Härliga känslor

Gustav Ludwigsons riv, slit och hårsvall. Diego Montiels teknik, tunnlar och assist. David Engströms kraft, målgester och nickstyrka. Jacob Ericssons vänsterkantslöpningar, Anton Lans majestätiska stabilitet, Jakob Lindströms kombination av kyla och aggressivitet, Jens Cajustes Paul Pogba-kliv, Stojan Lukics självförtroende, Simon Nilssons snabba, uthålliga och skickliga ben och fötter, Filip Almström-Tähtis namn och lungor.  

Det finns fler anledningar än på väldigt länge att se fram emot vad man får bevittna under en ÖIS-match. Bara fyra omgångar är spelade, men redan har man upptäckt fler roliga grejer än under de senaste fyra åren. Att ÖIS år 2018 är ett annat lag än det vi fått se de senaste åren har man trott på sedan tidigt i vintras, men nu vet vi det.

Det har inte sett fulländat ut. Långt ifrån. Halmstads-matchen i lördags är den enda matchen hittills som sett bra ut rakt igenom. Mot Varberg var det en bra 30-minutersperiod i första halvlek, och ett tamt motståndarlag, som bäddade för segern. Mot Frej var det en billigt dömd straff och lite medgångsflyt som räddade 2-1-resultatet efter den usla andra halvleken. 2-2 mot Landskrona var vad det var. Fin offensiv kraft i Landskrona, tunga fasta situationer från ÖIS. Oavgjort. Men 2-0 Halmstad i solskenet på Gamla Ullevi var en match som var bra rakt igenom. Inga ytor gavs, inga fångar togs. En kanonmatch på alla sätt och vis.

Endast en rakt igenom bra match, varför är då känslan och vetskapen som sådan att vi är ett helt annat lag? Tar vi bort vår förkunskap av försäsongen så hittar vi ju svaret mångt och mycket i den här textens första kolumn. Det finns mycket mer att hämta i det här laget. För det finns så mycket bra komponenter i det. Med en tränare vid rodret som uppenbarligen skapat en initial vilja hos sina spelare att jobba för varandra och brösta upp sig mot allt och alla, och spelare som i symbios med detta kan få ut så mycket av sina kvaliteter så är det här ett lag med en stor potential.

Askebrand mot sin gamla klubb, Ett enda rödblått mot den bleka kopian. Öster borta på lördag blir oerhört intressant. Men framförallt ser man ju faktiskt fram emot det. Väldigt mycket. Och man gör det samtidigt som man har en tro i kroppen att det faktiskt kan bli bra spel och vinst från ÖIS sida. Inte för att Öster är dåliga, eller för att det är en enkel match, utan för att 2018-ÖIS är ett annat ÖIS. Och det är hur härligt som helst att konstatera det.

Det är mycket känslor så här i säsongsinledningen som man bara vagt känner igen. Som en gammal klasskamrat man inte sett på år och dagar. Tro, hopp, glädje, förväntan. Och hade man hållit på ett lag som hade haft någon slags framgång det senaste årtiondet så hade man kanske legat lågt med att låta så positiv i förhoppning om att fallet inte skall bli så högt när det väl kommer. Men när misären varit lång och stark så tar man det man får och springer iväg med det. Halmstads-matchen har jag levt på i snart fyra dygn nu, och jag njuter av det, och struntar helt och hållet i att fallet kan bli högre vid en förlust mot Öster på lördag. Då får det bli så, för jag har hopp och tro på det här ÖIS.

Jag har hopp och tro på hårsvallet, tunnlarna, Pogba-kliven, nickstyrkan och lungorna. Och jag längtar efter att få se ÖIS spela fotboll, och det är en härlig gammal vän som i sanning var längesedan jag träffade senast.

 

ALLA TILL VÄXJÖ!

 

(Anmälan till Balders Hages resa (där man får sällskap av mig, bland annat) sker via mail: resegruppen@oissupporter.se, eller SMS: 0761-359209)

(Anmälan till Östra Stås resa sker via kontakt med Östra Stå på sociala medier. Superenkelt!)