Förväntningar på andra delen av 2017

27 dagar sedan senaste matchen, tre dagar kvar till nästa. 13 matcher spelade, 17 kvar att genomföra. ÖIS-säsongen 2017 är inte ens halvvägs, och redan har det hunnit hända grejor i mängder. Precis som vanligt så är det inte en lugn och stilla tur att åka med ÖIS-båten. Den första halvan (nästan) har bjudit på fina insatser, likaså katastrofala sådana. Den har bjudit på debuter, på återkomster, på derby och på allt där emellan.

Så vad kan man egentligen förvänta sig av den andra, dryga, halvan av säsongen? Man kan förvänta sig att flera av sakerna som hänt första halvan även händer under den andra, så som derbyn, debuter och bra/dåliga insatser exempelvis. Men så finns det ju också saker man hoppas kommer se lite annorlunda ut. Man hoppas kunna se lite förbättringar, lite förändringar. Även det kan handla om allt möjligt, men jag tänkte kondensera förväntningarna eller förhoppningarna till tre tydliga punkter. Vi går in på dessa punkter direkt.

 

Inga genomklappningar

Den mest uppenbara punkten, med tanke på hur det sett ut under vårsäsongen. 0-6 mot Trelleborg och 1-5 mot Norrby är så bedrövliga resultat att jag skäms varje gång jag tänker på dem. Det kan verkligen inte vara för mycket begärt att man som tilltänkt, och faktiskt, mitten-/topplag inte förlorar mot likvärdiga eller sämre lag med siffror som är så stora att de inte känns som riktiga fotbollsresultat. Man åker inte som ett topplag till Borås och möter Norrby med ett fantastiskt publikstöd i ryggen och förlorar med 5-1 utan att knappt ens vara med i matchen.

Det måste hittas någon slags plåster man kan använda sig av, något slags bandage. Eller ta en t-shirt eller handduk eller vad som nu än finns att tillgå. Blödningen måste kunna stoppas. Förväntningen är inte att vi inte skall förlora någon mer match under säsongen. Förväntningen är att vi vid ett 0-3-underläge eller 1-4 underläge inte skall fortsätta kasta in bollar i eget mål. Någon rimlig gräns måste man som lag, spelare och tränare sätta upp. Framförallt när liknande scenarier spelas upp flera gånger under samma säsong.

Låt oss inte behöva genomlida utklassningar av uppenbart inte särskilt mycket bättre lag än oss själva när vi ändå i grunden är ett helt okej lag. Det skall helt enkelt inte behövas.

 

Bättre produktion från anfallet

Det var uppenbart inför säsongen att anfallet var tunt. Tunt men spetsigt var förhoppningen. Johan Elmander och William Atashkadeh har kämpat på för fulla muggar längst fram under en klar majoritet av matcherna. De har dessutom, i mina ögon, gjort det ganska bra. Elmander är inte en målskytt i första hand, men han gör nytta i många delar av spelet, trots de få målen. Atashkadeh är svårare att uppskatta när målen inte trillar in. Jag tycker dock att hans spel med boll vid fötterna utanför straffområdet är klart bättre i år än under tidigare år. Det extrema kladdandet med bollen som fanns där har slipats bort en aning, och kvaliteten på det som görs är högre. Sen finns allt det där andra kvar, tyvärr. Det lilla arbetskraften som läggs ner, det irriterande kroppsspråket och så vidare. När målen då inte finns där så finns det ganska lite att uppskatta.

Tunt visste man, spetsigt har det inte blivit. Då måste det hända något. När personen, eller personerna, som ansvarar för trupputformningen valt att ha minimalt med anfallare i truppen så blir pressen hög på de som finns där, vilket målmässigt inte fallit väl ut hittills. Både Elmander och Atashkadeh står på två gjorda mål. Tretton matcher in på säsongen känns det sådär, när det nästintill är de enda anfallarna som finns i truppen. Bättre leverans är en förväntan och en förhoppning. Lös det!

 

Bättre uppslutning på läktaren

Den ständiga förväntan och förhoppningen. Den förhoppningen som för varje steg framåt man tar höjs ännu en nivå. När man har 2000 på läktaren vill man ha 3000, när man har 5000 vill man ha 8000, och så vidare. Man blir aldrig nöjd, men det tåls alltid att hoppas på bättre. Jag brukar alltid påpeka att man skall börja med sig själv. Vill man ha mer folk på läktaren, vill man att stämningen på matcherna skall bli bättre, gå på allt du någonsin kan själv. Då har du gjort allt på grundnivån av det man kan begära. Försöker du sedan få med dig en extra person på någon eller några matcher under året så har du dubblat dig själv. Går du med den dubbleringen och ställer dig på ståplats och sjunger så har du bidragit till stämningen, och bidragit till attraktiviteten för ÖIS som klubb.

Uppenbara grejer, men grejer man måste känna, måste tänka på, för att faktiskt leva efter. Folk drar folk och lite folk drar ännu mindre folk. Gamla Ullevi är en katastrof att spela på, men vi måste åtminstone försöka göra det uthärdligt att leva där. Det börjar hos varje enskild ÖIS:are, och så sprids det utåt från det. Andra halvan skall med färre genomklappningar, bättre målproduktion från anfallet och fortsatt övre halvan-presterande bli en rolig tid. Så gå på allt, få med dig sällskap och stötta vår klubb.

 

Så. Tre tydliga förhoppningar. Att vi också skall bli bättre på bortaplan, att vi skall klättra mot kvalplatsen vi halvt hade i våra händer och att vi skall vinna ett derby är också saker man vill skall hända, såklart. Men allt behövs inte nämnas mer än i en simpel mening. Nu är det bara att göra allt detta. Upp till bevis spelare, ledare och ÖIS:are.