Kan ÖIS bli ortens lag?

Har ni inte läst Erik Nivas text om AIK:s lyckade satsning på förorterna i Stockholm redan så gör det nu. Klicka här för att komma till artikeln (tyvärr är den numera plus-låst). Jag tänker inte gå in djupare på att förklara vad artikeln handlar om för att jag vill att ni ska gå in och läsa den från första till sista tecken. Så gör det nu!

Så, har ni läst? Bra.

Då kan vi fortsätta fokusera på sällskapet. ÖIS har en historia av att vara ett lag med sina rötter i stadens finare kvarter. Epitetet överklassklubb är inte något som alla är speciellt stolta över men att ÖIS är en klubb med många förmögna anhängare går inte att förneka. Klubbens bakgrund går att jämföra med kungliga AIK från Solna. Nutiden är dock en annan.

Nu för tiden är klubbarna ganska olika. AIK är en av Sveriges modernaste klubbar och man har på ett beundransvärt sätt lyckats integrera ungdomarna från stadens norra förorter i sin satsning på ett sätt som saknar motstycke bland svenska elitklubbar. För några år sedan hette idolerna i Solna Daniel Tjernström, Krister Nordin och Mats Rubarth och hade fostrats med det svenska föreningslivets geggiga grusplaner och oändliga löpmeter i januari. Nu finns visserligen Nils Eric Johansson och Per Karlsson men laget har kryddats med namn som Robin Quaison, Alexander Milosevic och Nabil Bahoui. Spelare uppfostrade med en teknisk fotboll på diverse asfaltsplättar på olika bakgårdar. Om man ska generalisera. En del fostrade hos AIK, vissa värvade i högre ålder.

Den nya utvecklingen har fått två viktiga konsekvenser. Dels är har man i Quaison, Milosevic och Bahoui fått en mycket lovande innermittfältare, en stabil allsvensk mittback och en mycket intressant yttermittfältare. Men det är kanske inte det absolut viktigaste. Det absolut viktigaste är att man helt plötsligt blivit det självklara valet för ungdomarna i stadens norra förorter. I en intervju Bojan Djordjic gjorde i podcasten Agendasättarna för några månader sedan pratade han om hur AIK-halsdukarna helt plötsligt börjar synas på tunnelbanestationen i hans gamla hemort Husby.

Med Bojan, Martin Mutumba och de andras inträde i AIK har ungdomarna i förorterna fått ett svenskt lag dom kan känna en koppling till. Ett lag där deras killar finns. Killarna från deras gårdar. Killarna som visar att även dom kan ta sig hela vägen till stora allsvenskan. Det har genererat klubben både nya supportar såväl som spelare.

Långt till Stockholm

I Göteborg har inget lag riktigt lyckats på samma sätt som AIK. Ganska få av stadens klubbar har någon koppling till förorten. Ganska få av stadens stjärnor har sina rötter i stadens mer invandrartäta förorter. Då är det inte heller speciellt konstigt att idolerna i förorten heter Messi och Ronaldo och spelar i Spanien istället för Leinar och Lindström i Göteborg.

Vad är då anledningen till att det inte finns någon tydlig satsning liknande AIK:s i Göteborg? Varför finns det inget lag i Götborg som lyckats integrera förortens talanger i sin verksamhet på ett lika framgångsrikt sätt som den allmänna idrottsklubben från Solna?

IFK Göteborg har fått ett rykte om sig ha svårt att hantera spelare som går utanför ramen. Detta har Mathias Ranegie beskrivit efter sin lyckade tid i Häcken . Gais lyckades visserligen slipa fram diamanter ur Mervan Celik och Bobbie Friberg Da Cruz och sätter nu sitt hopp till Malkom Moenza, men någon så tydlig satsning som AIK är det absolut inte.

BK Häcken har på senare tid börjat satsa mer och mer på ungdomar från trakten. Bröderna Gustavsson från Mölndal, Carlos Strandberg från Hisingsbacka och den makedonska U21-landslagsmannen Leonard Zuta från Västra Frölunda. Att Häckens satsning inom en överskådlig framtid ska ge samma resultat som AIK:s, där dessa spelare är bärande är svårt att se i nuläget.

Om vi då går tillbaka till ursprungsfrågan om varför det ser ut så här så finns det troligtvis flera anledningar. En ganska snabb slutsats att dra är att det finns en puttrande rasism bland ungdomsledare och folk på ledande positioner i storklubbarna. Det kan säkert finnas ett visst mått av sanning i det. Då det finns en utbredd främlingsfientlighet här och där i vårt samhälle vore det väl inte helt otroligt att det letat sig in även i föreningslivet. Men det är inte hela sanningen. Den är troligtvis mer komplex än så.

Förutom BK Häcken jobbar stadens elitklubbar ganska lite i stadens mer invandrartäta förorter. Kontakterna mellan klubbarna i förorterna och stadens elitklubbar är förhållandevis få och i Öis fall försvinnande få. För att lyckas med en omställning måste elitklubbarna jobba mycket närmare förortsklubbarna. Detta gör att avståndet mellan klubben i förorten och elitklubben blir större och förståelsen för varandras vardag och verklighet blir mindre. Dessutom är ledare med en bakgrund i förorten en enorm bristvara i många av stadens elitklubbar.

I ett rödblått perspektiv

Vad har då detta med ÖIS att göra? Jo, självklart finns det massor av paralleller att dra mellan ÖIS och AIK även om det just nu är två klubbar som just nu är ganska långt ifrån varandra storleksmässigt. Ska en ny kurs tas när det gäller ungdomssatsning är det lika bra att ställa in den kursen redan nu. I de relativt lugna vattnen i Division 1 Södra.

Under året har ÖIS på ett eller annat sätt arbetat socialt utanför Göteborg i ett försök att marknadsföra klubben. Man har dessutom slutit avtal med Mölnlycke IF och Kode IF om samarbetsavtal gällande olika sorters utbyte på ungdomsnivå. BUS-projektet är dessutom något man arbetat aktivt där man i olika kranskommuner till Göteborg anordnat spontanfotboll på skoltid. I framtiden finns också planer på någon form av helg- och kvällsverksamhet där spontanidrott ska arrangeras. Vilken väg dessa planer tar nu när laget inte längre tillhör elitfotbollen är dock oklart.

Allt detta arbete handlar självklart om att stärka klubbens ”varumärke” hos ungdomar utanför Göteborg. Med projektet når ÖIS ut till ungdomar som annars kanske inte alls hade brytt sig om svensk fotboll över huvud taget. Nu ökar man chansen att dessa ungdomar börjar hålla på ÖIS istället för Barcelona, Manchester United eller Real Madrid. På så sätt är projektet smart och helt rätt. Dessutom gör detta att unga spelare med talang redan har bra koll på ÖIS och mycket väl kan tänka sig att hamna på ÖIS-gården någon gång i framtiden.

Problemet är dock att man gör det lite för enkelt för sig själv. När BUS-projektet ska ut och lanseras åker man inte till Angered, Bergsjön eller Hammarkullen. I nuläget vet jag inte om det finns planer på att röra sig ut mot fler förorter än dom ganska välbärgade områdena längs Boråsvägen men det är i varje fall där man börjar.

Anledningen till att BUS-projektet förläggs dit det gör är med största säkerhet att det är enklast så. Kontakterna är redan knutna, avståndet är inte långt. Vare sig geografiskt eller kulturellt. Stigarna är redan upptrampade

Det går dock att argumentera för att man gör det aningen för enkelt för sig.

Det är självklart oerhört behjärtansvärt att man ens tar sig ut och tar samhällsansvar, även om det också handlar om marknadsföring, men frågan är om man verkligen sätter in insatserna där det borde? Enligt min mening hade en seriös satsning på stadens mer invandrartäta förorter gett ett bättre resultat.

Av naturliga skäl har många invandrare inte något svenskt favoritlag. Supporterskap ärver man ofta och är föräldrarna inte ursprungligen från Sverige så är det inte så konstigt om man inte har något svenskt lag närmast hjärtat. Där har ÖIS en gyllene chans att etablera sig på samma sätt som man nu försöker göra i Härryda och Mölnlycke.

En plan

Vad krävs då för att ta detta steg?

Först och främst handlar det om att förstå sig på de områden man vill in i. Det är ingen myt att ÖIS till stor del består av män i äldre medelåldern i prassliga jackor och ett välfyllt bankonto. Det finns såklart både fördelar och nackdelar med detta och säga vad man vill men det är en form av identitet det också.

Vad som däremot blir ett problem är att det finns ganska lite kunskap och förankring i stadens mer invandrartäta förorter. I ungdomssektionen finns visserligen en hel del spelare med invandrarbakgrund men på ledarsidan är det ganska illa ställt med folk med en annan bakgrund än svensk medelklass.  Detta är givetvis ett problem om man vill bli en mer mångkultuerell klubb.

För om man ska vända på skutan och verkligen dra nytta av all den talang som finns i stadens förorter före någon annan klubb i stan förstår vad det handlar om så räcker det inte att titta på spelare vilken spelare som är bäst i Lärje-Angered i Gothia Cup och plocka in honom till U16 så snabbt det är möjligt. Då behöver man gå hela vägen.

Vill man bli det självklara valet för kidsen i Angered, Bergsjön och Hammarkullen måste man först och främst baxa ut BUS-projektet dit och lägga tyngdpunkten där. På kvällar och helger ska ÖIS spontanfotboll vara det självklara valet för ungdomarna. Då bygger man relationer med ungdomarna på plats och bygger namnet ÖIS som någ0t man kan lita på.

Sedan krävs samarbeten med klubbar i samma områden. Dels för att vägen för spelarna ska bli kortare mellan exempelvis Lärje-Angered och ÖIS men även för att kunna ha någon form av tränarutbyte. Som jag tidigare nämnt kommer det inte räcka med att locka in enstaka spelare för att bli ”ortens lag” man måste gå hela vägen och förnya överallt. Det finns ett enormt engagemang på många ställen i stadens förorter och kan man ta del av detta och väva in det på ÖIS-gården har man vunnit mycket.

Ska Öis blir en klubb som går hem på andra ställen än Grundsund, Örgryte och Långedrag krävs en renovering överallt. Se till att locka de mest engagerade ledarna i förortens föreningar och ge dem den utbildning som krävs för att träna ungdomslag i klubben. Tränarbristen i klubben är ett faktum och ska Öis ha en akademi att vara stolt över är det inte bara spelare som ska utbildas. Det ska även ledare göras.

Bollen ligger där framför er kära sällskap. Det är bara att klippa till.

Källor: Linje Blå AIK, Agendasättarna avsnitt 36,