0-6

En sådan här dag är det, åtminstone för mig, en omöjlighet att ha någon slags distans i ens supporterskap. Det går inte att se på saker med 100 % nykterhet på vad som skedde igår kväll. Ofta blir analyser eller tankar eller känslor eleverade av att man kan framföra dem genom den här distansen eller med ett måttligt lugn och sans. Men här och nu har ÖIS inte gett en någon möjlighet att göra saker och ting på det sättet.

Vi förlorade igår kväll med 6-0 borta mot Trelleborgs FF. Det finns inte någon som helst omständighet som skulle kunna göra att det inte är ett skamligt och fullständigt oacceptabelt resultat. Det är ett resultat som gör att en hel klubb skall skämmas idag. Från oss, till spelare, till ledare, till de högre uppsatta. Ingen går fri från ansvar. Spelarna är de enklaste måltavlorna för kritik och skam, det var de som till syvende och sist var där ute och släppte in de sex bollarna bakom sig. Men samtidigt är det också spelarna som redan fått motta kritiken. I mottagandet av kritik så skall det också påpekas saker och ting. Vi har vissa spelare i det här laget med ryggrad och vissa utan. Vissa, som bland annat Johan Elmander, Jacob Ericsson, Daniel Paulson och kanske framförallt Hannes Sahlin vet vad saker och ting handlar om och de har mod och hjärna nog att ta emot rättmätig kritik och ge sin syn på vad som faktiskt skedde. Andra, som vår nyutnämnda lagkapten Johan Hammar, vet inte vad de tidigare nämnda vet och lät sina lagkamrater ta emot skiten. Inte bara undvek vår lagkapten från att gå först i ledet, han undvek att gå i ledet överhuvudtaget. Där och då avsade han sig, i min bok, allt sitt kaptenskap. Det finns andra i det här laget som skall ha den där bindeln, så är det bara.

Med det sagt så har vi en tränare som står vid sidan av planen och coachar sitt lag han haft full makt över i snart fyra år till en 0-6-förlust mot Trelleborg. Jag har knappt någonting kvar att säga om Marcus Lantz. Ni som varit med vet att jag redan sagt det mesta. Varje dag som går och denne man fortfarande innehar tränarposten i min klubb dör en liten del av mig. Jag kan prata om Marcus Lantz som person och ledare från ett (mestadels) utifrånperspektiv, jag kan prata om honom som representant för Örgryte IS och jag kan prata om att gårdagens match som isolerad händelse i hans tränargärning. Men i slutändan handlar det om att vi inte rör oss framåt överhuvudtaget. Jag skulle även om vi rörde oss smått framåt ändå inte vilja se honom i vår klubb, men vi gör ju inte ens det. Hur mycket bättre är vi nu än vad vi var för FYRA år sedan när herr Lantz tog över? Svaret borde vara ganska uppenbart vid det här laget. Vi står och stampar. Den tyska spelfilosofin står enbart kvar som ett skämt, och försäsongens konstaterande i hur ofantligt bra allt såg ut har hittills visat sig se exakt likadant ut som alla andra år med honom vid rodret.

Grundspelet, det alltid i dåliga tider så omtalade grundspelet, är om befintligt så otroligt svagt och intetsägande att det är en gåta varför det inte är justerat eller helt ändrat. Inte en enda överprestation på fyra år och inte ett enda steg framåt. Det var ett faktum när kalendern visade tre år och det nya kontraktet kördes ner i halsen på Lantz och oss alla, och det är ett faktum snart ett år senare.

Och Joachim Nordh, Pierre Edström och Karl Corneliusson som i stort sett på eget bevåg trollade fram det obefintliga kontraktet (som det är drygt två och ett halvt år KVAR på) är de som skall lastas framför alla andra för gårdagens haveri. Men vi skall väl blicka framåt och lägga allt gammalt bakom oss, right? Var det inte så det sades på årsmötet? Jodå. Vad är väl en fullständig förnedring mot Trelleborg i det stora hela? Marcus Lantz kommer vara kvar vid sidlinjen mot Öster också, och vi kommer fortsätta att steppa i sidled och låta det se precis likadant ut säsongen ut och nästa år också. Ge Lantz åtta år så skall nog ett försvarsspel sitta till slut. Ge honom tolv år så kanske det finns en helhet som ser bra ut.

Jag tänkte fram till kollapsen i andra halvlek igår kväll att det här skulle bli en text om en bortaresa där det var vägarbete och långa ringlande köer på vägarna ner till Skåne, där bussen slutade fungera i över en halvtimma mitt på motorvägen, där vi anlände till arenan fem minuter in i andra halvlek. Men resultatet och insatserna ville annat.

En sista fråga ställs indirekt till Marcus Lantz. Spelare skall ha skit, de som tagit beslut över Lantz skall ha väldigt mycket skit, som sagt. Men. KAN man som tränare sitta kvar efter fyra år på posten med en 0-6-förlust mot Trelleborgs FF i ryggen? Är det möjligt?

I min värld är det helt orimligt.