Det där med återkomster

Det är farligt, det där med återkomster. Sägs det i alla fall. Samtidigt så jublas det ständigt unisont när gamla favoriter återvänder. Motsägelser som kanske inte måste vara motsägelser. I vilket fall så är det inte varje dag återkomster sker. Dock så har det i ÖIS fall detta decennium, som vi skall titta på här och nu, skett en eller flera nästan varje säsong. Vad är det för typ av spelare som återvänder? I vilka skeden av sin karriär är dem? Slutar det med “så levde de lyckliga i alla sina dagar” eller är det ett otyg att vända tillbaka dit man en gång varit? Vi tar en titt på hur det sett ut på 2010-talet:

 

2010

Valter Tomaz Jr.

Tidigare sejour: 1998-2006 (166 seriematcher, 4 mål)
Andra sejouren: 2010-2011 (23 matcher, 0 mål)

10-talets återkomst-lista börjar sannerligen med en hjältes återkomst. Valter Tomaz Junior är ett namn ingen ÖIS:are lyckats undgå efter hans nio år i ÖIS innan blivande tre år långa flytten till Norge och Molde. Tillbaka i ÖIS kom han mitt i klubbens nedåtgående spiral och i sin egna spiral som var påväg åt samma håll. Elva matcher i Superettan och tolv matcher i Division 1 innebar att Valter representerat ÖIS i landets tre högsta divisioner, och under tre olika decennier. Hjältestatusen minskade knappast i och med återkomsten, även ifall han sportsligt inte kunde gå in och på egen hand lyfta ett ÖIS med problem på och vid sidan av planen.

Lyckad återkomst? Både ja och nej. Jag hade definitivt inte velat ha den ogjord. Det var fantastiskt att få se Valter i en ÖIS-tröja en omgång till. Men någon frälsare, om det nu är det väldigt orimligt kravet man hade, var han inte, och karriären avrundades med Division 2-spel efter två säsonger i ÖIS.

Ken Fagerberg

Tidigare sejour: 2007 (A-laget) (22 matcher, 12 mål)
Andra sejouren: 2010 (Lån) (10 matcher, 0 mål)

Det var inte samma spelare som kom tillbaka till ÖIS som dryga två år efter sitt avsked slog igenom med buller och brak. Det var något som inte stämde där och då. Det har snarare varit regel än undantag att det inte stämt de kommande åren efter 2010 heller, men det slog fel med Ken i ÖIS 2010. Hur mycket man än ville att det skulle vara perfekt. Han kom, dominerade direkt i träningsmatch, hypen byggdes upp, han gjorde tio matcher, uträttade ingenting, förutom ett onödigt rött kort. Fagerberg i obalans i ett underpresterande ÖIS. Det är verkligen synd att minnena av den så fine unge spelaren Ken Fagerberg börjar bli småsuddiga.

Lyckad återkomst? Inte alls.

 

2011

Andreas Clarholm
Tidigare sejour: 2007 (12 matcher, 3 mål)
Andra sejouren (2011) (10 matcher, 1 mål)

En oväntat återvändande kock fick en del speltid på hösten under det superturbulenta 2011. Ett mål inkasserades i den 92:a minuten i den osannolika vändningen mot Kristianstad. Även 2007 gjorde Clarholm viktiga mål, bland annat två mål i hemmasegern mot Mjällby.

Lyckad återkomst? ÖIS gick inte upp i Superettan, Clarholm gjorde bara ett mål och lämnade när säsongen var färdigspelad. Men förväntningarna var heller inte skyhöga när en 31-årig Andreas Clarholm kom ifrån golfrestaurangskock och Grundsunds-spelande i lägre divisioner. En chansning som kunde gått bättre, men också sämre.

Patrik Elmander
Tidigare sejourer: 2001-2002 (27 matcher, 4 mål) & 2008-2009 (28 matcher, 2 mål)
Tredje sejouren: 2011 (11 matcher, 4 mål)

Om det, målmässigt, var någon av återkomsterna som var lyckade så var det ju den sista, 2011. Fyra mål på elva matcher är inte fy skam och vi minns väl alla hans halvvolleymål från 20 meter mot Sylvia i den viktiga toppmatchen på sluttampen av säsongen. Elmander, som är någon slags sinnebild av en spelare som rättfärdigas i ett lag för att han är “en härlig person att ha i truppen”. Men han bidrog sannerligen också på planen. Åtminstone under den tredje och sista vändan i den rödblåa tröjan.

Lyckad återkomst? Den var inte misslyckad, i alla fall.

 

(Marcus Allbäck)
Tidigare sejourer: (A-laget) 1992-2000 (203 matcher, 86 mål) & 2008-2009 (30 matcher, 8 mål)
Tredje sejouren: 2011 (1 match, 0 mål)

Återkomst och återkomst…Parentesen är där för att Marcus Allbäcks match 2011 var en just det. En fin och härlig parentes, visserligen, men ändock en parentes. Det finns inte mycket att säga om denna. En uppmärksammad comeback varade i några minuter, och skulle bara vara i några minuter. Men vi fick åtminstone se en av våra största genom tiderna en sista gång på planen i den vackraste av tröjor.

Lyckad återkomst? Det kom lite fler åskådare och Motala besegrades och kärlek kunde visas till en rödblå hjälte. En fin återkomst i det lilla.

 

2012

Robin Jonsson
Tidigare sejour: (A-laget) 2006-2010 (87 matcher, 3 mål)
Andra sejouren: 2012 (24 matcher, 2 mål)

Meningarna gick ofta isär kring hur bra Robin Jonsson faktiskt var där och då under hans första sejour i ÖIS. Isär gick kanske dessa meningar även under sejour två, men det går inte att säga annat än att det blev en fin comeback. 2012 var ett år som flöt på oförskämt bra och Robin hade ett bra lag omkring sig, men han själv gjorde en bra säsong. Tryggt och stabilt spel till största del, tillsammans med David Leinar.

Lyckad återkomst? Absolut. Men ett tråkigt avsked blev det minst sagt, med bittra miner från håll och kanter. Ett år blev det, och skulle saker och ting skötts på annat sätt kunde det definitivt blivit fler.

 

2013

(Bengt Andersson)

Tidigare sejourer: 1993-1996 (90 matcher) & 2009-2010 (24 matcher)
Tredje sejouren: 2013

Var detta en återkomst? Jag kunde inte låta bli att ta med den, men jag kunde lika gärna skippat den. Den riktiga återkomsten skedde ju 2009.

Lyckad återkomst? Jag har inte en aning.

 

2014

Nicolas Sandberg
Tidigare sejour: (A-laget) 2009-2011 (54 matcher, 11 mål)
Andra sejour: 2014 (10 matcher, 2 mål)

Det danska äventyret för vår tidigare stortalang Nico fick en flygande start, men med en kurva som sedan gick nedåt innan han drygt tre år efter avskedet återvände till ÖIS-gården. Kent Carlzon proppade in anfallare inför andra halvan av 2014 och alla dessa skulle samsas om en eller två platser. Nico fick en del chanser och gjorde ett par mål. Men mycket mer blev det inte, och han var på annat håll igen efter att säsongen var över. Som det ser ut var det väl det sista vi såg av Nico i ÖIS.

Lyckad återkomst? Njae. Man hade väl hoppats på att han skulle hitta år-ett-i-Danmark-formen i ÖIS och sedan lyfta från det och sedan stanna här ett tag. Så blev det inte.

 

2015

Björn Anklev
Tidigare sejour: 2008-2010 (83 matcher, 19 mål)
Andra sejouren: 2015-2016 (50 matcher, 3 mål)

Anklev hade under sina tre år i ÖIS hunnit bli en stor publikfavorit, och även ifall man inte vill se sådana lämna för icke-klubben från Hisingen, så går det att hålla kvar sin favoritstatus även drygt fyra år senare. Anfallare, yttermittfältare, ytterback. Anklev spelade överallt under sin första sejour i ÖIS, när han nu värvades tillbaka var det från start som ytterback. Efter, i mångt och mycket, fyra år som startman i ett bra allsvenskt lag så fanns förhoppningarna om att det var en minst lika bra Björn som kom tillbaka som när han lämnade. Detta trots de numera 36 åren under bältet. Han gjorde inte bort sig, och det var många som nu sörjde att han lade skorna på hyllan, men det måste erkännas att han inte gjorde två säsonger som var jämbördiga med det han visat innan. Men en favorit är han fortfarande, även hos mig, den gode Björn.

Lyckad återkomst? Inte misslyckad. Rutinen och ledaregenskaperna han har lär ha tillfört mycket. Men sportsligt blev det inte så bra man hade hoppats på. Men som sagt, det blev heller inte dåligt.

 

Joakim Olausson
Tidigare sejour (A-laget) 2011 (1 match, 0 mål)
Andra sejouren 2015 (5 matcher, 0 mål)

Den dåvarande supertalangen Joakim Olausson hade dominerat i Gothia Cup och briljerat i ungdomslagen, fick sin A-lags-match, från start, mot Bunkeflo i Division 1 Södra. Det blev inte mer då Atalanta ryckte tag i honom och släpade med honom till Italien. BK Häcken plockade hem Joakim, men hittade ingen plats åt honom, och lånade ut honom till ÖIS under sommaren 2015. Med Olausson är det tråkigt att det blev som det blev. Det är väldigt osäkert att han faktiskt har vad som krävs för att ta en plats i ett elitlag i Sverige. Han har ännu inte lyckats (kunnat?) bevisa det, åtminstone. Men hans spetsegenskaper, framförallt hans tillslag, är fantastiska. Och sådana spelare kan man aldrig räkna bort. Men i ÖIS har han för nu gjort sitt, tyvärr. Men en återkomst skall man aldrig utesluta.

Lyckad återkomst? Nej, den blev ju inte det, tyvärr.

 

(Alexander Vrebac)

Tidigare sejour: Inget A-lagsspel
Andra sejouren: 2015-2016 (6 matcher, 0 mål)

Ungdomslagen är de enda ÖIS-lagen som tidigare fått känna på Vrebacs fotbollskunskaper. Men nu blev det en återkomst, denna gången då till A-laget. Men återkomsten blev ofantligt anonym. På slutet var det knappt som man mindes att han var en del av truppen. Så lite syntes han till i ÖIS-sammanhang. En dröm uppfylldes för Vrebac, men i Lantz lag är det svårt att tränga sig förbi de startande spelarna.

Lyckad återkomst? Knappast,va?

 

2016

Joakim Hall
Tidigare sejour: (A-laget) 2011-2013 (26 matcher, 1 mål)
Andra sejouren: 2016 (2 matcher, 0 mål)

Joakim Hall hade någonting. Jag gillade det man såg under hans första period i ÖIS. Visst, ungdomliga inslag, av det mer negativa slaget, fanns där, men kvaliteter tyckte jag mig se. Återkomsten var trots det väldigt oväntad och i efterhand lite märklig. Det kändes inte riktigt som att det fanns en riktig plan med att ta hem Hall igen. Chanserna blev ytterst få och de togs definitivt inte och nu är han inte längre kvar. En anonym säsong blev det, och vad han tar för sig nu står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Lyckad återkomst? Man hade ju inga direkta förväntningar, då han sågs som en backup från första början. Men superlyckat blev det ju inte, det måste man ju säga.

 

2017

I år är det hittills tre stycken som återvänt. Johan Elmander, Danny Ervik och Jacob Ericsson. Det återstår att se hur de lyckas, och vi skall ta en titt på dessa spelare i separata texter framöver. Så vi lämnar denna trio därhän så länge.

Slutord

Så? Några slutsatser man kan dra? Litet underlag för att göra det kanske, men det går ju att se att återkomster (logiskt nog?) inte alltid blir någon klang-och-jubel-föreställning. Ofta kommer spelare tillbaka när karriären är på sluttampen. Det är väl en av de stora anledningarna till att det är farligt att återvända. Att man sällan är på toppen av karriären när man gör det. Oftast är det för att avrunda densamma. Och då riskerar man ju att rasera lite av det ryktet man eventuellt byggt upp tidigare.

Men det har heller inte varit någon katastrof i dessa återkomster. Det är inte någon som varit på en piedestal och fullständigt tappade balansen och ramlade ner från den. Dessutom känns Elmander, Ervik och Ericsson känns som en såpass ovanligt meriterad och duktig återvändartrio så att 2017 skulle kunna bli ett bra år på den här fronten.