Doom, Gloom och Superettans Lille Skutt

Så är vi då där. Fyra matcher kvar och placerade på nedflyttningsplats med tre poäng upp till såväl kval som säker mark. Vi visste ju egentligen redan före säsongen att det här läget kunde uppstå. Att det till och med var ganska sannolikt. Vi kom till spel med en ung, oerfaren trupp där vi, i brist på ekonomiska muskler, chansade på utveckling och entusiasm. Med en uttalad ovilja att chansa med ekonomin valde man att chansa med kvaliteten. Så vi visste ju allesammans att det skulle bli kämpigt. Inte blev det lättare när vi ganska sent förlorade vår mest erfarne spelare som vi sedan inte hade pengar till att ersätta. Men så spelade vi så bra på försäsongen. Visade att våra smågossar hade kvaliteter. Har kvaliteter. Och hoppet smög sig på. Det här laget är fan inte så dåligt. Vem behöver rutin? Vem behöver fler än tre centrala mittfältare? Jag lurades av detta. Även om jag till mitt försvar slängde in en brasklapp om att det också fanns en överhängande risk för att vi skulle behöva kriga i botten. Man måste ju täcka alla sina baser för att verka smart i efterhand.

(svaret på fråga två är för övrigt laget där mittfältare nummer tre blir sjuk och en av de två friska fältarna blir avstängd oftare än Vinny Jones)

Match nummer ett blev ett brutalt välkomnande men sen såg det lite bättre ut i några matcher, Emil Karlsson ledde styrkorna men blev för ensam med att bidra framåt och segrarna uteblev, Karlsson tappade formen, laget allt självförtroende och det där centrala mittfältet blev ett stort svart hål där en ung kapten sprang runt tyngd under bindeln och försökte förstå varför han hade så svårt att hänga med.

(svaret om du undrar Jakob är positionsspel, positionsspel, positionsspel, när tempot går upp kan man inte längre leva på bara aggressivitet och kvicka fötter)

Så då står vi då där några månader senare. Hösten virvlar mot vår härdade ÖIS-hud. Med en ny tränare men en seg gammal skosula till tabellplacering. Lantz är en intressant tränare, mer passande för det juniorlag vi sitter på då han ter sig mer fokuserad på individuell utveckling än vad Prytz var. Däremot är jag lite mer skeptisk om han är rätt tränare i det läget vi är i just nu. Han har i mångt och mycket fokuserat på att bygga upp ett spel men hans coachning har inte andats någon känsla av att ”helvete nu måste vi krångla oss över strecket”.  Åtminstone inte förutom de två senaste matchavslutningarna. Lantz ter sig mer som än tänkande tränare än en stor inspiratör som får spelarna att springa genom en bergsvägg. Generellt är en tänkande coach bättre på sikt men i desperata tider kan en Navysealskrikare vara bättre för att pumpa upp spelarna till att frusta sig till grisiga poäng i oktoberkylan.

Och spelarna behöver verkligen pumpas upp. De är så räddhågsna där ute. Självförtroende som en överviktig tonåring med kraftig akne. Superettans Lille Skutt som ligger och darrar där i botten.

Men nu är det Lantz som sitter där och han är som nämnt en intressant tränare. Laget HAR med något undantag sett bättre ut. Enskilda spelare har tagit kliv i rätt riktning, Jakob Eriksson har slutat springa åt fel håll med bollen, Johan Lundgren har snäppt upp sig och Oskar Wallén har gjort sina bästa minuter för säsongen de sista matcherna. Tyvärr har poängen uteblivit. Eller mer exakt de tre poängen. För jag vet inte vilken säsong i ordningen kryssar sig rödblått mot de nedre regionerna.

Jag önskar innerligt att ÖIS i fortsättningen sätter en policy att ALLTID gå för tre poäng. Oavsett motstånd och läge. En poäng är värd så lite i jämförelse och jag tror på det psykologiska värdet i att aldrig vara rädd att förlora sin poäng vid oavgjort läge är värt så mycket mer. Jag vet inte hur övriga supportrar känner men undertecknad är beredd att förlora enpoängare mot de gånger man faktiskt avgör matcherna. Är så vanvettigt trött på oavgjorda matcher. Det är ett fotbollens självbedrägeri under trepoängssystemet.  Rent statistiskt är det helt ologiskt att bevaka en poäng i en lång serie med tanke på att ett oavgjort resultat hintar om att lagen är ganska jämna, ergo bör man ungefär vinna respektive förlora hälften av gångerna. Då oavgjort endast ger en tredjedel av poängen blir matematiken ganska enkel. Då har jag inte tagit hänsyn till den tänkbara psykologiska fördelen en minskad rädsla för att förlora skulle kunna innebära.

Ett sidospår kanske men det är så frustrerande att spela oavgjort hela förbannade tiden. En sekvens jag har svårt att släppa är mot Sundsvall då vi fick ett inkast högst upp på offensiv planhalva i 95e minuten i en match där fjärdedomaren visat fem minuters tillägg. I straffområdet finns Mourad och Wallén, två killar med sina absoluta styrkor i boxspelet och fysiken, mot två trötta GIF-mittbackar, Åhlander hade gått på knäna från minut 60. Övriga ÖISare är på defensiv sida boll. Då väljer vi att bara försöka låsa fast bollen på offensiv planhalva sista 20 sekunderna för att säkra en poäng. Länge sen jag var så arg på mitt lag. Så. Fruktansvärt. Arg.

Nu har jag malt på om allt dåligt under säsongen. Som om ni inte redan känner till allt detta. Doom and gloom har varit temat för oss ÖISare ett bra tag nu. Vi har ju fått vänja oss vid tuffa tider det senaste decenniet så vi börjar bli rätt hårdhudade. En nedflyttning kryper allt närmare.

Men.

Frågan är hur stor katastrof en nedflyttning skulle vara?

En av poängerna med att hålla ned kostnaderna var att vi skulle ha råd att åka ur igen. När jag diskuterade satsningen på unga spelare i våras var en av mina käpphästar att om man väljer en sådan linje, som jag anser är helt rätt för en klubb i ÖIS läge, måste man hålla fast vid den. Våga vara långsiktig. Ta motgångar utan att få panik. Lära av misstagen. Bli bättre. Försöka igen. Då får vi kanske ta en nedflyttning även om det suger nåt så djävulskt, speciellt med tanke på att detta laget med små justeringar, lite individuell utveckling och bättre självförtroende absolut kan etablera sig i SE. Men nu är det som det är och då är det viktigt att man inte går i taket och helt byter spår.

Dessutom är det ju inte slut än. Vi har tre poäng upp till bägge strecken. Endast J-Södra har bättre målskillnad. Vinner vi resten får vi kvala(om inte Värnamo börjar vinna sina matcher med ett par bollar). Nu är knappast fyra raka troligt med tanke på hur det har sett ut men kan vi bara hålla häng på Värnamo till sista omgången kan allt hända. Vi har sett bättre ut på sistone, dessutom börja man kunna skönja lite form på ett par offensiva spelare. Så det är inte kört.

Grejen med Lille Skutt var ju dessutom att han trots sin rädsla alltid visade mod när det väl kom till kritan.

Så hoppa mina små vita kaniner! Hoppa!

Det hade ju varit en snygg slutkläm men när jag nu fått tummen ur och slänger upp ett inlägg tänkte jag passa på tre ”korta” kommentarer.

För det första. Jakob Lindström. Jag hade inte tänkt mig några större spelaranalyser, får komma efter säsongen, men jag har jag ju slängt iväg några hugg mot vår kapten så jag känner att jag vill förtydliga lite. Jakob har tvivelsutan haft en tung säsong. Han har hamnat fel, haft svårt att hänga med, hans svaga positionsspel har blivit exponerat, lägg till detta att han slitit med självförtroendet och kaptensbindeln har sett ut att väga som en mindre järnhandel. Inget bra år. Grejen är att pojken har ett stort spel i sig, han är kvick i fötterna, bra på att vinna boll, ovanligt bra defensivt en mot en för en svensk innermittfältare, hygglig passningsfot om han får lite tid, dessutom har han förmåga att löpa med boll och vara på plats i boxen då det vankas målchanser. Därför är det så gäckande att han inte får till det. Grejen är att jag tror det krävs ganska små justeringar för att han ska hitta rätt och det är dessutom saker som går att coacha. Få tydliga instruktioner kring vilka utgångspositioner han skall ha, lära sig ta några steg ner i banan för att hamna på rätt sida, få upp blicken i det defensiva spelet för att plocka upp spelare innan de blir hot, ta rätt löpväg för att komma rakt in i duellen istället för ett steg bakom(hur ofta ser man inte honom springa rakt in i bakhasorna när en justering på några grader skulle göra att han vinner bollen klockrent) och kanske lite täckaytorskola med Henrik Rydström. Positionsspel. Positionsspel. Positionsspel. Lantz kan vara rätt man på rätt plats för Il Capitano. Jag var för övrigt ganska positiv till att han fick bindeln men med facit i hand var det ett misstag. Det blev för mycket för en ung kille som gjorde första säsong på elitnivå. Oh well, det lär ha stärkt honom och jag hoppas han får fortsätta till nästa år, kan lika gärna låta honom växa in i det. Det finns en spelare här. Hoppa lilla vita kanin! Hoppa!

För det andra. Ekonomin. Gellerman har redan visat på frågetecknen kring vart pengarna tar vägen. Vi har tillräckliga inkomster för att vara ett lag på övre halvan i SE. Förhoppningsvis handlar det om gamla degar från krisåren som ligger och surar. Förhoppningsvis kan vi klara att hålla uppe inkomsterna tills alla gamla ankare plockats väck. Förhoppningsvis kan vi få än mer transparens gentemot supportrarna vad avser ekonomin. Förhoppningsvis kan vi supportrar betala tillbaka genom att bibehålla passionen för klubben trots alla motgångar. Vi kan vända det här. Jag tror verkligen det.

För det tredje. Vår juniorverksamhet verkar på väg att implodera. Även om man bortser från alla gråtande anhöriga till spelare som beklagar här och på andra platser så är det nåt som inte stämmer med klubben ungdomssatsning. Ska vi köra på linjen att utveckla unga spelare måste vi ha en ungdomsverksamhet som hör till de bästa i Sverige, i Norden. Det är vi inte i närheten av. Hoppas man jobbar på att förändra och förbättra och inte blir defensiva när det uppstår kritik. Vi lär få återkomma i ämnet.

Jaja nu ska jag ge mig. Fyra matcher plus eventuellt kval kvar. Östersund på lördag. Inget att spara på. Boom boom. Swap  swap. No more doom. No more gloom.

Det finns Fergie time. Och det finns Lille Skutt time.

Hoppa mina små kaniner! Hoppa!