Femårsnostalgi: Jakten på den försvunna själen

År 2015 fyller Sambadefensiv fem år. Med anledning av detta kommer vi under året, då och då återpublicera guldkorn ur arkivet. Först ut är de fyra delarna av Magnus Börjessons fantastiska artikelserie ”Jakten på den försvunna själen” från 2010. Den var aktuell då och är lika aktuell nu. Här följer första delen av fyra. Nästa del kommer imorgon vid lunchtid.

Jag har skrivit några enstaka texter här på Sambadefensiv i år, vanligen inbakade i någon större sammanställning; i slutet av juni till exempel en genomgång av hur redaktionen såg på den gångna vårsäsongen. Jag jobbar också en del bakom kulisserna med det tekniska på sidan. Men jag har inte skrivit någon egen text ännu, så därför är det kanske på sin plats att jag presenterar mig. Hej på er, Magnus Börjesson heter jag!

Som en del kanske minns så brukade jag skriva en hel del om ÖIS förr om åren. Jag var länge ansvarig för supporterklubbens hemsida, det som senare blev Örgryte SvenskaFans, och gästspelade en period också ganska ofta på ÖIS Online. Från 1997 och fram till sisådär 2006 skrev jag mängder av matchrapporter, krönikor, intervjuer och så vidare. Men därefter har det, med enstaka undantag, varit ganska tyst om mig på Öisfronten. Varför det?

Ja, dels fick jag mindre tid då min jobbsituation förändrades. Men det är långtifrån hela svaret. Den bistra sanningen är nog helt enkelt att jag gradvis börjat tröttna på ÖIS. Det har inte gått så långt att jag inte går på matcherna. Jag ser de flesta hemmamatcher (alla utom om jag är bortrest), och som ni andra trägna resenärer kanske har noterat så dyker jag ofta upp på bortaläktarna också. Men den där riktiga gnistan som jag kände tidigare, den har falnat. Hemmamatcherna går jag på mer av pliktskyldighet och vana än med riktig entusiasm, och på bortaresorna är ofta själva resan mer lockande än matchen. Så vad är det som saknas i mitt Öisande? Jag har funderat en hel del på det de senaste åren.

Alla passioner går i vågor, det ligger i sakens natur. Det går inte att vara nyförälskad hela livet. Men i mitt fall känns det som om det är mer än bara tidens tand som gnager på relationen. Jag vet inte om det bara är jag eller om det är en allmänmänsklig egenskap, men i takt med att jag blir äldre (Jag har passerat 40! Herregud, hur gick det till?) så filosoferar jag mer än jag brukade. Jag grunnar på hur saker egentligen är, varför de är just så, hur jag skulle vilja att de var, och så vidare. När det gäller ÖIS är jag inte särskilt glad över vart mina tankar har lett.

Något som jag tror jag har gemensamt med de flesta andra ”åldrande” supportrar är att det med åren har blivit allt mindre viktigt för mig om ÖIS vinner eller inte. Det känns heller inte så förtvivlat viktigt vilken division vi spelar i. Missförstå mig inte nu, jag står fortfarande och jublar när vi gör mål och deppar när vi släpper in ett. Jag läser fortfarande serietabellen med det största intresse och funderar på hur vi kan avancera i den. Det är ju en fullständigt självklar del av fotbollen att sträva efter seger. Men bakom detta växer det fram en insikt om att vare sig vi vinner eller förlorar så kommer det ändå en ny match snart. Om vi skulle vinna allsvenskt guld (vilket jag verkligen vill uppleva i vuxen ålder någon gång!) så blir det party i några dagar, man känner en djup och innerlig tillfredställelse i några veckor och kanske månader, men sedan kommer det lika fullt nya säsonger och nya matcher. I grund och botten förändrar guldet ingenting. Det är i ”vardagslunken” man måste leta om man vill hitta en djupare mening som ger supporterskapet relevans.

Och det är här jag kommer till den dystra delen av texten. Slutsatsen av allt mitt funderande är att det, åtminstone för tillfället, inte finns någon djupare mening med ÖIS. Det är inte speciellt givande eller meningsfullt att engagera sig i Sällskapet, för man får väldigt lite tillbaka. Man bidrar inte till att göra världen bättre, och man har inte speciellt roligt heller. Det finns inget som skiljer ÖIS från vilken annan klubb som helst. Spelet på planen har inget unikt i sig, inte i utförande och inte ens i ambition. Det finns ingenting särskilt med ÖIS supportrar, ingen djup gemenskap att bli en del av. Det finns ingen vision som är ÖIS egen, någon storslagen rödblå dröm att drömma. ÖIS är ett dussinlag med dussinfans. Och den insikten svider.

Så om det nu är så här illa, varför finns det överhuvudtaget några Öisare? Varför är jag själv Öisare? Det finns en intressant tråd i Sambadefensivs forum om hur det gick till när folk blev rödblå. Jag hoppas att fler delar med sig av sin historia där, men tendensen från såväl den diskussionen som tidigare sådana genom åren är klar. En stor andel av supportrarna har ”ärvt” ÖIS av en äldre släkting, och övriga har blivit rödblå mer eller mindre av en slump: någon minnesvärd match man råkat gå på i formbar ålder, någon viss spelare man fastnat för, en ÖIS-souvenir man fått, en allmän vilja att vara motvalls – det krävs inte särskilt mycket egentligen, det är bara en fråga om tajming. (I mitt eget fall blev jag Öisare på grund av en tio år äldre bror.) Ytterst få, om ens någon, har blivit Öisare genom att studera klubbarna och aktivt välja den man finner mest sympatisk. Finns det något som skulle tala för ÖIS i ett sådant val?

En av fotbollskulturens starkaste dogmer är att man aldrig byter lag. Det kvittar hur det går på planen, har man väl valt sitt lag så har man valt för livet. Därför finns det fortfarande Öisare. Men även om man inte byter lag så kan man förlora intresset och sluta gå på fotboll. Många som ärvt ÖIS som sitt lag kanske aldrig ens börjar gå på matcher och engagera sig, för de hittar inget där som lockar.

Att den här bristen på särart och ideologi hos ÖIS är tråkig för mig personligen är naturligtvis ganska oväsentligt. Men jag skulle vilja påstå att den också är ett stort problem för klubben – eller kanske rättare sagt en outnyttjad möjlighet. För ärligt talat, jag tror inte det är så mycket roligare eller mer meningsfullt i andra klubbar heller. Svensk elitfotboll ligger och glappar i ett ingenmansland mellan de gamla folkrörelseidealen som ingen tror på längre och något nytt som ännu inte utkristalliserat sig. Den klubb som vågar bli först att hitta sin egen framtid och visar vad fotboll skulle kunna vara, och borde vara, den klubben kan även bli mycket framgångsrik. Kan det bli ÖIS?

I tre kommande artiklar skall jag försöka resonera mig fram till vad ÖIS fotbollssektion skulle behöva göra för att återuppväcka mitt eget intresse. Men självklart är förhoppningen också att detta skall starta en diskussion om vart ni, ärade läsare, vill att vårt Örgryte skall ta vägen.

Hur skönt är det egentligen att vara Öisare?

// Magnus Börjesson