En vecka med Stellan

I måndags hölls en presskonferens där Stellan Carlsson. En presskonferens där mer fokus låg på en medelålders man som sålde metall än den anfallare som är tänkt att skjuta laget tillbaka till elitfotbollen. Metallservice AB skulle lanseras för den breda ÖIS-massan som ny storsponsor och då verkade det inte spela någon större roll att en 28 årig Örebroare kom lite i skymundan.

Vid ”podiet” satt Per-Anders Öberg från klubbens styrelse, Marcus Lantz, Matz Thorson från Metallservice AB samt Peter Samuelsson från fotbollsstyrelsen. Stellan då? Han satt tillsammans med Fredrik Andersson och George Mourad på en rad stolar vid sidan av det stora bordet där de tre förstnämnda var placerade. ÖIS har sedan Oskar Ängermarks uttåg ur klubben tappat en viss kunskap om något som är svårt att sätta ord på. Hade man varit i reklambranschen kanske man kallat det paketering. Det finns i varje fall problem i bilden man numera förmedlar av klubben utåt.

Thorsson flyttar fram sina positioner

Längre fram i denna text hade jag tänkt att ta mitt förbannade ansvar som supporterröst och faktiskt prata lite Stellan men jag hade tänkt låta den där strålkastaren ligga kvar på Matz Thorsons blanka pannan en liten stund till. För vem är gubben egentligen?

Med både minnen som ÖIS:are och min ideologiska grundsyn i ryggen hyser jag en viss skepsis mot män med stora plånböcker som från en hyfsat anonym tillvaro kliver in och utmålar sig själva som räddande änglar. Därmed inte sagt att jag inte kan ha tokfel. Thorssons ambition är dock klar:

Han vill in i styrelsen för Sveriges äldsta fotbollsförening. Ett mål som mycket väl kan bli verklighet för metallmagnaten.

Att det kommer hända saker på styrelsemötet den 27:e februari är ingen omöjlighet. Det finns ett missnöje med den nuvarande fotbollsstyrelsen från olika håll och med en stark kandidat som Matz Thorsson i den andra ringhörnan kan det bli en tuff match för de nuvarande ledamöterna att hålla honom utanför. Om Thorsson är rätt man för ÖIS fotbollsstyrelse är dock oklart. Vi vet ju i nuläget inte speciellt mycket faktiskt så spekulationerna slutar här för ett tag.

En måltjuv i ordets rätta bemärkelse

Om vi då flyttar fokus från det podiet mot mannen som satt lite vid sidan om. Mannen som är tänkt att bli en viktig byggsten i det lagbygge som ska ta klubben tillbaka till eliten. Stellan Carlsson.

Hans jobb i gamla hemstaden Örebro har hållit honom borta från lagets träningar sedan i måndags och det dröjde ända tills fredag innan vi fick se honom i rörelse på konstgräset och efter det enda träningspasset samt några noga utvalda pratstunder med väl valda personer ska nu leda fram till någon form av första dom i fallet Stellan Carlsson. Here it goes.

Han är en måltjuv.

I intervjun vi gjorde med Stellan direkt efter måndagens presskonferens svarade han på följande vis på frågan om vilken spelartyp han är:

- Det är väl just att vara där det händer. Att dyka upp på rätt ställe. Jag skulle ju vilja säga att jag är teknisk och kan dribbla men då tror jag folk skulle bli missnöjda när dom ser mig, haha. Så styrkan är väl att vara där framme i rätt läge.

Det citatet beskriver Stellan Carlsson på ett alldeles ypperligt sätt baserat på vad jag hann se under fredagens pass.

Utanför boxen är Stellan Carlsson inget större hot. Tekniken är funktionell snarare än bländande och han saknar de target-egenskaper som George Mourad besitter. Det syns också tydligt på Carlssons rörelsemönster att han helst av allt har en position väldigt nära mål. Så fort han får möjlighet söker han sig in mot ytan några meter framför motståndarmålvakten och väl där inne är han effektiv.

Med snabba avslut, ofta på ett tillslag visade han upp det laget så länge saknat. En ”fox in the box” av gammalt klassiskt snitt. Tänk er en Alan Shearer med bakåtvikt och en ilsk Ledley King hängandes i vänsterarmen slänga sig fram på bortre stolpen för att peta in en retur. Tänk er en Filippo Inzaghi i ett hav av Udineseförsvarare snubblandes fram mot ett felriktat skott från Marek Jankulovski som han med den vänstra stortån styr mot ett bra mycket bättre öde än om tjeckens skott förblivit orört.

Något i den stilen.

Oroväckande bra

Försäsongen 2013 lovade guld och gröna skogar. Löften den inte höll då laget ramlade ur superettan. Årets försäsong gör mig redan nu aningen orolig. Redan nu ser det nämligen oförskämt bra ut.

En försäsong under Marcus Lantz skiljer sig en aning från en försäsong under Hans Prytz. Fokus ligger nu mer på det korta passningsspelet snarare än på inlägg och det lite längre spelet som tog mer plats under Marcus Lantz föregångare. Det verkar redan ha gett resultat om man ska använda tvåmålsspelet på träningarna som en måttstock.

Man har visserligen tappat lite av den direkthet laget hade under sina bästa dagar med hans Prytz men har i gengäld fått ett större tålamod att vända tillbaka om vägen är stängd. I ett läge då man tidigare förmodligen med en dåres envishet försökt på in ett inlägg har man nu istället tålamod att vända tillbaka spelet och börja om.

Andreas Östling springer inte i onödan. En egenskap jag högaktar hos en innermittfältare. Spelintelligens mäts knappast i löpmeter och Östling har visat sig ha en spelförståelse som gör att han är på rätt plats vid rätt tillfälle. George Mourad har tar ett allt större ansvar och tar ungdomar åt sidan och pratar, pekar, håller i och gestikulerar och André Nilsson ser stekhet ut.

Det kan bli ett fint år. Eller ett katastrofalt.