Om att se till verkligheten

Det är fortfarande ganska så svårt att ta in vad som egentligen skedde på Valhalla IP i går. Att ÖIS skulle spöa AIK med 4-1 fanns inte på världskartan. Det var, som jag skrev i spelarbetygsartikeln, en surrealistisk känsla. Knappt så att man tror det är sant. ÖIS förnedrade en av allsvenskans giganter. Hör själva på hur det låter. Och det med en trupp med en snittålder under 22 år. Dessutom framför mer än 400 000 tv-tittare. Snacka om att välja rätt tillfälle att överraska, skrälla och spela en glad, attraktiv och framför allt effektiv fotboll.

Först och främst så måste anfallet hyllas. Oskar Wallén och Emil Karlsson var så bra som de bara kan vara. De fick Daniel Majstorovic och Per Karlsson att se ut som knattespelare. För att inte tala om Robert Åhman-Persson som inte vann en enda duell mot Emil Karlsson på hela matchen. Någonting som ÖIS och Emil Karlsson märkte väldigt snabbt. Därför spelade de också bollen på den ytan gång efter annan. Ett sådant framgångsrecept! De hade inte en chans att följa i Karlssons löphastighet när bollen korsade hans väg. De hade inte en suck. Inte någon av dem. Och när Emil Karlssons första-touch för dagen dessutom satt där den skulle så var det ett dödligt vapen för ÖIS. Ja, med lite bättre precision så hade Emil Karlsson gjorde minst en balja till. Kanske två.

Även ÖIS mittfält var snudd på fläckfritt. För varje match som passerar som Johan Lundgren och Jakob Lindström spelar tillsammans så börjar de bygga upp ett samspel mer och mer. Ett väldigt effektivt sådant, dessutom. Och trots deras unga ålder och brist på rutin mot hårt och tufft motstånd överglänste de AIK:s motsvarighet. Celso Borges och Ibrahim Moro förlorade mittfältskampen ganska så klart. Kanske berodde det på bristande aktivitet eller inställning, kanske berodde det helt enkelt på att ÖIS innermittfält var bättre. Det är svårt att sia om – men när ÖIS har både Lundgren och Lindström tillgängliga så kommer gapet efter Sebastian Johansson inte bli så stort. Det börjar mer och mer gå upp för mig att manskapet vi har till förfogande i dag kan göra stordåd de också.

Tyvärr, och det kommer att ske, är vi lite för tunna på mitten när skador alt. avstängningar inträffar. Då finns det i stort sett bara Filip Holländer som kan ersätta. När vi dessutom av erfarenhet vet att Jakob Lindström har en vana att dra på sig en stor mängd varningar så vet vi också att han kommer få spendera en hel del tid på läktarplats. Och det är någonting som skrämmer mig. Det finns i dagsläget inte riktigt kvalitet nog att fylla en sådan lucka. Där har ÖIS ett mindre problem. Antingen måste Filip Holländer steppa upp sig och verkligen bli en man att lita på, eller så får vi se om huset. Men det är ju å andra sidan det sista vi vill göra med den ekonomiska sits vi är i.

Det får helt enkelt bära eller brista!

Vad gäller ÖIS och dess målvaktsuppsättning så tåls det att upprepas: där har ÖIS none of a problem. Det finns absolut ingenting att oroa sig för vad gäller målvaktsposten den kommande säsongen. Det är en sak som är säker. Peter Abrahamsson växer mer och mer ut till att bli ett monster – och räddningarna han gjorde igår när AIK då och då kom igenom vittnar om kvalitet. Så är det bara. Peter Abrahamsson var på tok för bra för Söderettan och i Superettan kommer han att ligga i nivå med de allra bästa (Johannes Hopf i Hammarby, bl.a.). Under tidigare säsonger har det varit luftspelet som har varit Abrahamssons svaghet – och det är det väl visserligen fortfarande – men det blir bättre och bättre för var match som går. Jag vågar mig se mer pondus än förr. När vi dessutom kan dra fram en ersättare av Fredrik Anderssons kaliber, ja – då finns det andra saker att oroa sig om.

För mig råder det inga tvivel kring vem som skall spela högerback framöver. Där är Christofer Bengtsson mitt primära alternativ. Tobias Bratt må vara en framtidsman och allt det där, men Bengtsson kommer visa sig oerhört nyttig med sin spelstil och sitt kunnande. Han finns där när det blåser kallt. Och tabbar han sig så revanscherar han sig gärna med att kasta sig med huvudet före in i nästa situation. Det är exakt så som alla spelare bör agera. Sätta exempel för sina medspelare. Gå i bräschen, helt enkelt. ”Så här långt är jag beredd att gå för att nå framgång, hänger ni på?”.

Däremot är jag inte riktigt lika förtjust i Jonathan Azulay på ytterbacksplatserna. Nej, han gör sig bäst i mitten. Skall han spela så är det där han skall göra det. Visst, han kan säkerligen spela upp sig och komma in även i en ytterbacksroll  – men där finns både Joakim Hall som bör få fler chanser, men framför allt Hannes Sahlin. Jag ser inte riktigt anledningen till att envisas med mittbackar på kanterna när det finns spelare som är klippta och skurna för just de positionerna.

Nu är det väl på sin plats att avsluta detta hyllningsinlägg med att komma ned på jorden lite. Än har vi inte vunnit VM-guld, än mindre har vi hållit oss kvar i Superettan. Spelet bådar gott – det gör det – men vi skall inte förblinda oss helt. Det gäller att se nyktert på saker och ting. Fortfarande bör målet vara att hålla sig kvar i Superettan. Det är på den nivån det bör ligga där allt ovan är en stor bonus. Vi kommer att ha motgångar vad det lider, och då måste vi kunna tackla dem på ett bra sätt. Då måste vi som supportrar ha tålamod. Vi måste kunna inse att vi är begränsade till ålder och till ekonomi. Det dummaste vi kan göra i dagsläget är att springa i väg i fantasin om att vi är ett lag för toppen av Superettan (likt en del journalister redan har gjort). Gå inte på deras snack. Gå in till säsongen med ganska så lågt ställda förväntningar, det är vad vi bör göra. För det är att se till verkligheten.