På dom jävlarna.

Hösten har nått södra Sverige. Allsvenskan 2006 är slut. ÖIS har slutat sist i allsvenskan. Det lag jag lärde mig älska under det tidiga 2000-talet har ramlat ur den högsta serien och även om jag då inte var i närheten av så förlorad till fotbollen som jag är nu för tiden så var det ändå en tid av sorg och jag upplevde för första gången i mitt då 13 åriga liv vad det innebär att hålla på ett lag i ordentlig motgång.

När jag, en morgon i slutet av november, kliver in på högstadieskolan där jag spenderar dagarna och öppnar mitt skåp ramlar en hel hög A4 papper ur mitt skåp. På papperslapparna står texten ”Brunkeflod-ÖIS HAHAHAHAHAHA!!!!”. I ett oerhört tafatt försök att reta upp mig hade två elever i min parallellklass som jag under den tiden umgicks flitigt med styrt upp vad dom tyckte var ett fulländat practical joke. Inte nog med att lapparna var felstavade o det grövsta, ”skämtet” hade ingen som helst knorr. Hade jag själv fått för mig att strö salt i såren på någon av mina vänner med andra lagsympatier än mina egna hade jag förmodligen gjort något som i alla fall försökt vara lite fyndigt. En vägbeskrivning till Limhamns IP hade åtminstone varit lite fyndigt. Detta var enbart ointelligent.

Men symboliken i hela tilltaget var egentligen fullkomligt briljant. Det bevisade allt det som man som ÖIS:are har fått lida med under så många år. Det var det perfekta beviset på att det goda inte alltid segrar. Det spelar ingen roll skämten är dåliga, differensen i publiksiffror mellan försäsong och premiär är orimigt hög, att alla som inte kunde ett jota om fotboll i skolan höll på blåvitt så fort de vunnit ett derby, att deras kändaste supportrar är medlemmar i ett dansband eller att större delen av deras fanskara blir fullständigt lyriska av att laget lägger upp en Harlem Shake-video som är det tydligaste PR-tricket sedan moderaterna bytte slogan. Det spelar ingen roll, för Blåvitt är ändå stans populäraste lag. Det stör mig. Och det är den upprördheten som skapar derbyfriktion som man älskar.

Fokus på anfallsspelet

Nog pratat om derbystämning och barndomsminnen. Det tränades på ÖIS-gården under eftermiddagen också. Glädjande från det passet var att Johan Lundgren återigen går för fullt. Han fick som bekant en stämpling i försäsongspremiären mot Häcken och har haft smärtor efter detta och stod med anledning av detta över tisdagens match mot Falkenberg på Valhalla IP. Nu är han dock tilbaka och deltog obehindrat under hela träningspasset.

Några som däremot inte gjorde det var Ricky Yarsuvat, Daniel Paulson och Filip Holländer. Filip Holländer syntes inte till men fick en smäll mot foten i matchen mot Falkenberg. Enligt Filip själv röntgades foten i morse. Röntgenbilderna visade dock ingenting och anledningen till att han stod över träningen idag var snarare att han vaknade upp med halsont och inte ville riskera något. Inte heller Daniel Paulson syntes till. Vi har varit i kontakt med Daniel och i hans fall rör det sig om en överansträngning i framsidan av låret. En åkomma som Daniel haft en tid och som blev värre efter matchen mot Falkenberg och tvingar honom till rehabiliteringsträning en vecka framöver. Förkylde Ricky syntes till, bredvid planen där han nyduschad stod och pratade med Hans Prytz efter ett avslutat gympass.

På planen framför honom fick Ricky se en träning som inleddes med sedvanlig uppvärmning följt av olika passningsövningar. Efter det var det dags att fila på uppspelen. Vi har tidigare nämnt att fokus legat på försvarsspelet en längre tid. Under de senaste veckorna har fokus flyttats till uppspelen och anfallarna har, efter att mest ha skött sina avslut på eget håll nu integrerats mer och mer i den kollektiva träningen.

Även om det fortfarande finns detaljer att slipa på så börjar spelet trevligare och trevligare ut. Jacob Ericsson matchades under träningen flitigt på sin vänsterkant och ser ut att starta som yttermittfältare. Man byggde gärna spel på Jacob och Hannes Sahlins sida. En tendens som synts till flera gånger under de senaste matcherna är att man gärna bygger upp det mer stationära anfallsspelet från Hannes Sahlins fötter. Om han kan få få till sitt samspel med Jacob Ericsson kan vänstersidan mycket väl bli väldigt giftig. Bara Jacob Ericsson klarar av att göra det enklare för sig än han gjort hittills så kan det bli riktigt bra.

Målfyrverkeri

Efter uppspelsövningen bjöds vi vid sidan av planen på ett hejdundrande tvåmålsspel. Det var dags att göra upp om poäng i jakten på Nackatrofén och målen drogs ihop för att skapa ett tight och fartfyllt spel. Allt för att piska upp stämningen inför morgondagens derby. Vi kommer inte ge er referat från alla målen under tvåmålsspelet men här kommer tre mål som beskriver lite av hur spelet såg ut:

Peters Tabbe:
Vi kan lika gärna ta det direkt. Peter Abrahamsson var fenomenal stora delar av matchen men stod dessutom för en ordentlig tabbe. Jonathan Azualy slår en crossboll mot Carl Hawunger som givit sig iväg på en utflykt långt ifrån sitt eget mål. Azualy som är en skärpt ung man ser tidigt vart  Hawunger är påväg och slår en svepande boll från eget mål upp mot Hawunger som går upp i luften. Så gör även Peter Abrahamsson som missbedömer bollen helt och den glider emellan de två, rakt in i nätmaskorna bakom Abrahamsson. Aaarrhhgg! Peter den store skriker ut sin ilska.

Emils styrkebevis:
Emil Karlsson var den hetaste av anfallarna under dagens träningspass och detta mål bevisar bara att Emil är i form. Med ryggen mot mål får Emil en boll från mittfältet rakt i bröstet. En Emil i dålig form hade förmodligen drivit bollen vidare för att leta ett bättre läge. En Emil Karlsson i bra form för det enkelt. Mottagning på bröstet, ned på foten, medan bollen studsar upp från konstgräsmattan klappar han till den med full kraft under Peter Abrahamsson. Lätt som en plätt.

Bengtssons nick:
Detta det tredje målet i kavalkaden är mest med för att Christofer Bengtsson är härlig att se på en fotbollsplan. När en inte allt för målfarlig Christofer Bengtsson hade kämpat för sitt liv länge och väl utan utdelning. Mot slutet av Nackaspelet hade han dock bestämt sig: ”Nu får det bära eller brista, bollen ska in, jag går upp!” Bengtsson hade vandrat mer än lovligt långt upp i planen och slarvat ordentligt när chansen dök upp.

Peter Abrahamsson fick snabbt tag i bollen efter ett misslyckat avslut och fick syn på en ensam, febrilt viftande Christofer Bengtsson cirka tre meter till höger om Fredrik Andersson. Detta uppfattade Peter snabbt och kastade bollen upp mot Bengtsson som fick den lite för högt för att ta emot den på bröstet. Bengtsson bestämde sig snabbt, det är dags att nicka. Och som han gjorde det. Med sin patenterade bakåtlutade något oortodoxa nickstil lobbnickade han bollen i en båge snett bakom sig över en felplacerad Fredrik Andersson. Det var han värd. Den bildsköne.

Startelvan

Så har vi kommit till delen ni väntat på. Så varför dra ut på det, här har ni den förväntade startelvan:

Vi vill reservera oss för högersidan. Jonathan Azualy testades som högerback under en tid av träningspasset och Sebastian Ohlsson och Johan Hedman alternerade som högeryttermittfältare. I övrigt är startelvan ganska väntad.

Blåvitt förväntas ställa upp med följande lag:

Den förväntade blåvita startelvan är en elva som mycket väl hade kunnat starta i en allsvensk match. Men att något annat skulle vara aktuellt i ett derby hade varit näst intill kränkande. Med andra ord finns det inga som helst ursäkter imorgon. Det är ett derby, i skinande sol, inför fullsatta läktare. Det kommer att smälla. Och jag älskar det.

Bring it on!