Back in black

En avmätt, men osedvanligt och skönt, lugn avslutning på 2016 har, när detta skrivs, blivit en förväntansfull inför-start på 2017. Sambadefensiv gick i ide, och man vet aldrig hur björnen klarar sig när den skall ut i världen igen. Den kanske går hur bra som helst. Den kanske hittar allt den vill hitta, lyckas med allt den vill lyckas med, och undviker det den vill undvika. Men den kanske också dör direkt. Ide-uppvaknandet är nyckfullt. Är björnen då densamma som innan den gått i ide? På sätt och vis, ja, på sätt och vis, nej (jag vet inte hur väl detta stämmer överens med björnar, men strunt samma). Men Sambadefensiv är väl på något sätt Sambadefensiv. Förvänta er inga stordåd eller fantastiska uppvaknanden. Förvänta er ingenting egentligen.

2017

Hur som helst är 2017 snart igångkickat på allvar. SOM jag ser fram emot detta ÖIS-året. Mer än något av de senaste tre-fyra åren. Varför så är fallet kan jag inte svara på. Men det svävar något fint i luften, åtminstone. Pulsen höjs som vanligt först i december och tidiga januari med medlemskapsförnyelse och årskortsförnyelse och i år även med det fantastiska tillägget bortakortsköp. Sedan så höjs den ytterligare dessa dagar. När träningsmatcherna drar igång. Mina älskade träningsmatcher. Vinterkylan, förväntningarna och de betydelselösa (nåja) matcherna. Imorgon, torsdag, smäller det för första gången för 2017 och det är många nya ansikten, men det är samma gamla förening. På gott och ont. Men jag tänkte ge mig på en liten truppgenomgång nu när matchandet skall till att starta. Truppen är inte spikad, men det troliga är att vi knappast kommer att få se några gigantiska omvälvningar innan seriestart. Någon hit, någon dit, på sin höjd.

Klassiskt upplägg, ni vet vad som gäller. Målvakter först, som sig bör.

Målvakter

Robertino är borta, tack och lov (fanns det någon av er, som gärna påpekade det, som in i det sista höll fast vid att han fick oförtjänt mycket negativ kritik?). Abbas Hassans sejour blev ett kort gästspel. Nu står vi här med Kristoffer Björk som tvåa och Stojan Lukic som en solklar nummer ett.

En oväntad värvning på många sätt. För de flesta är han en av Superettans bästa målvakter. För mig är han innan jag sett honom i ÖIS-tröjan, målvakten som 2010 (tror jag det var) gärna hetsade mot vår ståplatsläktare. Men hetsa kan man göra på olika sätt och vid olika tillfällen, och Stojans mini-hets kommer det inte dröja länge innan jag glömt bort. Istället kommer fokuset då att landa på hans förmodade kvalitet. För är det något man förväntar sig 2017 av målvaktspositionen är att den vid uteblivna skadeproblem är en säker post igen. Bortskämda som vi varit på 2000-talet med Dick Last, Peter Abrahamsson och Fredrik Andersson så skall vi ha hittat en målvakt nu igen som skall kunna mäta sig med dessa finfina herrar.

Kristoffer Björk som reserv är vad det är. Det kunde varit bättre. Men det är åtminstone behagligare att känna en stor tvekan till andravalet än som förra året till förstavalet.

Försvarare

Björn Anklev, Hampus Bohman och Joakim Hall har lämnat. Idel ytterbackar. In har Danny Ervik och Jacob Ericsson kommit. En tunn backuppsättning har blivit, om ens möjligt, ännu tunnare. Bättre förhoppningsvis, men tunnare.

Jacob Ericsson är en trevlig återbekantskap. Jag vill inte måla upp det till att vara den otroliga drömvärvningen många fick det att låta som när när det stod klart att Jacob vände hem igen. Men det är en, på Superettan-nivå, fullgod vänsterback som med finslipningar i sitt spel skulle kunna bli enormt nyttig för ÖIS 2017. En uppgradering från den intetsägande (på planen) Hampus Bohman skall det med största sannolikhet bli i alla fall.

Danny Ervik är en mindre trevlig återbekantskap. Alla får tycka som de själva vill (såklart), och jag känner av att jag är i minoritet, men jag blev oerhört besviken av att ÖIS lockades så mycket av Danny att en återkomst blev av. Jag hade en förkärlek till honom under sin första sejour i ÖIS, hyste inget agg efter han lämnat, snarare tvärtom. Men så kom GAIS-sejouren och framförallt så kom hans inställning och inlevelse till och i GAIS-sejouren. Det var beklämmande att se, och det som skedde där och då gör det omöjligt, för mig personligen, att ta honom till mig här och nu igen. Så är det bara. Det kan se annorlunda ut om ett par år. Men det här blir i min värld en säsong i, självpåtagen, rejäl uppförsbacke för vår förmodade högerback. Kvalitetsmässigt? Jag orkar inte spekulera. Det blir vad det blir. Tyvärr, hur det än blir.

I mitten av backlinjen har vi det gott ställt kvalitetsmässigt, men inte numerärt. Tre stycken är de till antalet, och troligtvis är det Fredrik Björck och Johan Hammar som spelar från start till att börja med. Förhoppningsvis tar kvalhjälten Hannes Sahlin över valfri plats så småningom (jag slutar aldrig tjata). Så, backlinjen 2017 bör vara i minsta laget jämnbra med fjolårets.

Mittfältare

Någon dag skall jag i längre form än Twitter-form skriva om de unika känslor jag kände när Jakob Lindström tackades av i slutet av fjolårssäsongen. Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att vi tappat en ur-ÖIS:are, en ledarfigur, en fantastisk person och en given startspelare. Det är minst sagt en svårersatt kombination.

Den där Ohlsson har också lämnat, likaså André Nilsson och Niklas Klingberg. In i laget har Daniel Sliper (Assyriska), Emil Skogh (Norrtälje) samt Sebastian Carlsén (Ängelholm) kommit. Vad vet jag om dessa spelare som inte ni vet? Inte mycket. Daniel Slipers namn har man sett flugit runt i många år runt de svenska elitserierna, men något minne av honom specifikt när man sett honom spela finns inte som jag kan plocka fram. Skogh och Carlsén är än mer anonyma i mitt medvetande.

Mittfältet känns på förhand som den mest intressanta lagdelen att följa på försäsongen. Halva av det oerhört fina startmittfältet från 2016 är borta. Andreas Östling och Daniel Paulson är kvar, redo att forma ett nytt mittfält som måste vara lika bra som ifjol. Det finns dessutom flertalet intressanta spelare bakom dessa två bekanta och tre nyförvärv. Mutumba är där, talangfulla Andernil Bozic, Cajuste och Berndtsson är där och så är Alexis Yougouda där, som man fortfarande inte riktigt vet vart man har.

Östling/Carlsén eller Östling/Yougouda eller Östling/Bozic eller vad det nu än blir måste sitta. Skall ÖIS inte bli indragna i en bottenstrid så måste det verkligen sitta, så är det bara. Möjligheten att det gör det finns där, tycker jag, men jag är långt ifrån övertygad här och nu. Imorgon får vi första titten på hur det kan bli.

Anfallare

Numerärt klent här också, precis som i backlinjen. Tre till antalet, precis som Johan Elmanders gräsliga anfallströjnummer, är man. Nämnda Elmander, William Atashkadeh och Dardan Mustafa.

Atashkadeh vet vi i mångt och mycket vart vi har. Med rätt spelare runt omkring sig och med rätt flyt så kan han vara en toppmålskytt i Superettan, utan tvekan. Nio mål ifjol var i underkant mot vad det kanske borde varit. Dardan Mustafa har gått länge skadad, men visade knappast upp några stordåd de små chanser han fick under fjolåret. Sett till att truppen inte kryllar av anfallare så är det inte så förvånande att han fick förlängt, men sett till det han visat upp, med tillägget av skadeperioden så var det inte heller direkt väntat att han skulle vara en del av ÖIS 2017.

Så, Elmander. Tre olika Elmanders får jag upp i huvudet när jag tänker på hur detta kommer att gå. Jag får upp ÖIS-Elmander. Det är mer av en person än en spelare, visserligen, men ÖIS-Elmander är något fint och det gör en glad att vi åter har honom här. Sen dyker landslags- och peak-Elmander upp. Bolton, Toulouse, Galatasaray och så vidare. Det är ju den Elmander man gärna ser här och nu, men som man är väldigt osäker på om man kommer få se, då den tredje typen också dyker upp. Senaste årens Bröndby-Elmander. Man har ju sett noll och ingenting av denna, men det man hört har ju inte varit superpositivt. Skillnaden mellan toppen av danska högstaligan och mitten av Superettan är däremot såpass stor att man gärna tränger bort de uppgifterna. Oavsett vilken Elmander det blir bör han kunna hjälpa det här laget på flertalet nivåer. Men man hoppas ju på stordåd.

Anton Henriksson, George Mourad och Oskar Vilgotsson har lämnat, och lämnar var för sig olika sorters små hål efter sig. Anfallet sägs förstärkas ytterligare innan säsongen drar igång, och det kan definitivt behövas, åtminstone till antalet. I vilket fall är Elmander/Atashkadeh ett oerhört intressant par som bör kunna skapa oreda i många Superettan-försvar.

Slutord

Säsongsförsväntingar skall väntas med att sättas upp. Först skall vi känna lite på den här truppen. Den ser på förhand relativt jämbördig ut med fjolårets. Förhoppningsvis så överträffas 2016-ditot, och i så fall har vi ett härligt år framför oss.

Vi slipper Division 1 även i år. Vilket, när man tänker på det, är helt fantastiskt skönt. Vi spelar två derbyn även 2017. Derbyspel två år i rad är alltså första gången sedan 2005-2006 vi upplever. Men först och främst så är det imorgon, torsdag, första smällen hörs. Assyriska BK kommer till ÖIS-gården, och 18.00 är avsparken. Sambadefensiv visar livstecken lagom till detta, och många nyförvärv skall synas för första gången. Nu vet vad ni ska göra och vart ni skall vara imorgon kväll. ÖIS-säsongen 2017 är på intåg. Det blir något fint, tror jag.