När liret räddar defensiven

Vi ska inte överdriva, vi kan nöja oss med att konstatera att poängen mot Assyriska kan ses som någon form av återbetalning av de uteblivna poängen i måndagens hemmapremiär.

ÖIS var inte utspelade i 90 minuter men vi kan konstatera att laget nog kommer behöva fortsätta producera mål i ganska rask takt om man ska lyckas ta den där platsen på övre halvan som så mycket av inför-snacket handlat om. Mot lag som Assyriska släpper rödblått nämligen till en hel del fortfarande.

Jag stod visserligen på bortasektionen idag och därifrån är det alltid svårt att ge sig in i någon djupare analys av spelet. Jag vågar dock påstå att jag fortfarande inte är helt bekväm med ÖIS förmåga att stänga till när det behövs. I den första halvleken tilläts hemmalaget allt för ofta vandra in i ytan precis framför backlinjen och antingen gå på skott eller hitta in till någon av sina, för dagen lyckligtvis trubbiga, anfallare.

Om ÖIS inte lyckas täppa till i den ytan och börja vinna boll så högt som Lantz vill kommer det straffa sig.

Kanske är det läge att titta på en lösning där man i de tuffare matcherna försöker spela med tre innermittfältare för att få tag om mittfältet. Det kommer kosta en anfallare men jag är personligen ganska säker på att William Atashkadeh är tillräckligt bra för att klara av rollen som ensam spets.

Men känner jag Marcus Lantz rätt kommer inte något ändras så länge poängskörden är på godtagbar nivå.

Johan Hammar

Det kollektiva försvarsspelet lämnade en del övrigt att önska men vi kan iallafall konstatera att Johan Hammar håller vad han lovat. Mittbacken hade höga förväntningar på sig när han kom till klubben men har ännu inte gett oss någon anledning att tvivla på hans förmåga.

Idag kom nickade han undan allt som kom i hans närhet och lyckades dessutom rädda upp ett antal stökiga situationer i straffområdet när försvarsspelet brustit på andra ställen.

Ändå har han av någon anledning hamnat lite i skymundan. Kanske för att man som ÖIS:are under de senaste åren vant sig vid underpresterande nyförvärv. Men nu är det faktiskt dags att konstatera, i Johan Hammar har ÖIS en av seriens bästa mittbackar.

Offensiven räddar defensiven

Likt förra året var det ÖIS offensiva kvalité som avgjorde det hela idag. En offensiv fyra med Ohlsson, Paulson, Mourad och Atashkadeh är för bra för att åka ur och idag såg vi återigen vad de kan åstadkomma med fria tyglar. För även om ÖIS inte radade upp skott mot hemmalagets mål skapade man likväl tillräckligt med chanser för att ett mål framåt skulle kännas logiskt.

Vi ska inte glömma William Atashkadehs friläge i den första halvleken och Robin Malmqvists dubbelräddning i inledningen av den andra utöver det mål ÖIS faktiskt gjorde. Lägg därutöver ett antal halvchanser och vi kan konstatera att ÖIS faktiskt inte var mer utspelade än Ängelholm på Gamla Ullevi.

Och hur mycket jag än vill att ÖIS ska ha en defensiv som är tätare än Bonnierfamiljen så måste även en puritan som jag konstatera att det i dagens fotboll i många fall faktiskt kan vara viktigare att ha förmågan att ösa på framåt än att täppa till bakåt. En riktigt bra offensiv kan, hur orent det än låter, släta över en dysfunktionell defensiv.

Iallafall till den grad att den lyckas samla ihop tillräckligt med mål och poäng för att hänga kvar.

En vis italiensk man myntade en gång uttrycket ”cuatro due fantasia” som på svenska betyder något liknande 4-2-fantasi. Med det menas att det behövs en backlinje och två stabila innermittfältare, sedan kan man låta de fyra utöver detta göra lite vad de vill om de är tillräckligt kreativa.

Detta verkar vara en linje ÖIS går på i år där åtminstone Sebastian Ohlsson, Daniel Paulson och William Atashkadeh ges stor frihet.

Förhoppningsvis lyckas man få ordning på de sex bakom. Vilket man borde kunna med tanke på vilka namn som finns där. Men en försvarsspel är också mycket mer ett kollektivt ansvar än något annat.

Annars lämnar vi framtiden fritt i fantasin. Något kan fungera, även om vi inte vill tro det.