En uppgift för Karl Corneliusson

På måndagens årsmöte beslutade en enig församling att Karl Corneliusson skulle sätta sig i i styrelsen på den post Ulf Larén tidigare haft.  Under sitt anförande på årsmötet berättade Kalle om allt ÖIS gett honom, hur tacksam han var för sin tid i klubben och att han såg en brist i det skrala antalet egna produkter i den nuvarande A-truppen.

Det är just där Kalle har en stor utmaning. Under den nya styrelsens ledning kommer svångremmen dras åt. Kostnader ska kapas och spelare kommer med största sannolikhet inte värvas in i onödan. Nu gäller det att ta tillvara på det man har.

Även om Kent Carlzon forfarande är sportchef så kommer Corneliusson peka ut riktningen för verksamheten från sin styrelseplats. Vi ska kanske inte heller helt utesluta att sportchefsposten är en av de tjänster som kan tänkas tas bort när kostnader ska minskas. Detta skulle ge Karl Corneliusson det fulla ansvaret för den sportsliga verksamheten.

Minskande antal egna produkter

Sedan konkursen har ÖIS haft som uttalat mål att utveckla egna talanger som ska slussas upp i A-laget. Säsongen 2011 bestod laget av hela 14 spelare med en bakgrund i de egna ungdomslagen. Sedan dess har det gått nedåt och när laget nu spelar träningsmatcher inför säsongen 2015 finns visserligen ett antal juniorer då och då med. I truppen återfinns dock fortfarande bara tre spelare i A-truppen som spelat ungdomsfotboll för ÖIS. Någonstans har något gått fel.

Detta är i allra högsta grad en fråga för Karl Corneliusson att ta itu med.

Låt oss först ta en titt på trupperna de senaste åren och antalet spelare med en bakgrund i klubbens ungdomslag i dessa:

2011

14 st:  Peter Abrahamsson, Danny Ervik, Joakim Hall, Pontus Otterstedt, Felix Sehlström, Mattias Johannesson, Jonathan Lindström, Jakob Lindström, Mikael Odin, Jakob Olsson, Alexander Jeremejeff, Nicolas Sandberg, Valter Tomaz Junior* och Joakim Olausson** 

Kommentar: 2011 kunde ÖIS alltså, om man ville, ställa upp med en elva enbart bestående av egna produkter. Detta gjordes aldrig men trots detta var många av spelarna väldigt tongivande under säsongen. Jakob Olsson och Nicolas Sandberg stod för målskyttet, Danny Ervik var kanske lagets bästa defensiva spelare och Peter Abrahamsson var förstemålvakt hela säsongen. Jakob Lindström fick sitt genombrott och var ordinarie säsongen igenom och då David Björkeryd hade skadeproblem användes Joakim Hall frekvent som vänsterback.

2011 var året då ÖIS tvingades satsa på sina egna. Efter en tung start spelade laget upp sig och det blev till slut en tredjeplats. Ett godkänt resultat för ett lag som inte ens hade råd att ta bussen till Jönköping i februari.

2012

9 st: Peter Abrahamsson, Joakim Hall, Pontus Otterstedt, Jonathan Lindström, Jakob Lindström, Alexander Jeremejeff, Henrik Carlsson, Filip Holländer och Robin Jonsson.

Kommentar: Robin Jonsson värvades hem och även om den rödblå stommen inte var riktigt lika stark som året innan var det ändå många i tongivande roller med en gedigen bakgrund i ungdomsleden. Peter Abrahamsson var självskriven i mål och Jakob Lindström var fortfarande ordinarie på innermittfältet. Joakim Hall hade inte riktigt lika mycket att säga till om som året innan men fick viss speltid. Filip Holländer var kanske lagets bästa spelare och Henrik Carlsson gjorde sitt första a-lagsmål.

Laget siktade högre än året innan och då fick vissa av de egna produkterna stå till sidan för starkare namn som värvades in. Hannes Sahlin tog Joakim Halls plats och i anfallet spelade Emil Karlsson och Oskar Wallén istället för hemvävda lösningen Jakob Olsson och Nicolas Sandberg som lämnat laget.

Pontus Otterstedt lämnade under sommaren.

2013

8 st: Peter Abrahamsson, Joakim Hall, Carl Hawunger, Filip Holländer, Jakob Lindström, Daniel Paulson, Henrik Carlsson och Rasmus Haraldsson***.

Kommentar: Ett dåligt år för hemvävda ÖIS. När det skulle krigas i botten satsades pengar på unga förmågor men inte egna förmågor. Adam Rosén, Johan Lundgren och André Nilsson värvades samtidigt som Marcus Lantz plockades in för att styra upp U21-laget. För ÖIS egna var det dock tungt.

Peter Abrahamsson och Jakob Lindström fanns kvar men Filip Holländers problem började tidigt och Joakim Hall fick inte plats. Henrik Carlsson fick visserligen förtroendet av Hans Prytz och Daniel Paulson fick sina första minuter men känslan efter säsongen var att avancemanget till Superettan hade stoppat tillströmningen från ungdomssektionen till A-laget.

Rasmus Haraldsson flyttades upp i augusti men var vid tillfället skadad.

2014

8 st: Carl Hawunger, Faramarz Gosheh, Rasmus Haraldsson***, Henrik Carlsson, Daniel Paulson, Meriton Qoraj, Filip Holländer och Jakob Lindström.

Kommentar:  Tillbaka i Söderettan. I laget fanns åtta egna och av dessa fick tre regelbunden speltid. Med tanke på att tre var långtidsskadade var det en ganska bra ratio, men återväxten började kännas bekymmersam. Trots att laget nu var tillbaka i Division 1 blev det ingen satsning på de egna. Meriton Qoraj och Faramarz Gosheh lånades ut istället för att skolas in och för första gången på flera säsonger lyftes ingen upp under sommaren.

2015

3 st: Henrik Carlsson, Jakob Lindström och Daniel Paulson.

Kommentar: Att säga att det är bedrövligt är nog en underdrift, på den officiella hemsidan finns trupper från 2006 och framåt och aldrig under dessa år har ÖIS varit i närheten av att ha en så liten del egna produkter i A-laget som man har i truppen som går in i säsongen 2015. Truppen är visserligen inte ännu inte spikad och under de inledande två träningsmatcherna har ett antal egna juniorer luftats. Ingen har dock flyttats upp permanent

Henrik Carlsson är korsbandsskadad och har bara kontrakt fram till sommaren, vad som händer sedan är högst oklart.

Det är djupt problematiskt.

A-lagets problem

Problemen finns troligtvis på såväl ungdomssidan som i A-lagets organisation. Nyligen uppgraderades ÖIS ungdomsakademi från två stjärnor till tre i SEFs akademicertifiering. Certifieringen behandlar arbetet som görs i akademin som innefattar arbetet med spelare 8-19 år. Ni kan läsa mer om certifieringen här. Mer om ÖIS poäng i densamma hittar ni här.

Tre stjärnor är ett bra resultat jämfört med andra klubbar på ÖIS nivå. I årets Division 1 serier är det bara Landskrona som har fler stjärnor (fyra).

Därmed går att anta att ÖIS ungdomsverksamhet sköts på ett sunt sätt. Lagen från U17 och nedåt verkar skötas på ett sätt som inte borde vara något hinder för att bra spelare då och då ska kunna komma fram genom akademin till A-laget.

Därmed bör problemet finnas längre upp i verksamheten. Runt U19-laget fanns ett enormt missnöje under förra året och vi har skrivit om saken innan. Laget åkte förra säsongen ur Division 1, tränaren Örjan Glans lämnade och många har uttryckt ett ganska högljutt missnöje om sättet laget sköttes på.

Laget är numera nedlagt och de spelare som är för gamla för U17 men inte mogna för spel i A-laget kommer under året spela matcher med U21-laget. Huruvida detta är rätt eller fel återstår att se.

Jag själv hade för dålig insyn i förra årets U19-verksamhet för att uttala mig om hur verksamheten sköttes under året. Klart är dock att något gjorts fel då inte en enda spelare ansågs bra nog för att lyftas upp av spelarna födda 1995. Det stora missnöjet vittnar också om att någonting uppenbarligen inte fungerat.

Talang värvas utifrån

Under Kent Carlzons tid som sportchef har ett mantra hamrats in om att ÖIS är ungdomarnas klubb. Det har gång på gång pratats om att ÖIS ska vara klubben som satsar på unga spelare. Samtidigt har klubben blivit allt sämre på att slussa in egna talanger i sitt A-lag, istället har man hoppats på att talangen ska komma utifrån.

Robin Kacaniklic, Frantz Pangop och Tobias Bratt är alla spelare som värvats för att tillfälle givits utan någon tydlig tanke. Spelare vars platser kunde fyllts av egna spelare. Även om alla tre fick speltid och troligtvis var billiga bör frågan ställas om de inte deras plats som rotationsspelare kunde fyllts av spelare som Carl Hawunger, Meriton Qoraj, Rasmus Tengfjord, Faramarz Gosheh eller någon annan junior.

Beteendet har fortsatt i år då det i A-truppen fyllts på med anfallare till förbannelse istället för att lämna plats ledig på bänken för juniorer som behöver känna på livet som A-lagsspelare.

Istället för att ge chansen till egna juniorer har spelare som André Nilsson och Anton Henriksson hämtats in från andra klubbar direkt till A-laget.

Det är i sig inte en dålig affär att plocka in spelare utifrån som är utvecklingsbara, det kan vara en billig lösning som i längden betalar tillbaka då spelaren kan säljas för dyra pengar. Problemet är dock när spelaren som värvas in inte är märkbart bättre än det som redan finns och pengarna uteblir.

En sådan värvning kommer förstöra unga spelare i klubbens förtroende för ledningen. En sådan värvning är också rent krasst ekonomiskt, en dålig affär, då spelaren inte kommer inbringa större summor i utbildningsbidrag när denne så småningom går vidare.

En sådan värvning gör också klubben mindre relevant för supportrar då spelarna inte kan anknyta till klubben på samma sätt som egna produkter. Det skadar på så sätt klubbens identitet. Sist men inte minst kommer spelaren som plockas in utifrån med stor sannolikhet också kräva en högre lön än den egna junioren.

I det prekära ekonomiska läge ÖIS befinner sig i är det oerhört viktigt att inte prioritera fel. Ska en spelare plockas in utifrån MÅSTE klubben vara helt övertygade om att investeringen är absolut nödvändig.

Den förra fotbollsstyrelsen räknade fel med fyra miljoner i en tid då sparkraven istället borde varit stenhårda. I en tid då man borde gjort allt i sin makt för att ge egna ungdomar chansen och visa att de spelarna går först.

Brist på fingertoppskänsla

I talangutveckling är tålamod kanske den allra viktigaste egenskapen. Bristen på detta är ett av problemen med sättet som A-lagsverksamheten nu bedrivs på.

Ingen kan påstå att Meriton Qoraj och Faramarz Gosheh fick någon ärlig chans att konkurrera under förra året. Det blev en vår i A-laget för att sedan lånas ut till Torslanda IK i Division 2. Efter det ville ingen av spelarna skriva på de avtal som klubben erbjöd. Därmed var det efter en säsong slut för de båda i den rödblå tröjan.

Från klubbens sida anser man gjort sitt bästa för att erbjuda spelarna möjlighet att visa upp sig och när ingen av de två valde att skriva nya kontrakt valde ansåg man sig ha gjort tillräckligt.

Det må vara sant att ingen av de två ville skriva på sina nya avtal. Från klubbens sida borde man då ställa sig frågan varför två unga spelare väljer att lämna en så anrik förening som ÖIS efter bara ett år i A-laget. För ingen av spelarna som lämnade gjorde det för större klubbar.

För att förstå sig på såväl Faramarz Gosheh som Meriton Qoraj bör man backa bandet en bit.

Ingen av de två karriärerna är spikraka och ingen av de två spelarna är helt okomplicerade.

Meriton Qoraj har trots sin unga ålder flera klubbar på sitt CV och är som har från gång till annan betett sig på ett sätt på planen som alla inte uppskattar. Han drog under sin tid i U19 på sig ett antal onödiga såväl varningar som röda kort som hade kunnat undvikas. Som fotbollsspelare har han dock, med våra mått mätt, stor potential. Väldigt mycket större potential än Robin Kacaniklic som istället fick platsen som rotationsspelare.

Faramarz Gosheh var väldigt nära att bli petad från klubbens U17 men kom med i sista stund, han har mognat sent och fick så sent som under sitt sista år i U19 sitt riktiga lyft. I U21 imponerade han så mycket att han belönades med ett A-lagskontrakt. Någon färdig A-lagsspelare är han dock inte ännu. Dessvärre får han inte tid att bli det hos ÖIS heller.

Båda spelarna är spelare som kräver viss fingertoppskänsla. Spelare som kräver en förstående omgivning och tid. Som alla unga spelare behöver dessa tid att växa och utvecklas.

Eget ansvar

Retoriken bland folk på ÖIS-gården har rört sig mer och mer åt att handla om spelarens eget ansvar. När förra årets U19 nämns pratas det ofta om att ungdomarna inte levde upp till kraven. Det pratas om dåligt spelarunderlag och dålig attityd bland ungdomarna.

Jag själv har exempelvis fått förklarat för mig att ”Sören Börjesson är som en curlingförälder och det funkar inte när man ska bygga elitfotbollsspelare.” av en person inom klubben.

Det hårda synsättet är det enkla synsättet. När en spelare inte presterar finns två vägar att gå som ledare. Den ena är att försöka förstå sig på spelaren och dennes sätt att tänka för att sedan få denne att prestera. Det andra är kalla personen slö och peta honom för att han har dålig karaktär.

Synsätt nummer två är ett synsätt som en storklubb kan kosta på sig att ha. I en storklubb är det nämligen ingen katastrof om en årskull eller två försvinner. Den talangen har man istället råd att värva utifrån. I en klubb med en så ansträngd ekonomi som ÖIS är det dock ett synsätt som i längden genererar kostnader som är skadliga för hela föreningen.

Ser vi på hur A-laget byggts inför årets säsong är det lätt att se hur den sportsliga ledningen resonerat. Det handlar om att bygga en trupp med rutinerade spelare som man tror sig veta vad man får av. Ingen av spelarna som värvats in kommer bli någon vinstaffär och troligtvis är de allihop förhållandevis dyra i drift. Även om det är väldigt bra fotbollsspelare som alla med stor sannolikhet kommer bidra till sportslig framgång så är det dyra värvningar i ett läge då föreningen mår väldigt dåligt ekonomiskt.

Det är en enkel väg men det är också en dyr väg.

Henrik Pettersson kommer från styrelsens håll ansvara för den röda tråden i ungdomsverksamheten. Karl Corneliusson har ansvaret för den sportsliga verksamheten. Exakt hur ansvarsfördelningen mellan dessa ser ut återstår att se men klart är att båda har saker att göra för att ÖIS ska bli den klubb man utger sig för att vara.

Ungdomarnas klubb.

* Värvades till A-laget men tillbringade sitt första år i U19.
** Spelade hemma mot LB07 men lämnade sedan för Atalanta. Skrev A-truppen.
*** Flyttades upp men spelade aldrig någon seriematch.