På lördag är en lång vinter och försäsong till viss del slut i och med träningsmatchernas intåg i vardagen. Faktum är att det på lördag, då ÖIS möter BK Häcken på Valhalla IP, har passerat 98 dagar sedan den där 1-0-vinstmatchen i Skövde i Söderettans absolut sista omgång. Då hade ÖIS redan spelat upp sig själva i Superettan. Nu, några månader senare, är det lagt åt sidan och en ny säsong står i framkant. En säsong med helt andra premisser. Nu är ÖIS långt ifrån tippade att husera i tabellens topp. Snarare kan man läsa profetior som säger att ÖIS kommer få rikta in sig på att kriga för att undvika de två nedflyttningsplatserna. Det är helt andra förutsättningar och ÖIS kommer helt säkert att slå ur underläge i majoriteten av matcherna. Någonting som man kommer att få lära sig att leva med. Det är verkligheten – oavsett om man väljer att se det som en fördel eller som någonting betungande.

Vad som däremot kvarstår är längtan och viljan. Längtan och viljan att se ÖIS trilla boll på klassisk rödblå manér. Men framför allt vill man se ÖIS vinna fotbollsmatcher och då är det i stort sett skit samma om bollen är mer i luften än längs marken eller om vi får deja vus från 2000-talets tidigare år. Det är ingen hemlighet att fotboll (och sport i allmänhet) går ut på att vinna. Och gör man det – ja, då är det ingen som klagar på spelet, spelidén och tränaren. Hur tråkigt spelet än må se ut lyser kritiken med sin frånvaro. Det gäller att ta tre poäng och därmed basta. Punkt. Sedan får det i stort sett se ut hur fan som helst!

Historiskt sett har ÖIS varit en av klubbarna som till viss del har gått emot det. Får man överdriva en smula så var spelet till viss del viktigare än resultatet. Samba, klackar, Rio de Janeiro och bicycletas skulle vara en del av vardagen. Och lite grand så är det väl också för dagens BK Häcken, ÖIS kommande motståndare. Det skall ösas på och bollarna skall stå som strutar i motståndarens målbur flera gånger per match. Gärna med en Boyd Mwila-snabb anfallare som spets längst fram i laget. Förra året var det skyttekungen Majeed Waris som stod för den delen, nu ligger det oket på Moestafa El Kabirs axelparti. Men hittills på denna försäsong har Allsvenskans fjolårstvåa inte riktigt levt upp till sitt namn och kvalitet. Nja, rent resultatmässigt har det varit OK, men absolut inte mer. Till skillnad från ÖIS så har laget redan klarat av två 90-minutare och en kort sammanfattning av dessa matcher följer här och nu.

GAIS – BK Häcken 0-1 (0-0)

Jo, Häcken vann ju sin premiär trots allt. Bland annat med Björn Anklev på plan (senare utbytt i 62:a matchminuten). Sambadefensivs Felix Jonsson fanns på plats på Valhalla IP i lördags för att spionera lite på dels vår första motståndare för året, men kanske framför allt på vår kommande seriekonkurrent. Missade ni det referatet finns det att läsa här.

Matchen vann alltså BK Häcken ganska så rättvist tillslut. Visserligen var spelet till en början jämnt där GAIS nya spelare stod upp bra, men vad halvleken led tog det allsvenska gänget över allt mer och då genom just Moestafa El Kabir, vem jag nämnde tidigare. På pass från Dioh Williams kom han till ett avslut som kanske vore värt ett bättre öde. I halvlek nummer två steppade BK Häcken upp sig en aning och var det lag som höll i taktpinnen. Som att de inte borde göra det när de möter ett Superettagäng! Bland annat lyckas GAIS rensa undan en möjlighet på mållinjen när Häcken är framme och oroar. Matchens enda mål stod Nasiru Mohammed för. Det efter framspelning signerad Dioh Williams. Men fler mål än så blev det inte.

Jönköpings Södra IF – BK Häcken 1-0 (1-0)

Bara ett par dagar senare (närmare bestämt i tisdags) spelade BK Häcken säsongs andra match. Det mot ett annat Superettalag, Jönköpings Södra IF, i Elmiahallen i Jönköping. Och där gick man på plumpen! Säsongens första förlust och säsongens första mållösa match. Inte riktigt godkänt för ett erkänt bra lag. Inte ens på en försäsong, faktiskt. Men hur mycket bryr sig Philip Djup om det? Antagligen ingenting. Det får man i alla fall anta efter hans game-winning-goal i den 13:e matchminuten. Och snyggt var det också. En riktig delikatess. Via en frispelning kom Djup fri mot Källqvist och med en nätt lyftning satte han bollen utom räckvidd för Häckenmålvakten som fick se bollen segla in bakom honom. Retligt! Det skall väl nämnas att Peter Gerhardsson hade möblerat om sedan matchen mot GAIS, och faktum är att Björn Anklev var en av endast tre som fanns kvar i elvan från dusten med de grönsvarta tre dagar tidigare. Men bra jobbat, J-Södra. En triumf så god som sådan!

En förlust och en vinst i potten hittills med andra ord. Då är det väl bara att räkna in krysset på lördag så att Häcken kan bocka av de tre olika utgångsmöjligheterna redan nu. Det gäller att vara snäll i vintertid. Och ett kryss mot stora, mäktiga BK Häcken vore ju inte katastrofalt på något vis. Jag tror nog att man hade kunnat sova rätt gott på kvällen vid ett likaresultat som öppning. Både som spelare och som supporter. Men vi Öisare är ödmjuka. Åtminstone är det någonting som vi har lärt oss att bli med tiden. Kanterna har tonats ned i takt med alla törnar och smällar. Därför är det på sin plats att gardera sig lite och gå på det fega och mer realistiska spåret. Att det kommer bli snortajt. Tufft som attan. Och att vi kanske inte skall gå in till match med tron om att vi kan matcha dem om de spelar på sitt yttersta (något som David Leinar är inne på i Henrik Lemans dagsfärska intervju från ÖIS-gården). Nej, riktigt där är vi faktiskt inte än.