En underbar sommardag i Växjö

Det här blir ingen vanlig matchrapport. Det är sällan jag skriver en helt vanlig matchrapport, visserligen. Men idag har det en anledning. Och anledningen är att det bästa i bortamatchen mot Öster skedde på läktaren. Det finns risk för att detta blir oerhört självförhärligande och att jag klappar mig själv och mina klackkompisar på axeln. Men så får det bli. Ni får stå ut.

Vi skall väl på något sätt ta oss igenom matchen i alla fall. Första halvlek, där ÖIS anföll på motsatt håll från vår kortsida, var rätt intetsägande. De chanser som skapades stod främst hemmalaget Öster för. Efter en drös bortspelade passningar av ÖIS-försvarare gavs Öster chansen att göra mål flertalet gånger, men chansen togs inte. Inte heller de få målchanser ÖIS skapade togs till vara på.

0-0 var det i paus, och den andra halvleken började på ett liknande sätt, där Öster styrde smått, och skapade några halvfarliga chanser, och någon fullkaratig målchans, faktiskt. Ser man till chanser borde kanske Öster ha haft ledningen en timme in i matchen. Men så gäller det att ha målgörare i laget, ju. Det visade sig att ÖIS hade fler än Öster. För när de få chanserna som skapades i den andra halvleken från ÖIS sida dök upp, så togs de till vara på. De togs tillvara på på ett fantastiskt vackert sätt av William Atashkadeh och George Mourad. Båda deras mål tillkom på snudd på frilägen. Att det är snudd på, och inte friläge fullt ut, var att de båda hade försvarare i sin närhet, åtminstone Mourad. William valde att dunka upp sitt skott upp i nättaket och sedan hoppa över reklamskyltarna, in till jublande ÖIS:are. George valde att kyligt placera in bollen i bortre hörnet med en slags låg lobb. Även här jublades det vilt framför och i klacken.

2-0 mot Öster borta. 6 poäng i dubbelmötet mot Öster. Inte ens innan säsongen när man hoppades på en förstaplats var 6 poäng mot Öster något man kände att man kunde räkna med, långt därifrån. Vårsäsongen avslutas som serietvåa på målskillnad. Långt bort är Trelleborg, men kvalplatsen är vår. Vi har kvalplatsen i egna händer. Så är det.

Individuellt stack väl inte så många ut nämnvärt. Men jag vill ta upp att Johan Rylander på GP (enligt uppgifter, jag läser helst inte GP) har hyllat Björn Anklev och Fredrik Björck efter matcherna mot Öster, att dessa herrar är kanske den största anledningen till ÖIS stabila försvar. Jag vet inte om GP nämner dessa för att de är stora namn, relativt sätt, eller om de faktiskt tycker det. För om jag får säga mitt så skall Hannes Sahlin hyllas. Det är Hannes Sahlin som har briljerat i 180 minuter mot Öster. Det är han som hållit ihop det där försvaret. Och så är det med det.

Så till läktarkampen. Eller ja, läktaruppvisningen. Jag stod som alltid i klacken, men det är sällan som det är så ofantligt roligt som det var idag. Man hade på känn innan att det kunde bli en kul bortaresa, men att det skulle bli så här roligt, det trodde inte ens jag. Att komma och köra över hemmalagen i Division 1 Södra är vanligtvis inte särskilt svårt, då det inte brukar finnas något att köra över. Inte heller Öster var något problem skulle det visa sig, och inte nödvändigtvis för att Öster var dåliga, det vet jag inte riktigt. Men för att vi stod för vår bästa läktarinsats på rätt så länge. Det här, tror jag, om man redan nu skall sätta denna resa i perspektiv, kommer vara där uppe i bortaresor man kommer minnas en lång tid framöver med Utsikten borta 2012, Hammarby borta 2013, Elfsborg borta 2009 och så vidare. Fyll, förresten, gärna på med era egna bästa bortarese-minnen, det är kul att höra.

En halvtimma efter matchen sjöngs det fortfarande. ÖIS, vinst och sommar. Finns det NÅGOT bättre än den kombinationen?

Att det dessutom var en helt och hållet nykomponerad ramsa som lät mest och högst måste jag säga är riktigt roligt. Denna ramsa satt DIREKT. Direkt satt den. Den lär sjungas mycket framöver. För ett smakprov för er dårar som inte var på plats, se bland annat ÖIS Svenskafans facebook-sida där ett klipp lagts ut.

Jag kan inte säga att jag minns mycket i matchen Öster-ÖIS, och om två-tre dagar är det förmodligen i stort sett bara målen kvar på näthinnan. Men läktarupplevelsen kommer jag bära med mig länge. Mot Superettan!