Femårsnostalgi: Jakten på den försvunna själen del 2: Klubben

Vi fortsätter vår trip down memory lane och ger er andra delen i Magnus Börjessons artikelserie ”Jakten på den försvunna själen”. Nästa del kommer vid lunchtid imorgon.

Som vi alla vet finns det massor av områden att förbättra i Örgryte Fotboll*. Allt från stora saker som hur elitsatsningen finansieras och hur ungdomsfotbollen bedrivs till mindre men likafullt viktiga saker som souvenirförsäljning och matcharrangemang är i stort behov av en översyn. Men jag tror att nytänkandet måste börja på en ännu mycket högre nivå än så. Det som framför allt saknas, som jag ser det, är en grundläggande idé om vad Örgryte IS är för något och vad vi vill vara. Utan en sådan ideologisk kompass går det inte att staka ut en enhetlig kurs i alla de förändringar som behövs. Utan ideologi, om man förlorar kontakten med vad man egentligen håller på med, så kan förändringsarbetet lika gärna landa i vansinnigheter som FC Gothia.

Så låt oss därför börja från början.

Vad är fotboll bra för egentligen? Varför har Örgryte IS en fotbollssektion? Vad är målet med verksamheten? ”Att vinna”, säger ni kanske. ”Fel!” säger jag.

Självklart skall ÖIS sträva sitt allra yttersta efter sportsliga framgångar: efter SM-guld, cupguld, juniormästerskap, reservlagssegrar och vad ni vill. Den redan digra prishyllan på Öisgården skall behöva byggas ut! Ingen fotbollsspelare värd namnet går ut på planen för att förlora. Men det där är vad leken går ut på, det är så det går till när man leker den. Det är inget svar på frågan om varför ÖIS gett sig in i leken till att börja med. Varför inte lika gärna syssla med kortspel, knyppling, kanalmete eller körsång? Varför syssla med någonting alls?

Eller säg så här: Om ÖIS skulle gå i putten en dag och inte finnas mer, vem (förutom vi själva) skulle sakna klubben, och varför? Fyller Sällskapet av i dag någon funktion i världen? Frågan gäller inte bara ÖIS, den kan lika gärna ställas om de allra största klubbarna. Varför finns Manchester United, varför finns Inter? Är det bara för att erbjuda folk en stunds högklassig underhållning några gånger i veckan, och att i bästa fall tjäna pengar åt sina ägare? Jag är rädd att klubbarna själva skulle svara ja på den frågan, åtminstone om de var ärliga.

Men har vi inte förlorat något viktigt på vägen då? Är fotboll verkligen inte mer än förströelse? Skulle man alltså lika gärna kunna köpa en biobiljett istället?

För att reda ut den här frågan behöver vi gå tillbaka till Fader Wilhelm själv. I sitt högtidstal vid ÖIS 10-årsfest 1897 sade han bland annat:

Idrotten är mer än vanlig kroppsövning, ty den alstrar frimodighet, energi, aktning och kärlek till medmänniskor, och dess frukter äro levnadsfriskhet och glädje, vilka aldrig i så hög grad bjudas dem, som försumma sin kroppsutbildning. Vad glädje bereder storhet och rikedom, om dess förvärvande skett på hälsans bekostnad? En ruinerad kropp kan aldrig för penningar återfå vad den försummat att taga vara på. Må dessa tankar finna rotfäste hos ungdomen, som fostras i en tid, då människovärdet, i jakten efter penningen, aktas så ringa. Under vilken fana kunna väl alla så mötas, som under idrottens, den nutida ridderlighetens banér.

Om vi sållar bort det nationalromantiskt anstrukna språket, som var typiskt för den här eran och inte minst för Wilhelm Friberg själv, men som kan låta pompöst och lite löjligt i moderna öron, så kan Fribergs budskap här sammanfattas i den välkända devisen ”en sund själ i en sund kropp”. Fysisk träning, och inte minst att pröva sin egen förmåga tillsammans med och i ädel tävlan mot andra, leder till hälsa och glädje.

En än tydligare bild av vad Friberg är ute efter får vi när han förklarar syftet med Idrottsorden, ett ordenssällskap som han grundade 1894. (Närmare bestämt den 9:e december, på 300-årsdagen av Gustav II Adolfs födelse. Nämnde jag att Friberg var en varm vän av nationalromantiken?)

Idrottsorden är avsedd att vara en påbyggnad av den kroppsliga idrotten, som dess valspråk ”Mens sana in corpore sano” angiver, och meningen är att i denna samla tänkande män, för vilka idrotten är medlet men ej målet. Målet är att dana goda karaktärer, som sträva efter att bliva nyttiga samhällsmedlemmar.

Här har vi pudelns kärna. Det övergripande målet som Wilhelm Friberg hade med sitt stora engagemang i idrottsrörelsen var att den skulle hjälpa till att fostra ungdomen till friska, lyckliga och nyttiga medborgare. Det här kommer knappast som en överraskning för någon, för det är ju precis det som idrottsrörelsen i stort alltid har framhållit. ÖIS var inte unikt i denna strävan, bara tidigt ute. Och även i våra dagar minns vi de gamla idealen. Vi har bara slutat tro på dem.

Men om de gamla idealen är döda, vad har då ersatt dem? Svaret är tyvärr – absolut ingenting. Tankarna i dag, i den mån någon överhuvudtaget funderar i sådana här banor, verkar vara att folkrörelseidealen kan få finnas kvar på lägre nivåer där de inte stör någon, som i den breda ungdomsfotbollen och i förbundets förhandlingar om bidrag från staten. Men i elitfotbollen har idealen ingen plats, då de inte anses förenliga med sportslig framgång. Det är här det har gått snett. Man har definierat om framgång för klubben som enbart sportslig framgång, som om det var det som var poängen med verksamheten, och så har man tagit konsekvenserna av det och skurit av sina egna rötter. Man har helt enkelt glömt vad man egentligen håller på med.

Som jag ser det så har fotbollen inget existensberättigande utan sina ideal. Eventuella segrar blir helt tomma när de inte står för något. Vi landar ytterst i det som fotbollshatare har sagt i alla tider: ”Vad är vitsen med elva vuxna karlar som springer och jagar en boll?” Det blir bara löjligt. Det enda som möjligen finns kvar är det rena underhållningsvärdet. Men vi vet ju alla hur det står till med det i svensk fotboll. Då är det bättre att gå hem och sätta på TV:n.
Vart jag vill komma med hela det här långa resonemanget är att ÖIS, för att berättiga sin egen existens, bör återuppväcka idrottsrörelsens gamla ideal igen. Det övergripande målet för ÖIS fotbollssektion, elitfotbollen definitivt inkluderad, måste vara att med idrotten som medel verka för ett bättre samhälle. Något annat svar på frågan kan jag inte hitta, och jag tvivlar på att det finns ett.

Naturligtvis menar jag inte att vi skall gå tillbaka till 50-talet, eller var vi nu först gick vilse någonstans. Vad vi bör göra är istället att försöka hitta ett sätt att föra in idealen i en ny tid, kombinera dem med det som krävs för att kunna hävda sig i modern elitfotboll, och av detta bygga en helhet som blir större än summan av beståndsdelarna. Jag är övertygad om att de klubbar som först lyckas slå in på det här spåret kommer att bli mycket framgångsrika, både i det riktiga målet att förbättra samhället och vad gäller det sportsliga.

* * * * *

Så hur gör man då detta? Hur bedriver man elitfotboll som ett medel snarare än som målet för verksamheten? Ja, förhoppningsvis finns det massor av goda idéer där ute som längtar efter att få bli hörda. Men i väntan på det har jag några tankar.

Det första som vill till är en insikt om elitfotbollens roll i klubben. Om det nu är att verka för ett bättre samhälle som är poängen, varför alls ha ett elitlag? Jo, självklart som en förebild. Det är genom A-laget som ÖIS kan locka barn och ungdomar att vilja vara med i klubben. Det är A-lagsspelarna som de unga ser upp till och tar efter, det är viljan att nå dit (och ännu längre) som är de ungas drivkraft. A-laget når dessutom ut till så många fler än bara det relativa fåtal barn och ungdomar som faktiskt spelar fotboll i ÖIS. Supportrarna och den fotbollsintresserade allmänheten är en potentiellt betydligt större grupp som också nås och i viss mån formas av ÖIS budskap. Och ju bättre och mer framgångsrikt A-laget blir, desto mer uppmärksamhet blir det kring de ideal som ÖIS vill sprida. Elitlaget är Sällskapets skyltfönster!

Det andra vi behöver är att ha klart för oss precis vilka ideal det egentligen är vi pratar om. Men det är inga konstigheter, vad idrottsrörelsen står för är ju välbekant för de flesta. Det handlar om värdet av fysisk aktivitet för att uppnå såväl kroppsligt som mentalt välbefinnande, och vikten av hårt arbete och självdisciplin för att kunna bli så bra som man har förutsättningar att bli. Det handlar också om gemenskapen och lagandan som uppstår när en grupp människor idrottar tillsammans och strävar mot samma mål, och om att kunna samarbeta och umgås med människor från vitt skilda bakgrunder. Och inte minst handlar det om sportsliga och allmänmänskliga värderingar som rent spel, ärlighet, och att visa respekt och hänsyn mot andra.

Dessa ideal klingar säkert bekant, och många skulle nog säga att ÖIS står för dem redan i dag. Man kan rent av hitta lite av samma tankegångar, fast med andra formuleringar, i ÖIS stadgar. Men jag skulle vilja påstå att i elitfotbollen, ÖIS främsta ansikte utåt, har det här tonats ner till nästan ingenting. Det radikalt nya, eller nygamla, som jag vill se är en insikt att de här idealen är överordnade allt annat. Det är de som är målet med verksamheten, medan sportsliga och ekonomiska resultat bara är ett hjälpmedel.

* * * * *

OK, fina ord är ju billiga, men hur skulle detta yttra sig i praktiken? Ja, hur idealen kan tillämpas när A-laget spelar boll återkommer jag till i nästa text. Men det finns mycket som klubben kan göra även utanför planen. Här är några förslag:

• ÖIS bör se över stadgarna, så att det klart framgår att främjandet av dessa ideal är klubbens högsta syfte, och så att detta ställningstagande tryggas för framtiden**. A och O för framtidssäkringen är att det måste vara medlemmarna som i demokratisk ordning bestämmer över klubben, dess sektioner och eventuella andra verksamheter som bedrivs. Det bör därför vara uttryckligen förbjudet enligt stadgarna att överlåta en majoritet av beslutanderätten eller äganderätten i någon sektion eller verksamhet till annan part. Örgryte IS styrelse, och i förlängningen därmed medlemmarna, måste alltid ha sista ordet i allt som görs i Sällskapets namn.
  Detta innebär i praktiken bland annat en förankring i de egna stadgarna av den så kallade 51%-regeln, så att den ligger fast även om den skulle slopas på förbundsnivå. Däremot innebär det självklart inte något hinder mot att låta andra parter, som till exempel Örgryte Fotboll AB eller supporterklubben Balders Hage, göra saker i ÖIS namn. Jag ser heller inte att bolagiseringen av fotbollen står i strid mot idealen, om man nu anser att det är bästa sättet att hantera de ekonomiska aspekterna av att bedriva elitfotboll. Det måste bara tryggas att klubbstyrelsen alltid har vetorätt och kan säga ifrån om bolaget går åt fel håll.
• ÖIS bör vara delaktiga i samhällsdebatten. I frågor som berör idrotten eller där det finns anledning att åberopa de värderingar som klubben står för så bör företrädare för klubben ta offentlig ställning.
  Däremot skall ÖIS givetvis inte syssla med partipolitik, man måste absolut stå fria från sådana anknytningar. Idrotten skall vara till för alla, men om man tar politisk ställning så stöter man bort folk. Därför bör ÖIS även avstå från att nischa in sig mot samhällsgrupper, som till exempel hur allianskollegorna med varierande trovärdighet kallar sig ”arbetarklubb”. Det föder bara ett osunt vi-och-dem-tänkande.
  Kanske kan det i enstaka fall vara svårt att dra skiljelinjen mellan ideologi och politik, men oftast är det ganska självklart. Den omtalade Dawit Isaak-banderollen i fjol är ett positivt exempel på ett sådant ställningstagande, som utan minsta tvekan var på rätt sida gränsen.
• Om idealen skall kunna tas på allvar så måste ÖIS som klubb sträva efter att vara ett föredöme på alla områden. Det första och självklara man tänker på är förstås att ungdomsverksamheten skall bedrivas med målet att utveckla människor och inte bara fotbollsspelare. Men det kan till exempel också handla om att aldrig finansiera elitverksamheten med svarta eller ens gråa pengar. Det kan vara att aldrig ljuga för media, t ex i samband med känsliga spelaraffärer; det är en oerhörd skillnad mellan ”vi har inga kommentarer just nu” och ”nej, vi förhandlar inte om att sälja spelare X”. Och givetvis gäller det att behandla egna spelare, andras spelare, egna supportrar, andras supportrar, domare, funktionärer, media etc med respekt. Det kan låta som en självklarhet, men om vi funderar lite kan vi nog tyvärr lite till mans dra fram exempel på motsatsen.
• ÖIS bör efter bästa förmåga ägna sig åt uppsökande social verksamhet. Det finns mycket man kan göra som inte behöver kosta så mycket. Heltidsanställda fotbollsspelare, i den mån klubben kommer att ha råd till sådana framöver, bör utan vidare kunna avsätta några timmar i veckan till sådant som att gästa gymnastiklektioner i skolor, stödja välgörenhetsarrangemang med sin närvaro, besöka barn på sjukhus och liknande. Man kan också tänka sig att ÖIS mobiliserar sina supportrar till punktinsatser där mer manstyrka är av nöden. Några timmars ideellt arbete tillsammans med andra Öisare, inklusive några A-lagsspelare, skulle kunna vara ett väl så trevligt sätt att tillbringa en lördagseftermiddag, plus att man samtidigt gör en nyttig insats för någon behövande.
• ÖIS bör vidare kunna ta initiativ till ideella aktiviteter tillsammans med sina sponsorer. Företag har ofta ett intresse att synas i sådana sammanhang av PR-skäl , i synnerhet om det på något vis berör deras ordinarie verksamhet. En del av dem kan säkert tänka sig att lägga en del pengar också, om omständigheterna är de rätta. Allt som krävs från ÖIS sida är fantasi nog att kläcka bra idéer om vad som kan göras, och att sedan använda sitt goda namn och kontaktnät för att sätta bollen i rullning. Viktigt förstås att den här typen av aktiviteter görs av rätt anledning, att det är själva idealismen som är huvudsaken och att det inte bara blir ett alibi för att försöka locka pengar från sponsorerna.
• En annan form av uppsökande social verksamhet är om ÖIS förlägger någon eller några träningar i månaden, både A-lag och yngre lag, till fattiga eller segregerade stadsdelar där breddidrotten har svårt att riktigt nå ut. Kanske kan ”glansen” från ett av stadens stora och namnkunniga lag, att se dem träna och sedan få chansen att själv vara med och lattja boll med dem, bidra till att locka ungdomar till fotbollen?
• Något som definitivt är en underutvecklad del av Sällskapets idrottsliga verksamhet är motionsidrotten, trots att den står uttryckligen nämnd i stadgarna. ÖIS bör kunna uppmuntra sina supportrar, och då även vuxna sådana, till att idrotta tillsammans – i allehanda sporter, inte nödvändigtvis bara fotboll. Det är inte bara ungdomen som skulle må bra av lite mer fysisk aktivitet. Förmodligen skulle det tvärtom kunna bli en större vinst för folkhälsan att locka soffsittande, öldrickande supportrar att röra på sig än det är att träna de ofta redan aktiva ungdomarna. Kanske behövs det heller inte så mycket för att aktivera oss. Det kanske räcker med sporadiska gästspel av nuvarande eller slocknade ÖIS-stjärnor, lite publicitet i ÖIS-media, och kanske en möjlighet att tävla i ÖIS namn och färger. Den här typen av aktiviteter skulle dessutom kunna stärka den interna rödblå sammanhållningen avsevärt, vilket förstås vore gynnsamt ur väldigt många aspekter.

* * * * *

Säkert finns det många fler och bättre idéer där ute kring hur ÖIS skulle kunna lyfta fram och leva upp till de gamla idealen igen. Men är det överhuvudtaget rätt väg att gå? Eller är det kanske snarare helhjärtad bolagisering och affärstänkande som är framtiden för Sällskapet?

// Magnus Börjesson

– – – – –

* Jag fokuserar i denna och de kommande texterna helt och hållet på just fotbollssektionen, då det är där mitt största intresse ligger. Men det finns ingen anledning varför mycket av resonemanget inte skulle vara tillämpbart även på ÖIS övriga sektioner.

** Att skriva in något i stadgarna är självklart ingen evig garanti. Men samma stadgar stipulerar att för att ändra något i dem krävs ett beslut med 2/3 majoritet i två årsmöten (eller extra årsmöten). Det torde säkerställa att inget sker som inte medlemmarna verkligen vill.