Dagen före kvalmatch nummer ett

Kval för andra året i rad alltså. Det som för ett år sedan var en sådan ”ny” företeelse för oss ÖIS:are börjar nu istället bli en liten vana. En vana man helst egentligen slipper. Men just nu, just här, just idag, så är jag ändå lite glad över att det blir två kvalmatcher. Visst, självklart kommer jag inte tycka likadant två timmar innan match imorgon, eller sannerligen inte om vi förlorar kvalet, då hade jag alla dagar i veckan (såklart) tagit en förstaplats i serien. Men det är ändå något som gör att man vill ha de här matcherna. Anledningen till att man vill ha dem är ju rätt uppenbar. Det är ju de här matcherna man lever för. Det är ju de här matcherna man kommer att minnas om tio år, oavsett utgång.

Jag frågar ofta mig själv varför det är så viktigt för mig att ÖIS skall gå bra, egentligen. Om man ställer allt på sin spets, varför vill jag mer än mycket annat här i världen att ÖIS skall avancera uppåt i seriesystemet. Svaret jag ofta landar i är att man får uppleva större matcher. Om man skall koka ner det till enkla ord. Man vill till Superettan för att man då får två matcher mot GAIS, man vill till Allsvenskan för att man då får två matcher mot Blåvitt, bland annat. Det är ändå det man i grund och botten älskar mest av allt, oavsett ångesten som finns där vid sådana tillställningar. En kvalmatch är ju inte nödvändigtvis ett resultat av att ens lag har gått bra, men kvalplaceringen genererar stora matcher. Just därför är jag just i denna sekund väldigt glad över att det är en nästintill helt avgörande match imorgon, som är så ofattbart viktig.

Just att matchen imorgon och söndagens match är viktiga orkar jag inte ens tänka på, så stor betydelse har dessa matcher för hela klubben och allt runtomkring klubben. Istället har jag reflekterat över skillnaden på känslan inför årets kval och fjolårets kval. Det går inte att säga något annat än att det är skilda världar. Helt skilda världar. Ifjol var det ett gigantiskt misslyckande att vi inte tog den där förstaplatsen, den var som vigd för oss, men vi tappade den. Det är inte bättre att komma tvåa i år än ifjol, för förstaplatsen var fortfarande klubbens mål, men på sättet andraplatsen har kommit till blir känslan helt annorlunda. I år kändes förstaplatsen körd efter tio matcher, och bara det är under all kritik, oavsett hur bra Trelleborg är och var. Att serien inte ens lever mitt i sommaren är bedrövligt. Tongångarna kring ÖIS var nere på bottennivåer redan efter ett par-tre matcher, vilket ändå måste ses som lite ovanligt med tanke på hur hypen såg ut inför säsongen. Men nu har självförtroendet hos spelarna och hos supportrarna jobbats upp, med tanke på den fina hösten. Då förstaplatsen inte känts inom räckhåll på i stort sett hela säsongen så har det blivit mer positivt med en kvalplats i år än i fjol (inte positivt, men MER positivt).

Ifjol fick jag säga högt till mig själv i spegeln att vi ska ju faktiskt spela kval nu, det ÄR inte kört än, men ändå så fick jag inte till 100 % mig själv att tro på det. Känslan var så dålig förra hösten att kvalet kändes lite kört redan på förhand. Nu är det ju det motsatta. Nu är min känsla att vi kommer att ta det här, vilket både är en härligare och en jobbigare känsla. Den känslan tror jag delas av många andra, och den kommer synas på läktaren, både hemma och borta, men det finns ju en risk för det klassiska magplasket när man trott på något som mest. Men det eventuella magplasket är jag villig att ta, för jag gillar min goda känsla, jag gillar att inte ha ångesten som främsta känsla just nu.

Om man ändå ska fundera över vad man är mest orolig för inför morgondagen så landar jag i att jag inte är helt övertygad om ett antal positioner i det här laget. Anfallet och yttermittfältet finns det ju ingen oro för överhuvudtaget. Jag känner mig säker på att Ohlsson, Paulson, Mourad och Atashkadehs form är åtminstone tillräckligt bra för att göra livet hyfsat jobbigt för Mjällbys defensiv. Däremot resterande positioner i laget. Självklart är det så att man är extra orolig inför en kvalmatch över saker man knappt skulle tänkt på inför en vanlig match, så det hör ju till. Men med det sagt, innermittfältet, håller det verkligen över två tuffa matcher? Jag hoppas. Backlinjen, steppar Björck och Anklev upp nu på allvar och visar varför de värvades? Jag hoppas. Och så kanske den största oron av alla, Robertino, är han tillräckligt vass? Kan han vinna två matcher åt oss? För det kan komma att behövas. Man tänkte på detta ännu mer när Fredrik Andersson var och hälsade på på träningen i eftermiddags. Man påmindes om hur bra målvaktsspel Robertino har att leva upp till.

Så till läktaren. Som ni säkert redan vet så har det basunerats ut att det största tifot sedan säsongen 2009 kommer att levereras under morgondagens match. Då vi har ett track record för ÖIS tifogrupp de senaste 5-10 åren att titta på, så kan man förutsätta att det kommer att bli fantastiskt. Jag kan dessutom säga att det jag sett ser väldigt, väldigt fint ut. I vilket fall så är det av vikt att man är på läktaren i tid, jag behöver inte skriva så mycket om detta då det redan gjorts här, så följ bara vad som sägs som kommer det bli hur bra som helst.

Sen är det SÅNG i 90 minuter plus tilläggstid. Står du på ståplats eller i närheten av ståplats så är det det ENDA som gäller, så är det bara. Vi ska sjunga in bollen, och segern.

MOT SUPERETTAN!