Vad lärde vi oss nu?

Efter en näst intill perfekt försäsong och en spelmässigt lyckad premiär åkte såväl supportrar som spelare ned till Helsingborg och förväntade sig en asfaltering av nykomlingen från Division 2. Det blev inte så och det harmoniska ÖIS som gick av planen i premiären är redan nu i gungning.

Fel förberedelser?

Hösten 2014 präglades av hopplöshet och allmänt missnöje med den sportsliga ledningen i supporterled. Med en stark försäsong har ropen på Marcus Lantz och Kent Carlzons avgång klingat av från såväl supportrar som folk på insidan. För det råder inget tvivel att det fanns folk med makt inom klubben som ville se ett skifte på tränarposten. Jonas Olsson var skrämmande nära och det fanns intresse för Jens Gustavsson. Vi minns alla att Matz Thorsson i GP förklarade att ÖIS siktade på ett delat ledarskap.

Pengarna lades istället på att bygga en rutinerad trupp som står pall när det blåser. Med en äldre trupp har man velat garantera jämnare nivå och undvika resultat som det i Helsingborg. ÖIS hade seriens högsta högstanivå även förra säsongen, det man velat uppnå under vintern har varit en högre lägstanivå. Matchen i Helsingborg visade något annat.

Det går inte längre att skylla på att det finns en brist på ledare i laget, Fredrik Björk, Jakob Lindström, Björn Anklev, George Mourad och Niklas Klingberg har alla tidigare under sin karriär varit lagkaptener och det borde inte vara någon brist på folk som tar tag i taktpinnen. Av dessa fem var det bara Jakob Lindström som kom upp i en nivå som kan anses godkänd utifrån tidigare prestationer.

Då så många underpresterar faller ett ansvar på den sportsliga ledningen med Kent Carlzon, Marcus Lantz och Sören Börjesson i spetsen. Uppenbarligen har man inte lyckats skapa samma stämning som fanns i laget 2012 då laget inte en enda gång under säsongen slog av på takten. Oavsett motstånd, underlag eller tidigare resultat.

Fredrik Björk, Björn Anklev och Niklas Klingberg är alla tre begåvade fotbollsspelare men det var längesedan någon av dem var i en situation liknande årets. När det ena osexiga motståndet efter det andra radas upp och allt annat än en seger är ett misslyckande. Att kunna förbereda dessa spelare på rätt sätt inför en match som denna är ledarstabens enskilt viktigaste uppgift i år. Den här gången misslyckades de med just den uppgiften.

Därför är det fullt rimligt att folk riktar blickarna mot bänken snarare än planen efter en förlust som gårdagens.

Vilken betydelse förlusten mot Eskilsminne får kan bara framtiden utvisa. Skulle det vara så att laget fortsätter ha problem att driva upp tempot mot mindre attraktiva lag på bortaplan gjorde förlusten ingen som helst ”nytta”. Skulle det däremot vara så att förlusten blir en väckarklocka och en referenspunkt för det framtida arbetet så kan det till och med vara så att förlusten kom i rätt läge.

All utveckling handlar om att lära av sina misstag och det är sättet att hantera motstånd som skiljer framgångsrika idrottare och ledare från mindre framgångsrika. Det är med andra ord upp till hela truppen att göra sin läxa på rätt sätt.

Den här gången var spelarna uppenbarligen inte tillräckligt väl förberedda. Görs läxan på rätt sätt är truppen det nästa gång laget ställs inför en liknande situation.

Lätta lag svåra

Hur lockande det än är att rita upp en domedagsprofetia redan nu är det inte rimligt att såhär tidigt döma ut allt och alla. Även om det är fel att dra för djupa slutsatser av en försäsong har ÖIS under de senaste månaderna ändå visat en spelmässig kvalité som få motståndare under året kommer kunna nå.

Två omgångar har gått och att ha säsongen 2012 som resultatmässig måttstock är inte rimligt. Det året innehöll bara en förlust men lagets resultat det året sticker ut även bland andra seriesegrare i andra serier. Utsikten som vann serien förra året förlorade exempelvis mot Halmia med 0-4 tidigt i serien och hade innan det spelat mållösa matcher mot såväl Qviding som Oskarshamn.

När ÖIS vann serien 2008 förlorade man hela sju matcher men spelade ganska få oavgjorda och vann tack vare detta serien. Årets serie kommer troligtvis inte innehålla ett topplag som sticker iväg tidigt. Även om man ska vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser av motståndarnas resultat utan att ha sett lagen spela live så talar det mesta i nuläget för att serien blir förhållandevis jämn. Den jämnheten beror dock på flera lags skicklighet men det innebär även att det blir fler toppmatcher än på länge för sällskapet. Något som inte behöver vara negativt.

Generellt sätt har de lag i en serie med högst högsta nivå inte mest problem i toppmatcherna och det har ÖIS visat. Under försäsongen visade laget att det stora problemet under året förmodligen inte kommer vara att nå upp i Trelleborgs nivå när lagen ställs mot varandra. Det avgörande kommer troligtvis vara att driva upp tempot i matcher som söndagens.

2012 var nyckeln att ÖIS sprang sönder i stort sett varje lag man ställdes mot. Inte sällan avgjordes matcherna redan i den första halvleken och problemet var snarare att två poäng tappades i den andra halvleken. Mot Eskilsminne klarade ÖIS inte av att driva upp ett tempo gott nog för att ta greppet om matchen och fastnade istället gång på gång i motståndarnas höga press och tvingades lyfta långt upp mot William Atashkadeh som fick en otacksam uppgift i comebacken från start.

Alltså är argumentet ”Hur fan ska vi kunna slå Oddevold när vi inte ens kan slå Eskilsminne” totalt irrelevant

På läktaren

En av få ljuspunkter på Harlyckans IP igår var det som hände vid sidan av planen. Att Niklas Klingberg stod med ett brett leende under hela line-upen med blicken mot klacken är något man vid sidan av planen ska utnyttja. Om vi utgår ifrån att truppen består av individer som älskar det tryck som finns runt klubben och blir bättre av detta finns enbart fördelar i att ha en högljudd och krävande läktare. Där har ÖIS en reell fördel gentemot samtliga andra lag i serien och om arbetet som förts under vintern med att få supportrar och spelare närmre varann kan man vid sidan göra hashtaggen #viäröis till något mer än bara ett fenomen på sociala medier.

Propagerandet för Dawit Isaaks frigivning, arbetet med HBTQ-frågor, Östra Stå, Infernos 10-års jubileum, Balders Hages satsning på bortaresor, de förmånliga priserna med mera kommer allt i längden ge resultat på planen. Ju mer det eldas på från sidan, ju mer som händer vid sidan av planen, desto fler argument finns det till att som spelare springa livet ur sig för det 127 år gamla klubbmärket som pryder bröstet.

För att vinna en serie krävs i de allra flesta fall något mer än bara spelmässig skicklighet. Det har BK Häcken i flera år varit ett lysande exempel på.

Det är som vanligt upp till supportrar att skapa den klubb man vill ha. Vi kan främst påverka läktaren men får inte luras och tro att det som händer på läktaren inte påverkar det som händer innanför de kritade linjerna. Det är vi tillsammans som skapar en miljö är serier vinns.

Amor et fides