Nostalgiläsning: Ny ekonomisk kris: Är ÖIS fast i hamsterhjulet?

Som ni säkert har koll på fyller er enda fasta punkt i den så stormiga rödblå tillvaron fem år 2015 och det firar vi igenom att då och då under året på nytt publicera gamla alster. Då vi tror att det viktigaste för att ta sig någonstans på ett vettigt sätt är att lära av historien samt att definitionen av galenskap är att göra samma sak och vänta sig ett annat resultat väljer vi denna text. Texten publicerades för första gången 2010 av Martin Johansson och Håkan Wall och publiceras nu igen för att den tyvärr återigen känns aktuell med det rådande ekonomiska läget top of mind. Vi har valt att låta gamla kommentarer ligga kvar då dessa kan vara intressanta att läsa ytterligare en gång. Bon apetit!

Jaha, så var vi här igen. I en ny ekonomisk kris. Inte direkt oväntat. Vi har haft det på känn rätt länge och egentligen har vi bara räknat dagarna till det att trycket på avtryckarfingret skulle bli tillräckligt stort för (nack)skottet att brinna av. Och vi kan konstatera att det inte ens har gått fem år sedan vi (ÖIS) var veckor från en konkurs och tvingades stå med mössa i hand när våra tre stora mecenater – Stena Line, Dunross & Co och Byggnadsfirma Ernst Rosén – kom med en stor sedelbunt och räddade oss.

Frågan är vad vi lärde oss av den erfarenheten?

Av allt att döma, inte ett jävla dugg. För nu är vi här igen. Tillbaka på ruta ett igen.

Vi kan inledningsvis avslöja att vi suttit på innehållet i föreliggande text i ett par dagar. Dels av respekt för uppgiftslämnarna och dels för att vi känt en viss oro över om det verkligen är rätt läge att släppa den här informationen just den här veckan när så mycket står på spel. Men efter att ha fått information och uppgifter från en rad olika uppgiftslämnare, gjort en noggrann läsning och analys av ÖFAB:s årsredovisning och gjort bedömningen att läget är så pass allvarligt som vi tror att det är har vi – Martin Johansson och Hox – fattat ett beslut om att trots allt tycka på WordPress publiceringsknapp.

Publish and be damned – eller hur var det Lord Wellington sa?

Som framgått av textens inledning står ÖIS inför ett nytt ekonomisk elddop. Om våra uppgifter stämmer är det återigen nästintill tomt i kassakistan. Med anledning av detta kallades – förra torsdagen – samtliga anställda, ledare, tränare och spelare till ett möte på ÖIS-gården där ÖFAB:s vd, Kristian Sundborn, och hedersordförande, Benny Rosén, informerade om kommande varsel. Som vi har förstått det berörs inte spelartruppen utan varslen gäller enbart den övriga personalen på Gården. Pengarna är helt enkelt slut och klubben/ÖFAB har nu för avsikt att se över organisationen för att hitta möjligheter till ytterligare nedskärningar. Allt för att man ska få plats i den allt annat än skräddarsydda kostymen. Varslen ska därför sannolikt ses som ett led i klubbens förberedelse inför ytterligare år i Superettan. Kul? Inte det minsta, men det är bara att gilla läget och inse att det är dags för förändring och förnyelse. Det är det eller döden.

Men hur hamnade vi då här igen? Ja, det är egentligen tämligen enkelt, efter en översyn av ÖFAB:s ekonomi kan vi nämligen konstatera att det i dagsläget ter sig som en ekonomisk omöjlighet att spela fotboll i Superettan och samtidigt ha ambitionen att spela allsvenskt. Detta eftersom det framförallt är enorma skillnader på intäktssidan mellan att spela i Allsvenskan och att spela i Superettan. Inget nytt under solen där inte. Samtidigt kan vi konstatera att utgifterna inte fluktuerar i samma utsträckning. Mellan säsongerna 2008 och 2009 ökade ÖFAB sina intäkter med 15 miljoner kronor, vilket motsvarar en ökning med över 50 procent. En ökning som nästan helt förklaras av avancemanget till Allsvenskan.

På utgiftssidan är spelarlöner den enskilt största kostnaden och dessa står i dag för över 70 procent av de totala utgifterna. Det är också här det stora dilemmat finns: Spelarkontrakten löper över flera år och man kan därför inte på årsbasis anpassa spelarbudgeten till att matcha inkomsterna. Kommer man till Superettan från Allsvenskan med en spelartrupp i allsvensk prisklass kommer inte ekonomin att gå ihop förrän man rensat ut eller omförhandlat de dyra kontrakten. Så är det bara. Det är simpel fakta.

Till saken hör också att det ekonomiska bokslutet för 2009 visade en förlust på 2,5 miljoner kronor och kassaflödet var på -3,7 miljoner kronor. De 3 miljonerna täcktes upp med lån från ett kreditinstitut. I dessa siffror ingår det även inkomster för spelartransfers, och under 2009 hade vi också en extra inkomst eftersom Ola Toivonen såldes från Malmö till PSV. Vi hade även en utgift i form av en sign on-bonus till Álvaro Santos och en inkomst för Mikael Petersons bidrag i affären (vilket verkar vara omkring 6 miljoner kronor). Efter lite avrundningar och välinformerade gissningar gör vi bedömningen att ÖFAB gick back omkring 10 miljoner kronor på driften under säsongen 2009.

Och det är alltså här vi står i dag. När vi gick in i Superettan hade vi alltså ett driftsunderskott på någonstans i närheten av 10 miljoner kronor och av döma av historien kunde vi dessutom förvänta oss minskade intäkter med cirka 15 miljoner kronor. Sist vi slog in den uträkningen i vårt excelark var 10 plus 15 lika med 25. Miljoner kronor! För särskild skull tar vi det igen: 25 miljoner kronor – som vi måste minska våra utgifter med.

Är det ens möjligt?

Självklart inte!

Att vi är där vi är idag är med andra ord ingen stor överraskning. Inför årets sejour i Superettan satsades det ändå ganska ordentligt på spelartruppen. Man köpte in Sebastian Johansson, skrev kontrakt med Janne Andersson och Ken Fagerberg lånades in samtidigt som man konsekvent avvisade alla bud på Álvaro Santos. Med superettanmått mätt har vi en väldigt stor – och dessutom dyr – trupp. Det kan mycket väl vara så att vi i år har en högre utgift för spelarlöner än vad vi hade i fjol. Om vi dessutom lägger till att sponsormarknaden går trögt, publiken sviker – trots sänkta biljettpriser – och att den ekonomiska satsningen på campingen inte blev någon succé inser man snart att den här krisen grinat oss i ansiktet under hela säsongen. It was inevitable, mr. Andersson!

Istället för att dra hårt i handbromsen valde vi att ignorera det kraftiga underskott som väntade och behålla en fortsatt hög utgiftsnivå. Så det oväntade med den nu uppkomna ekonomiska krisen är väl snarare att man lyckats dölja den så länge som man ändå gjort.

Frågan är då vart är ÖIS på väg. Vart vill vi? Vad vill vi vara? I nuläget går inte teori och praktik ihop. Så är det bara. Och en sak är väldigt klar och det är att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen med ständiga glädjekalkyler och ekonomiska chansningar. I år körde vi med en allsvensk budget i Superettan eftersom vi inte hade råd att spela i Superettan. Har ni hört den förut? Jepp, vi kunde just tänka oss det. Kanske är det dags att ÖIS erkänner att för att hänga med i elitsammanhang krävs det att verksamheten sköts mer som ett företag. Med långsiktighet, kontinuitet och stabilitet. Att år efter år ta på sig en för stor kostym håller inte. Att år efter år varsla administrativ personal är rent ut sagt för djävligt. Både ur ett humanistiskt och ett kompetensmässigt perspektiv. Att fortsätta på den inslagna vägen med stora årliga underskott och förhoppningar om nya räddningsmiljoner från våra mecenater håller inte. Detta sjuka beteende måste få ett slut! Ju förr desto bättre. I framtiden måste helt enkelt intäkter och utgifter gå ihop. Det är dags att sätta ner foten och fatta en beslut som bryter med traditionen. Ett steg i rätt riktning mot en sundare ekonomi, en ny organisation och en ljusare framtid. Dags att vakna upp, bita i det sura äpplet och anpassa verksamheten till den ekonomiska verklighet som vi faktiskt lever i.

Helt klart är att vi måste se över vår verksamhet och inse att fotbollen inte kommer att generera en jämn intäktskälla framöver. Vi behöver ytterligare verksamheter för att balansera inkomsterna över tid. Örgryte har som vi ser det två stora tillgångar: Dels har ÖIS ett stort och brett kontaktnät via sponsorer och dels har man stora outnyttjade markytor i anslutning till ÖIS-gården. Enligt uppgift väljer ÖIS i nuläget att försöka utnyttja markytorna och att återuppliva hotellplanerna, vilket låter riktigt lovande även om det är ett projekt med en lång tidshorisont. En av oss har suttit med i möten på Mölndals Turism och utifrån det kan vi konstatera att kommunen verkligen skriker efter hotell och campingplatser. Exakt hur en satsning på hotell och camping kommer att se ut återstår att se, men vi kan konstatera att detta projekts realiserande och genomförande är livsviktig för ÖIS. Utan det kommer ÖIS inte att vara ett elitlag i framtiden. Det är den bistra sanningen.

I slutändan så är vi tillbaka på ruta ett igen. Vi står här med ett stort underskott och kapitalbehov och en konkurs hängande över oss som en yxa i en bödels hand. Räddningen är precis som förra gången kapitalstarka sponsorer (eller ska vi kalla dem för fans, för det är väl kanske en bättre beskrivning).

Håll fram mössan, Kristian. Vi hoppas någon fyller den.

Sambadefensiv har tidigare sökt Kristian Sundborn via e-post för att få svar på ett antal frågor kring det ekonomiska resultatet, men inte fått några svar.

För innehållet i denna text ansvarar Martin Johansson och Hox (även om avsändaren är Sambadefensiv).