Bäst och sämst 2015

Säsongen 2015 är färdigspelad och kvalmatcherna mot Mjällby är matcher som det kommer att skrivas om i den där historieboken. En säsong med ÖIS är aldrig spikrak, snarare tvärtom, så för att minnas fler saker än bara avslutningen på den här säsongen så har ni framför er två listor, två personliga listor. En topp-10-lista över det bästa som hänt under 2015, enligt mig. Det är enskilda händelser samt mer övergripande sådana, på och utanför planen. Sedan avslutas texten med lista nummer två, en topp-3-lista över de sämsta eller tråkigaste grejorna under 2015. Det skall sägas att jag såg cirka 20 matcher på plats i år i seriespelet, bland annat missades exempelvis Trelleborg hemma, Kristianstad borta, Landskrona borta och så vidare. Med det vill jag ha sagt, att saknar ni något på listorna kan det delvis ha att göra med att jag inte var där, och det är ändå någon slags förutsättning för att något skall ha en chans på platser på listorna. Så. Vi kör.

Topp-10

10. Gratismatchen
En match som varje år förmodligen hade varit med på en sådan här lista. Det är trevliga tillställningar det här, det går inte att säga annat. Framförallt eftersom ÖIS ofta vinner matcherna och att man får uppleva en match med mycket folk på läktarna. Årets gratismatch stack väl inte ut mot mängden, mot tidigare års matcher, men det var likväl en fin match och med en fin inramning. Den som startade denna tradition bör få något slags pris, för det är en sådan oerhört viktig match för ÖIS i stort.

9. Atashkadeh och Ohlssons målfabrikation
Sällan har ÖIS gjort så många mål under en säsong som man till slut gjorde, och sällan har man haft så framstående målskyttar som i år. William Atashkadeh och Sebastian Ohlsson visade båda två att dem är ett snäpp bättre än Division 1 södra. 20 mål på William och 16 mål på Ohlsson. Atashkadeh har, är min känsla åtminstone, fått den större uppmärksamheten än de två. Inte för att Sebastian inte fått någon uppmärksamhet, men hans säsong är helt otroligt bra. 16 mål som yttermittfältare är inget annat än fantastiskt. Att han riskerade att missa resterande del av höstsäsongen efter hans skada för ett par månader sedan är skrämmande att tänka på. Jag är långt ifrån säker på att vi hade gått upp utan Sebastian, trots att han inte var bland de bästa spelarna i kvalmatcherna. Hatten av för både William och Sebastian.

8. Premiären
Hade årets säsong istället för en kvalvinst slutat med en förstaplats i serien så hade det förmodligen pratats mer om premiärmatchen mot Husqvarna FF än vad det gör nu. För hade säsongen flutit på bättre och hade laget flugit högre än vad man gjorde så hade man kunnat titta tillbaka på premiärmatchen och tolka den som att det syntes direkt vad för säsong 2015 skulle komma att bli. En superstabil seger utan att ens behöva imponera så värst mycket mot ett nyss nedflyttat Superettan-lag. Istället är detta en match som fallit lite i glömska, med tanke på att det i efterhand mer kändes som att det var Husqvarna som inte var särskilt bra och faktiskt stod för en riktigt risig insats. Men premiären var fin ändå, och skall minnas. Vackert tifoarrangemang, stabil 2-0-seger, Jakobs knutna näve mot klacken. Bra start på en brokig säsong var det ändå.

7. Styrelsebytet
Egentligen borde kanske det här inta en topp-3-position. Åtminstone om vi tittar på vad som försvann i bytet av styrelse. Det är dock svårt att sätta det högre upp på grund av att det, ju, är svårt att avgöra till 100 % vad det har bytts till. Vi vet att vi fått bort en styrelse som snarare skadade klubben än stärkte den, men har vi fått något bra i utbyte? Känslan, vilken man både skall gå på och inte gå på, är att vi har en driven styrelse som hittills gjort det de kunnat för att sopa rent oredan från den förra. Det återstår att se hur högt denna styrelse kan flyga, för visst hade det varit skönt att inte hela tiden behöva oroa sig över att de förtroendevalda gör sitt jobb?

6. Innermittfältets kvalspel
Det var många som gjorde några av sina bästa matcher under de två matcherna mot Mjällby. Det var många som trädde fram när det verkligen behövdes. Robertino. Björck. Bohman. Och så vidare. Men för mig var det innermittfältet som framför allt annat stod ut mot resten. Jakob Lindström och kanske framförallt Andreas Östlings insatser i hemma- och bortamötet i kvalet är helt fantastiska. De ägde det där mittfältet från minut ett i hemmamötet tills det att Östling satt på knä med knytnävarna i luften efter slutsignal i Blekinge. Visst, Jakob fick spela högerback efter Anklevs utvisning i bortamatchen, men totalt sett när Lindström och Östling spelade tillsammans i detta kval gjorde de det så bra de kunde gjort det. De spelade aggressivt på rätt sida av gränsen, de täckte upp för varandra, de fördelade bollar, de var navet i ÖIS spel. Det har synts tydligt från de första matcherna de spelade tillsammans 2014 att balansen blir väldigt fin de två emellan, och den nådde sitt klimax här. Nu är det bara uppväxling som gäller år 2016, för det finns fler klimax att uppnå.

5. IK Oddevold borta
Försäsongsmatcher har något speciellt över sig, likaså vårmatcher och sommarmatcher. Men riktiga höstmatcher är icke att förglömma. Oddevold borta var kanske den mest typiska höstmatchen 2015. Åtminstone den härligaste (kvalmatcherna borträknade, såklart). Först och främst så var det, kändes det som inför och efter matchen, det första testet för hur ÖIS skulle klara av att möta lite bättre motstånd efter att ha asfalterat sämre lag under hela hösten. Testet klarades av, man klarade till och med av att vända matchen från underläge. Så det var framförallt det härliga med den här tillställningen. Men i övrigt hade den här kvällen det mesta en höstmatch skall ha. Kallt väder utan att vara olidligt, sång i 90 minuter i en tight klackkärna, pyroteknik i mörkret och så vidare. Kvällen blev ju inte sämre heller av att det med jämna mellanrum kom rapporter från en viss match i Stockholm mellan två randiga lag. ÖIS tog ett viktigt kliv mot Superettan och Blåvitt tog ett viktigt kliv mot missat guld. Det var mycket som var fint som ni märker i Uddevalla denna höstkväll.

4. GAIS-krossen på försäsongen
Är detta fortfarande ÖIS bästa match i år, spelmässigt sett? ÖIS rullade som bekant ut GAIS efter noter denna försäsongsmatch. 3-1 till ÖIS var slutresultatet och med bland annat ett skott i ribbans underkant, ett i stolpen och en missad straff hade det kunnat bli betydligt större siffror. Jag har skrivit texter om de här matcherna tidigare, om vintermatcherna mot GAIS. Det har verkligen blivit speciella matcher. En nutida tradition som är väldigt fin. En första match att sjunga igång strupen inför säsongen. En förta match att visa de nya spelarna i laget vilka våra fiender är, vilka det är superviktigt att vinna mot, oavsett tävlings- eller träningsmatch. Nu blir det fler matcher 2016 mot de grönsvarta, och jag ser gärna repriser på den här matchen då.

3. Östers IF borta
Årets härligaste match, med betoning på härligt. Kvalmatcherna innehåller ju även så mycket ångest utöver det härliga. Öster borta, vid seriens vändpunkt, var en fantastiskt upplevelse. En sommarmatch med perfekt väder först och främst. En seger med 2-0, och ett stort kliv mot kvalplatsen för den andra. Båda målen gjorda precis framför klacken för det tredje. En ny, fantastisk, ramsa introducerad för det fjärde. Sång i 90 minuter plus en egenpålagd tilläggstid på cirka 30 minuter. Ett minne som kommer stå sig länge. Det enda lilla negativa man minns, enda smolket i glädjebägaren, var att spelarna inte tog till vara på chansen. Det försöktes sjungas ut spelare på gräsmattan igen, men Jakob Lindström var den enda som kom ut. Men minnet kommer att fortsättningsvis fokusera på det härliga. För det var härligt. Oj, vad härligt det var.

2. Tifosäsongen
Division 1 är en glädjedödare på så många sätt. Men serien har inte stoppat de allra mest hängivna och produktiva. Tifosäsongen 2015 är en av de starkaste på senare år. Det sades inför säsongen att det skulle synas att Inferno Örgryte fyller tio år i år, och det har det sannerligen gjort. Kvalitet och kvantitet på samma gång. Att ÖIS ligger med i toppen i Sverige vad gäller tifoarrangemang har varit en sanning i många år, och den blir inte mindre sann trots de låga divisionerna. Det är bara att njuta, lyfta på hatten och tacka alla som gjort alla arrangemang möjliga. Pricken över i:t kom ju dessutom i säsongens sista hemmamatch, då ett helt magnifikt tifo som hyllade ÖIS historia och 12 SM-guld vecklades ut, till tonerna av ramsan som hyllar detsamma. Det är få lag ens i Allsvenskan som står för så vackra grejer. Så är det.

1. Uppflyttningen
Spänningen bör inte ha varit så väldans stor inför vad som skulle inta denna förstaplats, väl? En fantastisk dag, med ångest, glädje, eufori, lättnad. Det mesta jag vill ha sagt om den här uppflyttning har jag redan sagt, så istället för att skriva samma saker igen, så länkar jag istället till texten som skrevs dagen efter allt hände. Här är den. Läs, och återupplev söndagen.

Botten-3

3. Eskilsminne IF borta
Premiären var jättestabil och bottennappen skulle undvikas i år med en bättre och mer rutinerad trupp. Bortapremiären mot Eskilsminne skulle bara genomföras utan några som helst problem. Så blev det inte. Istället kändes det som att luften gick ut ur hela supporterskaran efter den här matchen. Det var en märklig känsla veckorna efter. Det kändes som att många (mig inkluderad) gav upp direkt. Man kände att det inte skulle bli någon skillnad mot tidigare år. Det var ju detta som inte skulle ske i år. 2-1-förlust borta mot Eskilsminne med ett insläppt mål på kontring på tilläggstid. Att ha förlorat mot Eskilsminne IF är en plump i ÖIS stolta historia, det är bara att konstatera.

2. IK Oddevold hemma
Luften gick ur många efter Eskilsminne, ja. Men då fanns ju chansen för spelarna och tränarna att visa att ÖIS visst var att räkna med i år när Oddevold kom på besök till Gamla Ullevi matchen efter. Den chansen gick till spillo. Rejält. Det blev trots allt 2-2 och en poäng inkasserades. Men jag håller fortfarande denna matchen som kanske den sämsta insatsen av ÖIS i år. Det var bedrövligt dåligt på alla plan, och uppgivenheten som startade i Helsingborg blev ännu större här efter, och det dröjde länge innan uppgivenheten försvann över huvud taget. En match jag gärna glömmer, men som jag säkert inte kommer glömma bara för det.

1. Tidigt tappad mark till Trelleborg
Det är lätt att glömma vad den här säsongen var tänkt att sluta med. Vad som skulle uppnås. Förstaplatsen skulle vara vår i år. Förra året så missade vi den efter några katastrofala matcher på hösten, och en av de svagaste Division 1 Södra-upplagorna under ÖIS år där på 2010-talet fick ÖIS på fall. Så i år skulle vi få revansch. Rutinerade värvningar och bättre förutsättningar överlag skulle få oss att faktiskt kunna nå den där förstaplatsen, trots den mycket hårdare konkurrensen jämfört med vilket annat Division 1-år som helst. Och visst, det finns många som säger att Trelleborg var för bra, att de skulle vunnit nästan oavsett hur bra ÖIS gjorde det. Och det kan stämma. Trelleborg var bäst i år, det var dem. Men att förstaplatsen så gott som var körd för ÖIS del innan sommaren ens hunnit komma är inget annat än uselt. Att inte ens ta upp kampen. Att förlora de viktiga matcherna tidigt på säsongen. Man får inte sådana här dagar glömma av att allt detta hände. Vi tog oss upp, ja. Men vi var inte ens nära förstaplatsen en enda dag under hela säsongen.