En lunch i solen

Jakob Lindström är mer än ögat kan se. Det är en spelare fylld med passion, hängivenhet, attityd och ’smartness’.

Prolog

Vi hade bestämt att mötas upp under tisdagen. Under ett av mina, alltför få, besök i min gamla hemstad. Den ursprungliga planen var att jag skulle åka upp till gården och se a-lagets förmiddagspass men, det fick hastigt och (o)lustigt ändras då det inträffat en olycka på den resväg som först valdes ut. Det blev till att vända om och ta en omväg vilket ledde till att min ankomst till go’a götet blev senarelagd med cirka en och en halv timme. Förhoppningen stod nu till att Jakob skulle ringa när träningen var över och under tiden lät jag nostalgikänslor fylla mig i det härliga solskenet. En liten promenad i området runt centralen, ett besök i en bokhandel med funderingar kring om jag verkligen behövde ytterligare en bok om Bob Dylans liv – beslutet var enkelt, det behövde jag. Uppenbarligen. När jag gick mot kassan ringde Jakob och han berättade att det skulle bli lunch på Danilo och självklart var jag välkommen att göra dem sällskap.

Entré

När jag äntrade restaurangen möttes jag av ett brett leende och ett genuint ”hur mår du?”,  sedan introducerades jag för Sebastian Olsson. Vi tog för oss maten och hamnade vid ett bord på uteserveringen, jag tog plats mitt emot huvudpersonen. På min vänstra sida hamnade Daniel Paulsson. Denne 18-åring som tog oss alla med storm då han, något överraskande, slog sig in på yttermittfältet under fjolåret. Hastigt och lustigt befann jag mig alltså på lunch med tre av de mest talangfulla spelarna i årets upplaga av ÖIS. I strålande sol kunde denne ’gamling’ inte göra annat än le inombords och, med barnslig förtjusning konstatera att jag satt med denna trio. Det visade sig snabbt att det skulle bli intressanta samtal om motståndet i söderettan, internationell fotboll, min bakgrund som supporter och min roll som ”Jeppe på räcket”.

Personerna

Låt mig klargöra, innan de förbestämda ämnena förs på tal att det är en pratglad trio. Väldigt vänliga och klart ödmjuka killar. Det finns verkligen inget i deras sätt att vara som tyder på att de börjat spela a-lagsfotboll vid tidig ålder. Den aura de utstrålar visar snarare på ett oerhört fokus och hårt arbete, att det finns passion och ambition i överflöd. Det står klart att det är Jakob som ä r ledare i de andras ögon och, det är kanske inte mer än rätt. Men, och detta är viktigt, det visar han inte genom att vara förmer. Det är skönt att se ”grabbar” prata på ”grabbars” vis och, i Jakobs fall tror jag att mycket kommer från de åren Tomas Östlund var ledare och den ledarstil han visade upp har gett intryck. Jakob beskriver honom som en otroligt stark coach med fantastisk personkännedom. En taktiskt kunnig, driven, auktoritär ledare som inte tillät onödigt trams och, som sade ifrån när det behövdes.

-Tomas är en väldigt bra människa, han har verkligen betytt jättemycket för mig. Det gick alltid att prata med honom när det behövdes.

Det här återspeglas i Jakobs stil under samtalet och, nu är jag absolut inte förvånad att han blev utnämnd till kapten förra året, i en av de yngsta trupperna jag kan minnas att ÖIS haft.

Ledarfigurer

Jakob var alltså lagkapten, men inte nog med det. Han var den yngste i svensk elitfotboll och, i årets upplaga är han för närvarande vikarierande kapten. Det är ett ansvarstagande han tar seriöst. Under sin debutsäsong spelade han vid sidan av den enormt viktige och rutinerade kuggen Sebastian Johansson. Av honom lärde sig Jakob enormt mycket.

- Jag försöker vara en ansvarsfull spelare, det är min fjärde säsong som a-spelare och jag har varit här sedan pojklagsåren. Det måste jag visa.

När vi pratar vidare om Sebastian och, skillnaderna mellan att spela med honom, Johan Lundgren och, som i år Andreas Östling.

- Det var lätt att spela med Sebastian. Han erbjöd trygghet åt mig som ung spelare och, då han tog ett lite större defensivt ansvar i spelet fick jag chans att arbeta lite högre upp i banan. Spelmässigt påminner det om hur jag och Andreas arbetar ihop i år. Och, vi har hittat varandra bra hittills. Det är ju väldigt tidigt på säsongen än.

Med Johan blev rollen mer som en bollvinnande mittfältare, lite större defensivt ansvar. Det är också en av anledningarna till varför han synade det gula kortet såpass ofta under 2013.

- Det blir betydligt färre kort i år. Nu har jag mer boll i grundspelet och kommer att röra mig högre upp i banan.

Det låter som ett löfte om att den ’gamle’ Jakob är på väg tillbaka. Spelaren som levererar och producerar, snarare än en hårt spelande bollvinnare som satsar allt i tackling oavsett kostnad.

Yngre och yngre

Det är tämligen givet att samtalet leds in på unga spelare, om och om igen. ÖIS har i år en, om möjligt, än yngre trupp än ifjol. Att klubben väljer att satsa på att ge unga spelare chansen uppskattas av Jakob. Jocke Olausson, Jakobs barndomsvän är ett tydligt bevis på detta. Men, det handlar inte bara om att utveckla och sälja vidare. Det kan ge betalt i på annat sätt i framtiden då klubben kan attrahera unga spelare genom att ,inte bara erbjuda kontrakt i klubben ,utan även plats i a-truppen.

Ekonomiskt har vi inte mycket att sätta emot när de större klubbarna får upp ögonen för samma spelare som ÖIS. Och, stommen skall byggas utifrån det konceptet. Och, i Jakobs ögon är det rätt väg att gå nu när klubben fortfarande skakas om och har dålig ekonomi. Det känns helt klart bättre att satsa ungdomligt än att riskera en alltför tidig grav. Ämnet berörs i och med att vi pratar lite om just Jocke, ekonomin och att en ruskigt talangfull 15-åring (i en mindre klubb, dessutom jagad av lite större klubbar och ÖIS) nämns och att enda chansen vi har att få honom är just plats i a-truppen, med goda chanser till spel i a-laget.

En drömresa

Jakob har gått den långa vägen, även om genombrottet kom tidigt. Han har spelat sig upp från pojklagen till att nu vara en av de mest givna i startelvan. Debuten i seriefotboll kom i premiären hemma mot Skövde i söderettan, 2011.

– Vi förlorade, annars minns jag inte mer av själva matchen. Inte mer än att jag blev utbytt mitt i andra halvlek.

Det han minns absolut bäst är känslan när han stod i spelartunneln innan match,

- Det var helt fantastiskt. Där stod jag med en massa stora namn, spelare som upplevt väldigt mycket under sina karriärer. Och, självklart, för mig som varit i klubben så länge, att få chansen i min ålder….helt otrolig känsla.”

Som 17-åring insåg han snabbt vikten av att förtjäna respekt från sin omgivning och, balansgången i att visa detsamma. Eftersom han fortfarande är ung är han helt inställd på att lära sig mer. Han har plockat upp mycket från de två senaste tränarna

- Båda är fantastiska ledare, på olika sätt. Prytz var en inspiratör. Han pratade mycket om attityd och att visa hjärta. Lantz är mer en taktiker och mer fokuserad på hur vi skall spela genom matchen. Men, båda ser till gruppens bästa, till laginsatsen och båda visar vem som bestämmer.

Den gamle och bollen

En annan ledare som verkligen har fått Jakobs och, de övriga spelarnas uppmärksamhet och respekt är; ikonen vi känner till som Sören Börjesson.

-Han poängterar och fokuserar på de små detaljerna, tekniska detaljer. Han behöver aldrig höja rösten för att få uppmärksamhet eller respekt från oss spelare. Alla vet vad han har gjort för klubben, vad han har betytt för klubben som spelare.

Vi pratar vidare om Sören en stund och konstaterar att det är riktigt synd att det inte går att hitta några klipp med legendaren på you tube, som kan visa vilken fantastisk spelare han verkligen var. Men, oavsett så har han mycket att erbjuda till spelarna i årets unga ÖIS.

Utlandet

Allteftersom lunchen började lida mot sitt slut, Sebastian och Daniel satt och pratade och Henrik Carlsson kom inhoppande på kryckor och gjorde oss sällskap, hamnade samtalen mer och mer utanför våra gränser. Vi hamnade på ämnet Premier League och Jakob avslöjade att hans favoritspelare är Tony Hibbert. När de övriga ynglingarna vid bordet skrattat färdigt kände jag att jag förstod vartifrån det kommer. Tony är, precis som Jakob, en laglojal kämpe som alltid ger allt för sin klubb, Även om Jakob, i övrigt, mest uppskattar lag som spelar en attraktiv fotboll så kändes det som ett tämligen naturligt – om än udda – val. Everton, däremot, är inte favoritlaget.

Det har han inget, men om det skall väljas ett så har hans pappa alltid följt och haft Chelsea som favorit och, så får det bli. Han försöker åka över till London så ofta det går för att se fotboll. Senaste resan gav honom chansen att se Tottenham-Liverpool och Chelsea-Crystal Palace. Han pratade varmt om London och om hur väl mottagen man blir av befolkningen där, att det alltid är glada miner och folk är hjälpsamma. En portugisisk vän till mig ville ha svar på om Benfica kunde vara ett tänkbart alternativ att spela i i framtiden och, -”absolut. Det är en framgångsrik och stor klubb.”

Att det finns starka kopplingar mellan Benfica och Sverige har inte heller gått obemärkt förbi. Därmed började vi prata om mittfältare och hamnade direkt på Thern och Schwartz. Bilder från VM -94 har haft en stark påverkan på Jakob och, återigen har vi spelare med stora hjärtan på tapeten. Några direkta minnen av en av de största svenskarna i Benfica, Strömberg har han inte, -”han kom ju dessutom från IFK.” slänger han glatt ur sig.

Epilog

 På det hela var det en riktigt lyckad, trevlig och glad lunch med tre ynglingar och, självklart den försenade fjärde musketören. De pratar sig varma om resten av säsongen, ser fram emot tuffa matcher och att ligga med och slåss i toppen. Det kändes en smula märkligt emellanåt. Hade jag varit yngre hade detta kunnat vara mina idoler i dagens upplaga av ÖIS. Unga spelare som siktar uppåt och framåt är alltid spännande.

Och, det slog mig vid en snabb huvudräkning att slår jag ihop deras ålder och delar på två så är jag fortfarande äldst vid bordet……hmmm, får skippa idoltankarna! Men, helt klart är att de kan bli riktigt bra förebilder för yngre spelare och supportrar och, de spelar för klubben i mitt hjärta. Inte bara i den klubben.
// Jesper