Örgryte IS spelar i Superettan 2016

Jag tänker inte skriva en text om det kanske mest klyschiga (men samtidigt sanna) man kan säga sådana här dagar, att sådant här gör alla år av misär värt det. Det är som sagt väldigt sant, men också väldigt sagt. Men man landar ju ändå i att allt just nu bara känns fantastiskt. Att från gräsmattan där allt nyss avgjorts se Jakob Lindström klättra upp och sätta sig högst upp på stängslet, emellan de två sidorna av ÖIS:are, och dra igång den bästa ÖIS-ramsa som skrivits är bland det vackraste jag upplevt.

Det har konstaterats på många håll att den här matchen, såklart, var något helt annat än när vi exempelvis gick upp till Allsvenskan 2008 eller till Superettan 2012. Då hade vi två kanonsäsonger i ryggen, där det mer var fråga om när, i vilken match, vi skulle säkra den där uppflyttningen. Visst, matchen mot Väsby 2008 är trots det svårslagen, men gårdagen hade så mycket av allt. En enkel summering av säsongen inför det här kvalet är ju en vårsäsong med mycket negativitet och nedslagenhet hos många och en höst som pekat spikrakt uppåt. Ingen hel säsong av optimism där inte. Men det där alltet gårdagen hade så mycket av hör både ihop med hur säsongen sett ut och hur matchen eller matcherna utpräglade sig.

För den matchen som ägde rum igår var en helt bisarr tillställning, när man stod där som supporter. Hade man varit opartisk och sett den här matchen hade det förmodligen känts som en spännande kvalmatch, men inte så himla mycket mer. Men när man stod där och kände att hela ens värld stod och balanserade på en tunn, tunn lina så var det en sällan skådad match. Första halvlek gick förvånansvärt snabbt, båda lagen hade bollen en del, men ingen av dem lyckades skapa något särskilt framåt. Känslan av försiktig optimism som fanns inför matchen fanns med efter en halvlek. Det som gick genom ens huvud var att okej, det är 45 minuter kvar nu, vi kan spela oavgjort, och gör vi ett mål så måste dem göra tre. Detta skall gå vägen. Det man inte hade i tankarna var de där korten som domaren har med sig in på planen till fotbollsmatcher. Efter Björn Anklev så oerhört onödiga röda kort så dämpades känslorna i kroppen en aning, men inte allt för mycket ändå. Det behöver inte bli så stor skillnad i motståndarlagets anfallsspel mot ett lag med en man mindre. Den stora skillnaden är bara att man får chansen att anfalla oftare än vad man får mot ett fulltaligt lag.

Men den försiktiga optimismen som sänkts till en försiktig negativism övergick i den 80 minuten till fullständig misär. Man känner ju igen den så väl, man är ju så bekant med den känslan som ÖIS:are. Hjärnan och magen samarbetar för att föra fram budskapet så tydligt som möjligt. Inte igen. Snälla, inte nu igen. På ett ögonblick är man allra längst nere på botten. Igen.

Men om Björn Anklevs kort var onödigt så kan man inte ta till mindre ord för att beskriva Mjällby-spelarens röda kort i slutminuterna av matchen. George Mourad, som i sanning inte är någon speedkula, kommer halvt loss på kanten, ungefär vid mittplan, och Mjällby-spelaren sätter alltså till en våldsam glidtackling som resulterar i hans andra gula för dagen. Där och då avgjordes på sätt och vis det här kvalet. Hade inte den utvisningen kommit hade ÖIS haft ett fruktansvärt mycket tuffare läge i en eventuell förlängning. Nu gjorde man istället Mjällbys energi till sin egen.

Så avgjorde ju Hannes Sahlin. Idag skulle jag kunnat ge mitt liv för den mannen. Livet balanserade på en tunn, tunn lina och Hannes Sahlin är personen som i slutändan fick det att lyckas gå över linan utan att ramla av. Och det är ju ofantligt vackert att det är Hannes Sahlin och Daniel Paulson som gjorde ÖIS två mål över de här två matcherna. Sahlin och Paulson målskyttar och Jakob Lindström på räcket. Det är så mycket kärlek.

Den här säsongen har gått igenom så många fler akter än de filmiska tre, men gårdagens match höll sig till konventionen. En filmisk match och ett filmiskt slut. Planinvasionen satt där den skulle, trots höga räcken att klättra över, och lättnaden var enorm. Glädjen var stor, men lättnaden var enorm. Att försöka sammanfatta den pers som var gårdagen går knappt. Jag har väl gjort något slags försök, men det är så mycket som bubblar inom kroppen just nu som är svårt att pränta ner i en text. Framförallt så här knappt ett dygn efter allt skedde. För allt skedde ju verkligen.

Och nästa säsong skall jag inte tänka på på flera dagar nu. Säsongsutvärderingar, trupputvärderingar, transfertankar, spelschemafunderingar och försäsongstankar ligger allt på bordet, men längre fram än vad jag kommer sträcka mig just i detta nu. Det finns en hel vinter att titta och fundera på allt det där. Nu är det bara glädje och lättnad över att vi slipper världens tråkigaste serie nästa år och får spela mot marginellt roligare lag, men ett stort kliv närmare där vi egentligen skall spela. Och. Se upp, GAIS.