Kval mot Assyriska

Historiens makt

Världen är cyklisk. Därmed är även fotbollen det. Det som varit kommer att komma tillbaka så småningom. Att ÖIS var bland de absolut främsta klubbarna i Sverige i början av 2000-talet för första gången på många år var roligt i stunden och formade nästan en hel generation ÖIS:are. Men att vi sedan skulle vandra den långa dalen ner i mörkret igen var ju skrivet i stjärnorna. Att vi någon gång kommer att vara däruppe igen, det kanske inte alla tror på i tider som denna. Men det tror jag. Därför att allt är cykliskt. Att en cykel sedan kan vara enormt varierande i varaktighet och kraft är det som gör det svårt att identifiera och se mönstret.

I detta fallet är mönstret på ett sätt väldigt tydligt. 2004 möttes ÖIS och Assyriska FF i ett kval. Ett kval som där och då skulle ge vinnaren en plats i Allsvenskan, och förloraren en plats i Superettan. ÖIS vann på ett nästintill poetiskt fint sätt. En ifrågasatt islänning snedsparkade in en boll i nätmaskorna på stopptid i det andra mötet, vilket gav ÖIS en seger via fler gjorda bortamål. Mer plågsamt, skevt och vackert än så kan det knappast bli.

Tio år senare står vi där igen. Nu ett hack ner i seriesystemet. Nu med ombytta roller. Tio år, i ÖIS-sammanhang en hel livstid när man tittar tillbaka på allt som hänt sedan vi stod där, 2004, med samma oroliga och ångestladdade känsla. Många har försvunnit, såväl på läktaren som på planen som i klubben självt, många har tillkommit på samma ställen. Men ÖIS är där, igen, mot Assyriska, igen. Tio år senare.

Motståndarna

Från det stora perspektivet till det lilla. Säsongen 2014 har varit en stor missräkning för såväl ÖIS som för Assyriska. ÖIS har hela säsongen haft förhoppningen och förväntningen att man här och nu skulle vara ett Superettan-lag. Assyriska har också ända sedan starten av säsongen tyckt att de har tillräckligt bra lag för att även de ha en klar Superettan-plats vid det här laget.

Så är inte fallet för Assyriska, uppenbarligen, och det har utifrån inte heller sett ut som att den där åtråvärda Superettan-platsen varit säker för dem. Egentligen inte någon gång under säsongen. För bottenplatserna har varit deras hemvist i majoriteten av säsongen 2014.

Två frågor som alltid dyker upp i kvalsammanhang är: Vilket/vilka lag som kommer in i kvalet med en mer ”positiv” känsla och hur mycket detta spelar någon roll. GAIS tränare Per-Ola Ljung sade på presskonferensen efter den avslutande matchen mot Assyriska att han tyckte det kändes som att både ÖIS och just Assyriska kommer gå in i det här kvalet med en relativt god känsla. ÖIS för att de kommer underifrån, mer underbyggd än så var inte den kommentaren. Assyriska för att de plockat en del poäng de senaste matcherna, och har legat nere på direkt nedflyttningsplats ganska nyligen.

Jag både håller med och inte håller med P-O Ljung i vad han säger. Jag tror inte att båda lagen kommer in med en ganska bra känsla. Jag tror däremot att båda lagen kommer in med en likvärdig känsla. Men en lite negativ sådan. Just på grund av det tidigare sagda, att båda dessa två lag ser sig själv som ett bättre lag än vad de är. ÖIS missade en förstaplats man haft i sin ägo nästintill hela säsongen. Assyriska har ett, i sammanhanget, rätt så namnkunnigt lag som snarare tittade på den övre än den undre halvan inför säsongen. Så vad tror jag då att dessa känslor för lagen spelar för roll? En mindre roll skulle jag säga. En mindre roll därför att känslorna på något sätt tar ut varandra. Lite negativ energi mot lite negativ energi. Mer obetydligt än om det skulle varit en kraftigare variation i känslotillstånden.

Christopher Brandeborn, en spelare som man ofta undrat varför han inte spelar i ett bättre lag eller till och med bättre serie, försökte efter en förlustmatch mot Sirius fyra omgångar från slutet sätta ord på hur känslan i laget var. Att läget grundläggande är dåligt behövdes ju knappt sägas med tanke på att de vid tidpunkten låg på nedflyttningsplats. Istället pratade han om till synes två motstridiga känslor, men som kanske ändå på något sätt hör ihop. Han sade rätt ut att de har ett för bra lag, och för bra spelare för att ligga där de ligger. Oftare ett sjukdomstecken än ett gott omen i mina ögon. Sedan konstaterade han också att de helt enkelt varit för dåliga. Klyschan ”tabellen ljuger inte” dök upp, men den gjorde det kanske rättmätigt. De kanske tycker att de har ett för bra lag för sin tabellposition. Precis som ÖIS gör. Men de ligger där de ligger, och de är inte bättre än så. Precis som ÖIS.

När man, utan att ha kollat på så många matcher, ytligt tittar på Assyriskas problem i år så ser man direkt två tydliga saker som sticker ut. Deras hemmafacit är sämst i hela serien, och deras främsta målskytt står på sex gjorda mål. De har alltså vunnit noll (0!) matcher på hemmaplan i år, och tagit totalt åtta poäng. Hela fyra poäng sämre än det näst sämsta hemmalaget i Superettan. Detta samtidigt som man är sjua i hela serien på bortaplan. Bästa målskytten har gjort sex baljor, känns det igen? I Assyriska är det Fredrik Holster som hållt ställningarna med dessa sex mål, i ÖIS är det, ju, Frantz Pangop, Robin Ingvarsson och Stellan Carlsson.

I samma intervju som tidigare refererats till, med Christopher Brandeborn, så pratar han, direkt och indirekt, om detta, när han resonerar kring att varför de ligger där de ligger är att de under hela säsongen varit för dåliga i de båda straffområdena, såväl offensivt som defensivt. Den offensiva sjukan har legat som en våt filt även över ÖIS anfallare under hela säsongen. Den defensiva har i alla fall funnits där ett bra tag nu också för ÖIS. Stellan Carlsson är ett tecken på detta i ÖIS. Fruktad målskytt i BK Forward, tam och osynlig dito i Rödblått. Admir Aganovic är ett ännu tydligare tecken i Assyriska. 14 mål ifjol, i just Assyriska. Endast tre i år. Det säger åtminstone något om det Brandeborn påpekade.

Inför torsdagen

Denna text är väldigt spretig, jag vet. Men texten speglar mina tankar i huvudet just nu. Det är spretigt, minst sagt. ”Usch, kval. ÖIS är ju för dåliga! Väl? Assyriska har ändå ett bra lag alltså. Vi slog dom ju ifjol! Men vi förlorade också…Är Gamla Ullevi verkligen en fördel? Klart det är, vi kommer skapa ett sånt tryck därinne! Usch, kval.” Lite så ser det ut inne i mitt huvud för tillfället. För hur dålig känsla man än har haft sedan förlusten mot Utsikten, så börjar tankarna komma, tankarna som menar på att det KAN ju faktiskt gå detta. Det är ju inte omöjligt. De obligatoriska bygga upp en positiv-känsla tankarna som kommer när allt känns som värst.

Från och med nu tänker jag även, aktivt, lämna de dåliga tankarna till det förflutna. Division 1 södra, säsongen 2014 är färdigspelad. Kval till Superettan skall precis börja.

Vad som krävs av spelarna för att Superettan 2015 skall vara ett faktum vet alla om. En sammanlagd två seger över två matcher mot Assyriska FF. Enkelt. Vad som krävs av oss supportrar är på ett sätt mer luddigt, men på ett annat sätt precis lika tydligt. Jag vill att VARENDA person som kallar sig ÖIS:are tar sig till både Gamla Ullevi på torsdag och till Södertälje på söndag. Och jag vill att alla skall till sin förmåga hjälpa ÖIS att klara av deras klara och tydliga mål. Ställ er på ståplats, sjung tills halsen spricker. Har ni aldrig stått i klacken innan? Gör det för två gånger. Det behöver inte vara roligt, det behöver inte betyda att ni måste fortsätta stå där, det enda som behövs just nu är att alla vi skall bära fram vårat älskade sällskap mot en ljusare framtid. Vi skall inte möta IS Halmia nästa år, vi skall möta GAIS.

Lägg undan alla negativa känslor, fram med taggningen. VI skall göra detta till ett kval att minnas, ett kval att prata om tio år framåt i tiden, likt kvalet 2004.

Matchen är GRATIS att åskåda för alla under 18 år. Årskorten gäller, Gamla Ullevi gäller. Förköp. Åk dit. Sjung.

https://www.youtube.com/watch?v=NtVbO2aOxhc