Matcher, uppflyttningar och en återkomst

Avsaknaden av lugna stunder fortsätter i ÖIS-land, men det senaste har de icke-lugna stunderna varit härligare och roligare än vad de ofta är. En bra bortainsats, en tydlig ungdomstrend och en återkomst är de tre stora grejerna i min värld, och matchen imorgon är såklart den stora och viktiga grejen som vi har framför oss.

Falkenberg borta

En match där det faktiskt gick att se en tydlig skillnad i uppträdande, mentalitet och insats i jämförelse med hur nästintill resterande bortamatcher sett ut under året (och under längre tid än så). Den största skillnaden är ju att det kändes som att vi var där, att vi faktiskt gav oss själva en chans att vinna en bortamatch där vi inte gick in som favoriter. Spelarna såg ut att ha lite energi, lite vilja, lite jävlaranamma. Efter ett knippe katastrofala insatser under året, där man vid minsta lilla motgång vikt ned sig, så är det sannerligen upplyftande att se en uppenbar förändring.

Visst, Falkenberg hade lägen för att vinna matchen, och utan Stojan Lukics hjälp hade det kanske också skett. Men ÖIS skapade också chanser. Vi hade också möjligheter att avgöra och vinna. 1-1 med mersmak, egentligen för bägge lagen. Två vackra mål kan man dessutom konstatera att matchen innehöll. Stefan Rodevågs kvittering var ett väldigt bra exempel på varför han kunnat göra så mycket mål i så många år, även ifall detta var premiärstruten 2017. Och Albin Skoglunds ledningsmål var kanske årets ÖIS-mål hittills, i konkurrens med Daniel Paulsons matchavgörande mål borta mot Gefle i årets enda bortaseger. Oavsett hur många fler avtryck Skoglund kommer lämna i ÖIS-tröjan, så kommer det här målet i alla fall finnas där. Ett fantastiskt avslut och ett finfint målfirande.

Och Falkenberg verkar ha det bra på sin nybyggda arena. Läktarna var fina och lagom stora, och att bortaståplatsläktaren var i trä var härligt att se. Gräsmattan var dessutom tio av tio, åtminstone såg det så ut från läktarposition. Hur fin som helst.

Uppflyttningar

Mohamed Said har fått debutera, och senast i raden av ungdomar som blivit uppflyttade till A-laget är Christoffer Randsalu. Trenden känns tydlig, och det är inte mer än rimligt. Dels på grund av tränarbytet, och dels på grund av att de förmodat riktigt bra årskullarna av ÖIS-ungdomar nu börjar komma upp i ålder. Som man längtar efter och ser fram emot nästa Jakob Lindström, nästa Filip Holländer, nästa Peter Abrahamsson, nästa Daniel Paulson. Det var alldeles för länge sedan nu.

Återkomsten

Egentligen bör detta vara en text för sig, men det blev som det blev. För det här är hur stort som helst. “Be till gud så svarar Hamrén”-Hamrén är tillbaka i ÖIS. Efter 13 år i periferin så är han tillbaka i sina rätta färger. Två världar kolliderar omedelbart. Nuvarande världen, med Division 1-åren färskt i minnet, och en konkurs likaså, krockar med den gamla, med Ullevi-derbyna, med Afonso/Paulinho och med cupguldet. Erik Hamrén och ÖIS 2017 krockar och det är hur vackert som helst. Till råga på allt så kommer han in och jobbar gratis. Många kan snacka klubbhjärta, men här har vi en adopterad son som visar det på riktigt.

Rollen är intressant, då den känns tydlig och otydlig på samma gång. Ett bollplank och en hjälpreda. Redan första träningen styrdes och ställdes det med en frenesi värdig en nyutbildad tränarkalv på grönbete.

Återkomster är alltid superduper-riskabelt, men i en roll som är vid sidan av de som bär huvudansvaret blir risken för misslyckande mindre. För få saker gör mig lika sorgsen som när en gammal hjälte kommer hem och är en skugga av sitt forna jag, eller helt enkelt bara går lite sämre än tidigare. Men samtidigt så är det ju saker som gör en så själaglad som när en person som Erik Hamrén, som på något sätt är själva sinnebilden för ÖIS tidiga 2000-tal, återvänder hem till laget han hör hemma i.

Sören Börjesson, Fredrik Björck och Erik Hamrén. Jag skulle vilja se någon hitta en mer sympatisk tränartrojka. Och sympatiska tränare är ju något man inte blivit bortskämd med de senaste åren, även ifall konstanten Sören Börjesson varit där och vägt upp det han kunnat.

Trelleborg hemma

Kvalplatsen syns fortsatt klart och tydligt i backspegeln. Två poäng skiljer ÖIS från den här och nu och med Trelleborg hemma och Öster borta inom en veckas tid blir man lite orolig över hur det kan se ut på lördag kväll. Två bra lag, två svåra matcher, och det måste börja vinnas. Men i grunden skall inte varken Trelleborg eller Öster vara oöverkomliga motståndare. De skall vara på en liknande nivå som ÖIS. Sett till spelarbudget, och sett till kvalitet på truppen så skall skillnaden inte vara stor alls. Så respekten finns där, men att börja titta nedåt och bli rädd för Trelleborg och Öster är att sparka undan benen på sig själv. Positiviteten kring Hamrén och den gryende formen skall kicka oss från kvalplatsen.

Och det börjar imorgon, alltså. Trelleborgs FF besöker Gamla Ullevi. Matchen inringas med ett uppmärksammande av Dawit Isaak och hans långvariga fängslande, utan rättegång, i Eritrea. Mer om det finns att läsa här. I och med detta finns det fler än en anledning att närvara på Gamla Ullevi imorgon 19.00. Det är en enormt viktig match med ett enormt viktigt uppmärksammande.

Vi ses där! Och vi ses där för Sören, för Hamrén, för Dawit och för ÖIS.