljuset, spelades den första fotbollsmatchen med moderna regler i Sverige. På Heden segrade ÖIS mot Lyckans Soldater. Segersiffrorna skrevs till 1-0 – mycket tack vare de Skottar som ÖIS hade i sitt lag. Så här skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om matchen:

”I spelet deltogo 11 man från vardera av Idrottssällskapet LS (Lyckans Soldater) och Örgryte Idrottssällskap. Bland de senare befunno sig sex skottar, som visade en skicklighet i spelet vida överlägsen de svenska deltagarnas. Det var otvivelaktigt ganska lärorikt att se med vilken beräkning skottarna spelade och vilken uppmärksamhet de engagerade sin ledare. Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngnig och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. Det som spelades var det så kallade Associationsspelet och det skulle vara gjort inom 20 minuter. I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnt ÖIS (1-0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning.”

Mer än ett århundrade och många segrar senare – bland annat genom 12 SM-guld, det första 1896 och det senaste 1985, och ett Cup-guld – har berg-och-dalbanan gått åt båda håll. Både upp och ned. Och även om ingen av oss har varit med sedan begynnelsen så har många av oss trots allt tillräckligt med kött på benen och tillräckligt många Öisår på nacken att minnas tillbaka på brassar, topplaceringarna i början av 2000-talet och den cirkus som har varit sedan dess. Nervdaller i det allsvenska kvalet mot Assyriska 2004, degraderingen 2006, återtåget 2008 med allt vad det innebar samt det fria fall som mer eller mindre pågått konstant sedan dess.

Inte heller 40- och 50-talet var särskilt positiva från en rödblå synvinkel. Då huserade laget i dåvarande Division 2. Men när 50-talet gick mot sin ände återfick ÖIS greppet och mycket tack vare den spelande tränaren Gunnar Gren var Sällskapet åter i Allsvenskan år 1958 efter hela 19 års frånvaro. Säsongen därpå, 1959, fortsatte laget på den positiva vågen då man tack vare sin offensivinriktade fotboll slutade på en fjärde plats i sluttabellen. Men inte nog med det: hemmasnittet på Gamla Ullevi var 25 520 åskådare. Ett enastående facit som står sig än idag och som förmodligen också kommer att så göra väldigt lång tid framöver. Vid denna tidpunkt hade ÖIS den så omtyckte Agne Simonsson i anfallet, kamperad av Rune Börjesson. Något som benämns i en av verserna i Hobsons låt ”ÖIS är laget”:

När Simonsson och Börjesson, var med i rödblå laget
Och så kom Wing, och Örjan med, då var det stora slaget
Ett kämparlag med mästare, av unga tuffa grabbar
De gjorde mål som vi fick se, och aldrig några tabbar

Men trots ”det stora slaget” – där Agne Simonsson var med och tog VM-silver i världsmästerskapet 1958 och där han 1959 vann både Guldbollen och Bragdguldet efter sin match mot England på Wembley Stadium – blev det inget SM-guld. 1960 förbättrade man visserligen sitt resultat och kom trea efter IFK Norrköping och IFK Malmö, dessutom fick man epitetet Lirarnas lag för sin vilja att spela fotboll längs backen, men någon första plats bärgade man inte. Det närmsta ÖIS kom ett till guld under dessa år var fyra år senare då laget åter igen kom trea i tabellen – men med samma poäng som ettan Djurgården och tvåan Malmö. Marginaler, marginaler.

Nästa – och det senaste – guldet låg i ÖIS händer år 1985. Fem år senare hade man efter några up n’ down-perioder åter befäst sig i landets högsta serie. Visserligen hade man inte mycket att hämta i slutspelen – där åkte ÖIS ut relativt enkelt och snabbt – men år 1985 föll allt på rätt plats. Med Agne Simonsson från tränarposition och Sören Börjesson som vassaste spelare slog man rivalen IFK Göteborg i ett dubbelmöte. Hans Prytz, huvudtränare i dagens ÖIS, fanns även han med i laguppställningen.

Men något större lyft kommer aldrig därefter. ÖIS nådde inga högre höjder.  1986 åkte laget ur Europacupen med ett smack och även om Sällskapet 1988 fanns med i slutspelet efter att ha slutat fyra i tabellen så följdes det 1989 upp av en sämre säsong och 1990 var det bara att säga hejdå till högsta divisionen. Som näst sämsta lag åkte ÖIS ur och dessutom förlorade laget med 1-7 mot Djurgården. Örgrytes största förlust i Allsvenskan någonsin.

Det dröjde sedan till 90-talets avslutande år innan Örgryte IS var att räkna med igen. I laget fanns bland annat Marcus Allbäck som 1999 blev skyttekung efter att ha återvänt från danska och italienska utflykter. Vid rodret satt den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som på något vis lyckades vända 1998 års krislag till ett lag att räkna med redan -99. 2000 vann ÖIS sitt första och hittills enda Svenska Cupen-guld.

Därefter kan de flesta av er historien. Afonso och Paulinho Gúara gjorde lite vad de ville under några säsonger innan pulkabacken blev både brant och hal. Hal som tusan. Och snabbt utför gick det sannerligen. Afonso stack till Malmö FF och 2004 räddade Tryggvi Gudmunsson Örgrytes Allsvenska existens genom en snedspark på övertiden. Men tyvärr var det bara konstgjord andning. År 2006 var det för, jag vet inte hur många gånger i ordningen, avvinkning åt Allsvenskan efter ynka tre segrar på hela säsongen.

År 2007 blev ännu värre. ÖIS lyckades näppeligen med någonting i Superettan och det osade hett kring Janne Carlssons öron. I samma veva var FC Gothia på tapeten. Det var rörigt i alla led. Ingen hade koll på någonting och ÖIS var i fortsatt rullning. I anfallet befann sig ingen annan än Iheb Hamzeh och längre ned i banan sprang Jukka Sauso runt som ett irrvarv.

Till april 2008 var det 13 nya spelare i ÖIS. En total utrensning gjordes. Säsongen gick genom hela året galant och när Marcus Allbäck var tillbaka i Sällskapet till matchen mot Jönköping Södra stod det mer eller mindre klart att ingenting i Superettan skulle kunna stoppa ÖIS från Allsvenskt spel 2009. Och så blev det inte heller. I den näst sista omgången klev Öisrävarna Marcus Allbäck och Magnus Källander fram och pangade laget till en högre division.

Nu skriver vi snart 2013 och äntligen börjar pulkabacken plana ut en aning. Efter de tre efterföljande åren där allt gick så fel som det bara kunde gå (nästan i alla fall) så var det det här 125:e året som vände skutan. Åtminstone en bit. Nu är det positiva vindar igen. På Öisgården hörs skratt och framtidsvisioner. Men det skall skyndas långsamt. Ekonomin i förarsätet. Alltid. A. L. L. T. I. D. Men inte längre räds man utmaningar. Nu suktar man efter dem.

Och vem skall man tacka för detta om inte Wilhelm Friberg…

• http://fotboll.ois.se/4794/Sida.aspx
• http://www2.ois.se/fotboll/historik/kort1890.htm