Med lite distans till bedrövelsen

Allt fallerar. Det hände 2009, det hände 2011 och det hände i lördags. Efter att ha varit uträknade kämpade man sig tillbaka för att falla på mållinjen. Man intalar sig att man gett upp. Att hoppet är ute. Man står där och är sådär drygt pessimistisk för att verka lite förmer. Fast innerst där inne tror man fram till slutsignalen att det ska gå vägen. Tills allt brister.

Hos mig och många andra yttrar sig besvikelsen först och främst som ilska. Jag skriver någon bitter tweet och något meddelande med väl valda ord. Sparkar till i marken och sliter mig i håret. Som om det inte vore nog kommer en armada av poliser med hjälmar och hundar och ställer sig i vägen för mitt synfält. Jag spyr en del galla över dessa en kort stund innan jag ser något som berör mig djupt.

Några meter framför mig står Peter Abrahamsson och storgråter. Han är helt förstörd. En medelålders kvinna försöker trösta utan resultat. Peter går vidare längs med staketet och klappas om av hundratalet supportrar. Sedan följer en rad spelare med. David Leinar håller huvudet högt och tar artigt i hand medan han försöker hålla undan tårarna. Sebastian Ohlsson gråter nästan mer än Peter Abrahamsson, så även Jacob Ericsson. Hannes Sahlin ser ut över den ståplatsläktare han känner så mycket med och ser likt resten av spelarna bedrövad ut. Ingen av tränarna syns till. Marcus Lantz sitter kvar på bänken. Det är ett nederlag även för honom.

Väldigt få av spelarna hade inför säsongen spelat i någon av landets två högsta serier. Öis lyfte dem från sina dåvarande lag och gav dem chansen att bygga ett alldeles eget lag i superettan. En förlorarförening skulle ta revansch. Söderettan var avklarad och nu skulle ett gäng ungdomar ta det vidare. Man skulle inte upp i Allsvenskan direkt men man skulle i alla fall hamna på säker mark i landets näst högsta serie.

Ungdomarna nådde inte upp till målen. Om det berodde på pressen utifrån eller pressen inifrån är en fråga vi nog inte kommer få svar på. Klart är dock att det gjorde väldigt ont för väldigt många när det väl brast.

Vems fel?

Som alltid när botten nås och allt tar slut ska skuld fördelas. Att leta syndabockar är naturligt. Människan söker alltid anledningar till saker och ting. Tyvärr är det enklaste oftast att bara koncentrera sig på en person. Det är svårt att i trängda situationer agera rationellt och sprida skulden. Den här gången hamnade Kent Carlzon och till viss del även Marcus Lantz i skottgluggen.

Fullt naturligt. Kent Carlzon har ansvaret att plocka ihop en trupp som är tillräckligt slagkraftig för att etablera sig i superettan. Med det uppdraget har han misslyckats. Därför får han skulden.

Marcus Lantz plockades inför säsongen in för att assistera Hans Prytz. I den ganska diffusa rollen U21-tränare togs han in och folk undrade hur man trots den ansträngda ekonomin hade råd med ännu en tränare. Under sommaren ersattes Hans Prytz med Marcus Lantz och det hela börjar mer och mer se ut som något som sedan tidigare varit planerat.

Sedan Lantz tog över har poängsnitt jämförts mellan honom och Hans Prytz. En jämförelse som den nuvarande tränaren tillslut vann. 0,93 blev snittpoängen för Lantz. Prytz landade på marginellt svagare 0,87. Båda snittpoängen är räknade på enbart seriematcher. Skillnaden är marginell och att säga huruvida den ene tränare varit mer lämpad att hålla laget kvar i serien än den andra är svårt. Klart är dock att Beslutet att sparka Prytz var allt annat än givet.

Vem ska då ha skulden för årets misslyckande? Kent eller Lantz?

Svaret på den frågan är nog Mattias Asserståhl och fotbollsstyrelsen. Det var den styrelsen som anställde Kent Carlzon och lät göra tränarbytet. Det var även den styrelsen som lät underskottet bli bli så stort som det blev och lät oss supportrar återigen pumpa in pengar för att lösa problem vi själva inte har någon del i.

Den 14:e november. Om två veckor är det dags för årets andra medlemsmöte. Då är det upp till bevis för fotbollsstyrelsen. Förhoppningsvis ger det mötet svar på många av de frågor vi ställer oss en dagar som dessa.

Vilka stannar?

Vem man än lägger skulden på så kommer nästa säsong komma. Då kommer Marcus Lantz med största sannolikhet stå där som huvudtränare. Om han står där bredvid Sören Börjesson eller någon annan vet vi inte än. I mitt tycke är det rätt. Det är inte läge att ännu en gång byta tränare. Marcus Lantz bör ges chansen att forma sitt lag och utföra sin ambition.

Kent Carlzon lär också sitta kvar. Kanske byter han kontor. Med Lennart Lindorssons avgång som klubbchef känns det i nuläget inte omöjligt att Carlzon tar ett steg upp från sportchefsrollen till en roll som klubbchef. Att Öis skulle ha en person anställd som sportchef i division 1 är helt otänkbart.

På spelarfronten kommer spelare bytas ut. Peter Abrahamsson är värd en chans längre upp i seriesystemet, men målvakter är inte alltid helt lätta att sälja. Det har ryktats om Häcken men vill han sitta på bänken bakom Christoffer Källqvist?

Johan Hedmans har inte fått speciellt mycket speltid under året och är förmodligen klar med elitfotbollen. Marcus Lantz verkar klara sig utan honom och Johan själv ryktas vara ganska trött på elitfotbollen. Hans vän Emil Karlsson har haft en tung höst och ryktas vilja lämna klubben. Under Marcus Lantz har speltiden blivit knapp och Emil har sett allt annat än road ut av att springa på en fotbollsplan.

Jakob Lindström har ryktats vara med på en lista över spelare som BK Häcken håller ögonen på. Frågan är dock om hisingsklubben behöver ännu en innermittfältare? Jakob inte rosat marknaden under året även om hösten varit bättre än våren. Man kan hoppas.

Elaka rykten säger att Johan Lundgren är ett namn som diskuteras på Gaisgården. Men allt är just nu enbart lösa spekulationer. I kväll hålls ett på Öisgården. Saker och ting ska lyftas till ytan. Men tro inte att ni kommer få alla svar denna vecka. Det kan bli en tung vinter.