Hopp. Hack. Och en jäkla massa potential.

Åtta omgångar in. Åtta poäng ihopskrapade. En poäng per match. För att hamna på kvalplats nedåt ifjol behövde man exakt just en poäng i snitt. Nu är det ju långt kvar och serien är ytterst tajt. Som en stor poet skaldade en gång ”the loser now will be later to win”. Men med en färsk 1-5 torsk börjar kraxandet från olyckskorparna som på kommando. Det är bäst att vi börjar simma om vi inte vill sjunka som en sten liksom.

Det kan verka som om jag bara hittar tangentbordet när vi rödblå spelar i moll. Först efter den tafatta premiären och nu dyker jag upp likt en bitterhetens gubben i lådan när vi blir bankade med 1-5. Jag lovar att det bara är en slump baserad på när min tid har tillåtit mig att skriva, hade en smärre ambition att skriva nån form av djupare matchanalys efter varje match men det sprack såklart. Jaja hursomhelst det är inte medvetet att endast skriva när det går dåligt. Jag fröjdas inte att gotta mig i våra misslyckanden eller tycker det är roligast att skriva om hur usla alla är. Jag lovar.

Dessutom är inte denna text menad att vara speciellt dyster. Tänkte försöka mig på en sammanfattning av de sju seriematcherna plus en cupmatch sen jag plockade fram motorsågen efter insatsen i premiären.

Först vill jag bara lite kvickt nämna torsdagens(som jag först råkade skriva trosdagens, freudiansk slipp om mina klädvanor på veckans fjärde dag, prepubertal humor eller bara ett banalt misstag, ni kommer aldrig få veta…) match. Jag skrev ovan att jag inte tänkt vara överdrivet negativ, men låt oss fastslå en sak, vi blev slaktade igår. En förlust med 1-5 är aldrig annat än en utklassning, visst kan man prata om att det rann på lite onödigt på slutet, att vi fick två tveksamma straffar mot oss, att siffrorna inte speglar matchbilden men inte ens Bagdad Bob skulle komma undan med att säga att vi var det bättre laget. Visst vi puttade runt bollen snyggare på mittfältet men vi var klart sämre i de yttre tredjedelarna och tyvärr för oss är det ju där fotbollsmatcher till syvende och sist avgörs. I den defensiva 33 procentaren var det alldeles för obestämt och det saknades noggrannhet. Offensivt är det för få spelare som känns farliga ofta är det bara Emil som hotar, bitvis med viss hjälp från Lundgren i kombinationsspelet, men eftersom denne tenderar att ligga långt bak i utgångsläge är det endast Karlsson som är ÖIS anfallsspel en majoritet av tiden. Seb Ohlsson kan bidra med en del när han har sina matcher men mot Varberg försökte han mest hitta sin position på det centrala fältet och när han började göra det såg det ut som om han flyttades ut på kanten.

Dessutom gjorde vi vid ett par tillfällen en sak som är väldigt frustrerande och tyder på att det är få spelare som har det offensiva självförtroendet just nu. Fler än en gång kom öisare rättvända långt in på offensiv planhalva, dessutom med hygglig fart, men istället för att gå på genombrott, leta instick centralt i banan eller gå på skott valde man att spela ut bollen mot kanten för att hitta ett inlägg som sällan resulterade i något farligt. Visst ska man nyttja hela banans bredd och använda kanterna, fråga bara Bosse Pettersson, men när man har bollen under kontroll centralt på den offensiva tredjedelen måste man oftare än inte sträva efter att hitta lösningar centralt. Det är inte alltid man hittar en förstklassig målchans men man får frisparkar i farliga lägen och trycker tillbaka motståndet, visar att här är vi.

Känns kanske lite galet att lägga fokus på offensiven när vi släpper in fem bollar men målen vi släpper in handlar framförallt om tappad koncentration och vi har sett att vi kan sköta försvarsspelet. Anfallsspelet är mer av ett allmänt problem.

Och det för oss osökt in på den rödblå säsongen sett över de första omgångarna. Jag var väldigt kritisk efter första matchen men jag tycker att laget sen dess har höjt sig och visat att man hör hemma i Superettan. Redan match nummer två såg det bättre ut, den matchen brände vi ut oss redan första kvarten med en slev uselt försvars och målvaktsspel, men efter den katastrofinledningen så höll vi ihop det väl mot ett Assyriska som vid sidan av Örebro varit seriens bästa lag över de första åtta omgångarna.

Men det var först efter segern mot Brage som det kändes som om det här laget hade vad som krävdes. Inte så mycket för de tre poängen även om de givetvis var välkomna. Inte heller för att vi spelade speciellt bra för det gjorde vi egentligen inte. Utanför sättet laget tog sig samman och krigade ner dalalaget. Man visade att man var beredda att hitta sätt att vinna matcherna även om det kanske inte var det mest eleganta. Då kändes det verkligen som att det här laget kommer finna ett sätt att ta de poängen som krävs för att hålla laget kvar. Så mycket attityd, vilja och förmåga att ta lärdomar från matcherna finns i truppen. Den känslan har jag fortfarande kvar trots att maskineriet hackat lite på sistone.

Jag skrev efter premiären att hur framgångsrika vi blir den här säsongen kommer vara avhängigt av hur snabbt spelarna kan lära sig under säsongen. Efter Bragematchen kändes det som om vi hade ett gäng savanter i truppen.

Landskrona kontrade vi sönder av bara farten. En bra känsla blev bättre innan det rasslade till av grus i maskineriet och savanterna behövde plötsligt läxhjälp.

Men hur mycket grus pratar vi egentligen här? Inga gibraltarklippor om ni frågar mig. Vilket ingen har gjort men jag svarar ändå.

Gruset kom i form av en derbyförlust mot GAIS där vi blev brutalt kn…brända av en domarinsats som är bland det bisarraste jag sett, man ska undvika ondgöra sig över domaren, men ibland är det omöjligt. Inget att göra åt och bara att släppa, de gör sitt bästa, men herregud. Sen är det två 0-0 matcher mot GIF Sundsvall som är ett topplag i serien och en lite menlös match mot J Södra där laget aldrig ger sig själv riktigt chansen. Inga katastrofer spelmässigt om än långt ifrån perfekt. Sen då debaclet mot Varberg där laget måste rannsaka sig själva, bryta ihop och komma igen.

Självklart ska man inte strö för mycket rosenblad över de senaste fyra matcherna men tycker inte man kan dra från dessa matcher något som säger att vi inte håller för superettan.

Därmed inte sagt att det saknas brister och saker som behöver förbättras. Varbergsmatchen och även insatsen mot Assyriska i omgång två visar att när laget tappar fokus rasar försvarsspelet, vi har ingen så pass stark defensiv ryggrad att vi kan slappna av i försvarsspelet och ändå lösa det. Men man har också visat att det finns ett habilt försvarsspel när skärpan är på plats. Det dåliga positionsspelet vi såg från mittfältet i den första matchen har korrigerats till största delen, även om man ibland tappar koncentrationen och hemfaller i gamla synder.

Det som oroar mer är då anfallsspelet. Det blir väldigt mycket Emil mot resten. Vissa bidrag från Seb Ohlsson och även Johan Lundgren de gånger han hinner fram, dock saknas det sista lilla från dessa två. Ricky och Oskar glimtar till ibland men de känns sällan som de hotar. Det blir lite för enkelt för motståndarna att spela försvarsspel, håll koll på Emil, vilket som tur var inte varit det lättaste så långt, så löser man defensiven mot rödblått. Så kan det inte vara, Karlsson lär knappast kunna hålla toppformen över 30 matcher, det kommer alltid dippar. Och då måste fler spelare bidra.

Det handlar å ena sidan att höja sig individuellt. Men även att få in ett allmänt tänk bland spelarna. Som det är nu tar man oftast lite fega, simpla beslut offensivt, som nämndes ovan spelar man bollen ut mot kanten när man har läge att hitta lösningar centralt, det handlar om att ta löpningar med och utan boll in mot de ytor som är farliga, avgörande målet i CL-finalen igår är ett lysande exempel på en sån löpning utan boll av Robben, full fart in i ytan där målen görs. För rödblå del såg man motsatsen med boll mot Varberg när Hall, eller det var nog Sahlin, fick bollen i vänster innerläge med gott om yta och fart och istället för att ta den farten, skära in centralt och gå på avslut, väljer att sänka farten, stanna mer perifert och slå ett förvisso ok inlägg som inte blir farligt öht. Dessutom har vi en tendens att leta Emil hela tiden, eftersom spelarna vet att han kan lösa nästan alla situationer. Vilket är fair enough, han är i bra form, spelare i form ska ha bollen, men då måste man också ge honom möjligheter genom att bege sig iväg i offensiva löpningar. Inte bara vänta och se vilket i princip alla utom Johan Lundgren tenderar att göra.

Så det finns mycket att jobba på offensivt och är det något som oroar så är det just det att vi är väl med i matcherna men inte kan göra det där målet som tippar över poängen på vår sida. Något som gör att man får kämpa ont för varje poäng.

Vi ska dock inte glömma bort att vi haft ett tufft schema där vi mött tre av de fyra topplagen samt spelat ett derby. Dessutom har vi många spelare som gör sin första säsong på den här nivån och generellt är det lättare för defensiva spelare att ta det där klivet smärtfritt varför det är naturligt att anfallsspelare har lite kämpigare i början. Återigen. Det kommer an på hur snabbt spelarna kan lära sig att hantera elitfotboll hur vi klarar oss den här säsongen.

Att vi har en tunn trupp som ibland kommer kräva en del pusslande när vi får skador och avstängningar visste vi sedan innan. Inte mycket att göra åt. Med det sagt, ska vi värva någonting i sommarfönstret så är det någon som kan hjälpa Emil offensivt att ge laget de där målen som tippar vågskålen i jämna matcher. Det kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller nedflyttning.

Rent individuellt så här långt var ju Peter Abrahamsson i nån mening lagets på förhand stora stjärna, han var spelaren som kompisar som håller på andra lag kände till och frågade kring. På pappret vårt kanske starkaste kort och en av seriens bättre målvakter. Tyvärr har han inte riktigt levt upp till sitt rykte, visst har han gjort en del klassräddningar, men det har också varit bitvis svajigt och han har inte spridit det lugn och den trygghet man hoppades på. Vilket i mina ögon är viktigare än något annat för en målvakt. Peter kan bättre.

Bengtsson har för mig varit den kanske största överraskningen, senast vi spelade SE hade han svårt att hänga med och man tänkte väl att två säsonger i söderettan knappast skulle gjort honom vassare men han har varit hur säker som helst, sliter som en galärslav och lyckas även komma fram offensivt ibland. Han är inte Cafu men en härlig start på säsongen för veteranen och ett lysande exempel för småknoddarna i laget.

Leinar har också varit lite bättre än jag hoppats även om han varit mer upp och ner än Bengan, ibland har han lite svårt att hänga med i djupled och ibland klickar samarbetet med mittbackskollegan men Leinar är en kämpe och hans pondus betyder mycket för laget, dessutom ett ständigt offensivt hot på fasta.

Adam Rosén har varit bitvis lysande. Att han ter sig lite skadebenägen är oroande men han har under stunder visat ett mittbacksspel som är det bästa jag sett i rödblå tröja på många år, kombinationen storlek, hygglig bolltouch och en ok snabbhet för en så stor spelare kan ta honom långt, tillsammans med Emil Karlsson bäste öisare så långt.

Azulay började lite tveksamt men har spelat upp sig, jäkligt rivig, ibland i överkant, trygg med bollen, ibland i överkant, i slutet av året gissar jag att han är en av våra bästa spelare, lär sig varje match.

Sahlin har inte kommit rätt in i säsongen, vill så mycket men spelar utan självförtroende och pondus, bollträffen är långt borta. Hade dock ett närmast episkt inhopp mot GAIS som ensam mittback. Det kanske är hans roll?

Hall har inte spelat så mycket, fick inte ut mycket mer än ett par ok kombinationer med Sahlin mot Varberg, lite lära och se säsong för honom där han troligen kommer få hatta runt på olika positioner.

Bratt har redan fått pröva på hattandet ordentligt. Han har fått agera Prytz potatis. Han sätter honom överallt på planen och Bratt går in med maximal inställning och så så utdelning. Ännu dock ej fått spela desto mer på sin position. Skön attityd får man ge honom.

Jakob Lindström är våran viktigaste spelare, vi måste ha honom på planen och i form. Så enormt mycket tryggare med honom på plan trots att han ännu inte hittat maxnivå, åtminstone inte i det offensiva spelet, som rivjärn och bollvinnare var han lysande fram till sin skada.

Johan Lundgren har sprungit mer än vad Romario gjorde under hela sin karriär de inledande matcherna. Initialt mest fokuserat på försvarsspelet och ibland blir det lite för mycket springa och för lite tänka, men glimtar till med fina offensiva aktioner. Också en spelare jag tror kommer lyfta ju längre säsongen går.

Sebastian Ohlsson var jag hård mot premiären, men trodde samtidigt att han kunde lära sig under säsongen. Den inlärningskurvan gick snabbare än jag trodde, redan match två var han vår bäste spelare under första halvleken och har snabbt visat att han kan prestera på SE-nivå. Dock fortfarande ojämn och har svårt att sätta pricken över i:t, grädden på moset. Måste jobba på tillslaget på såväl avslut som inlägg, vet inte om det handlar om att han stressar iväg bollen eller att han likt Fredrik Ljungberg helt saknar bra bollträff. Likte Fredrik Ljungberg skulle jag också gärna se mer diagonallöpningar in i boxen och mindre spel i periferin. Defensivt har han i stort sett varit kanon sen premiären. Härlig inställning och kamp. Visar vinnarskalle. Kan han bara få till sista passningen/avslutet kan det bli bra det här.

Jakob Eriksson är snabb. I övrigt har han inte visat mycket av värde. Otroligt svårt i defensiven. Ligger sällan rätt i positionerna både framåt och bakåt. Vilket är synd för när han väl får bollen i bra lägen slår han i princip samtliga försvarare i serien på ren jäkla utväxling. Jobbar han på positionsspel, en mot en situationer defensivt och inspel kommer han bli en mardröm för seriens ytterbackar. Han är snabb.

Johan Hedman har inte haft den lättaste av säsonger. Lite skador. Spela på ovan position. Samtidigt som han letar tempot. Men han har ändå gjort det helt ok, han letar ständigt offensiva lösningar, vilket ibland blir lite övermodigt men det behövs spelare som vill slå den avgörande passningen och inte bara den enkla lösningen. Problemet är väl när han ska spela som en av två centrala fältare att det blir lite för många farliga bolltapp. Jag gillar dock Hedman, ger alltid sitt yttersta, förhoppningsvis får vi se honom i hans mer naturliga roller längre fram i banan fortsättningsvis.

Emil Karlsson har varit vår bästa spelare så här långt. Han krigar, löper, är stark som en oxe, skapar chanser och är som sagt hela vår offensiv en klar majoritet av tiden. Han är inte klinisk i sina avslut men jag tycker inte man måste vara det för att vara en bra offensiv spelare, Karlsson har producerat på varje nivå han varit och så även i Superettan. Inga jämförelser i övrigt men Shevchenko var en annan spelare som ofta skapade massor men vars avslutningsprocent var sådär, hans produktion var det dock absolut inget fel på och intressant nog sågs han tillslut som en klinisk avslutare… Detsamma lär knappast hända med Emil men jag är nöjd så länge han gör mål, skapar målchanser och är ett ständigt hot. Skulle gissa att han är det första spelaren motståndarlagens coach går igenom under matchgenomgången. En lite märklig sak med Emil är att han ofta bara lyckas med ett skickligt tekniskt nummer per spelsekvens, det är som om han är en rollspelsfigur som bränner all sin mana direkt och sen inte har något kvar till nästa utmaning. I övrigt en kanoninledning av Emil som var lite ifrågasatt inför säsongen, bra defensivt också.

En som inte haft någon kanoninledning är Oskar. Han glänser till ibland men de farhågor om att hans tempo och fart inte skulle klara nivåhöjningen har tyvärr besannats. Man ska dock komma ihåg att Oskars styrka är boxspel och att hålla ifrån sig försvarare i statiskt spel. Vi har inte haft speciellt mycket tryck offensivt än så länge den här säsongen, mest handlat om omställningsspel och där är inte unge herr Wallén någon hjälte. Visar ibland att det både finns en bra avslutare och targetplayer samt en hyfsad fotbollshjärna. Ge honom tid och lite mer öisboll på offensiv planhalva så tror jag det kan lossna. Men jobba på fotarbetet Oskar!!!

Ricky är i nivå med Sebastian vad avser ojämnheten, men sämre defensivt och klenare i kroppen. Har dock sekvenser där han hör till en av få som hotar offensivt och då anar man en poängspelare. Personligen tycker nästan jag att han är vassare på en kant, som forward är han för svag i kroppen för att kunna ta sig runt försvararna och än så länge har han inte visat någon kvalitet i avsluten. Då är hans inlägg/inspel vassare.

Filip Holländer höll jag på att glömma bort. Har inte alls kommit rätt in i säsongen. Noll självförtroende. Helt förvirrad ute på planen och ser svag ut fysiskt. Svagare än ifjol. Vet inte om det är skadorna som gjort att han tagit ett steg tillbaka men jag hoppas verkligen att han hittar tillbaka på rätt spår för det finns en spelare här. Skulle vara helt avgörande för bredden på centrala fältet om han hittar spelet igen.

Daniel Paulsson och Henrik Carlsson har spelat för lite och för hoppigt för att man ska få en bild, men det lilla man sett ser Daniel lite för klen ut fortfarande medan jag blev sugen att se mer av Henrik efter inhoppet senast, ter sig redan redo rent fysiskt sen får man se om han har tempo och kvalitet för att klara det. Ge honom en halvtimma som forward bredvid Emil?

Det var allt tror jag. Kan ha glömt nån spelare men flickvännen vankar av och an bakom mig. Dags att avsluta. Degen i eftermiddag. Förhoppningsvis kan laget höja offensiven och hålla skärpan defensivt. Jag tror fortfarande på det här laget, även ifjol fanns det frågetecken offensivt, då löste det sig. Som sagt är det lättare för defensiva spelare att kliva upp en nivå, jag tror och hoppas att det finns potential för förbättring hos flera av våra offensiva spelare, främst Seb och Oskar, även om jag såklart gärna skulle se ett nyförvärv på forwardssidan men vi vet läget. Vi får lita på det vi har. Jag har fortfarande hopp. Det här är en trupp knökfull med vilja att förbättra sig. Hoppas våra coacher har vad som krävs för att förädla detta.

Bränn Värmland!!!

 

 

Eller åtminstone knäck Degerfors. I eftermiddag. Ses och hörs.